Sekt, avhoppare, hjärntvätt. De negativa orden om Livets ord radades upp i media i dess begynnelse. Men församlingen överlevde; på söndag dukar man till tårtkalas på sin 25-årsdag.
Det här är berättelsen om Livets ords väg från 21 medlemmar till dagens 3 300, inklusive barn.
Det är den 29 oktober 1991 och Göran Skytte står i sedvanlig stil uppställd framför tv-kameran i sitt programs inledning [fig 1].
"Vår gäst ikväll är en man som väcker både stor avsky och stor hänförelse. Vissa menar att han är en halvfascistisk bluff och att hans budskap slår oerhört hårt mot de små och svaga i samhället. Andra anser att han är som sänd av Gud och att han predikar människans glada möjlighet till befrielse, lycka och framgång. Vi ska således träffa pastor Ulf Ekman i Livets ord, det är en man som säger att han rent konkret talar med både Gud och djävulen. Och ni är hjärtligt välkomna".
Signaturen för intervjuprogrammet "Skytte" drar igång, programledaren vänder sig bort från kameran och går i riktning mot den lilla röda scenen som studions enda ljuskälla faller på. Han lutar sig över bordet, hälsar på mannen på andra sidan och sätter sig tillrätta i den egna stolen.
"Så här är det: 99 procent av allt det som skrivs om dig och Livets ord är negativt. Det handlar om avhoppare som försöker ta livet av sig, om hjärntvätt och allt sådant. Varför, enligt din mening, har det blivit på det här sättet?"
Den välkammade och välrakade mannen mittemot drar in luft och svarar vältaligt.
"Det finns nog många olika skäl till det, men jag tror att det dels är så i Sverige att man kanske inte har förmågan att ha mer än en åsikt i taget. Det är lite trångt sådär, speciellt på det andliga/religiösa planet att man inte varit van vid att hantera såna här frågor, det kan vara en orsak. Sen tror jag att det vi står för i ett sekulariserat samhälle som Sverige, där både samhälle och faktiskt kyrkor varit ganska avkristnat, så blir det reaktioner när vi kommer och säger 'det här är vad Jesus och Bibeln säger'".
Göran Skytte återtar initiativet. Den stora mustaschen som bekläder överläppen guppar till när han ställer frågor om det kan vara så att djävulen är orsak till kritikstormen i massmedia. Ulf Ekman säger att han tror på en andlig kamp, på en god Gud, men även en själafiende. Hela ansvaret vill han dock inte ge honom.
"Det är kanske lite för enkelt att göra det. Klassisk kristen tro har talat om världen, djävulen och köttet och det kan nog vara en kombination av alltsammans tror jag".
För ovanlighetens skull väljer Ulf Ekman att nyansera, det är annars inte ett av hans kännetecken tidigt 1990-tal. Och inte under det föregående decenniet heller.
När Ulf Ekman tittar sig omkring i Sverige årgång 1982 blir han frustrerad. Han ser ett regeringsskifte ske och suckar över att det socialdemokratiska programmet omedelbart börjar rulla igång mot en ökad avkristning. Gud är på tillbakagång i det offentliga samtalet och den kristenhet som började vara motkraft tappar allt mer i tempo. Han minns Jesusrörelsen - i vilken han själv blev frälst - och den karismatiska förnyelsen som drog fram brett i kristenheten på 1970-talet. Nu är stagnationen ett faktum, tycker han.
Och inte är framtidsutsikterna speciellt goda heller. Den liberalteologiska förnekelseteologin, Ulf Ekman benämner den så, har fått ett allt större genomslag i universitetsvärlden. Han gissar att lärarna vill hjälpa eleverna att nyansera eller mogna men konstaterar att effekten blir en annan; flera av hans medstudenter på prästutbildningen gick från försvarare till förnekare av tron. Det frustrerar honom.
Därför var det på många sätt naturligt, det som skedde efter prästvigningen i Svenska kyrkan 1979. Sveriges evangeliska student- och gymnasierörelse (SESG), som delvis växte fram i protest mot liberalteologin som bredde ut sig i akademiska kretsar i 1920-talets Sverige, behövde en ny studentpräst. Där inledde Ulf Ekman sin kamp mot liberalteologin genom att anordna bibelstudium av karismatiskt snitt och fick se studentgruppen ständigt växa i antal. Människor blev frälsta, det bads för sjuka och talades i tungor. Han bestämmer sig för att löpa längre ut på linan och startar en utrensning på SESG:s "Kristna bokstugan". Det han bedömer som liberalteologisk litteratur packas undan, till fördel för i hans ögon mer bibeltrogen litteratur. Bland de nya författare som nu placeras i bokhyllorna finns Kenneth Hagin, en av de amerikanska pastorer som han fått upp ögonen för vid en studieresa till mars 1980. Mötet med hans och andra predikanters - exempelvis Lester Sumrall och Kenneth Copeland - starka undervisning om att det övernaturliga livet som syns i evangelierna och Apostlagärningarna är en verklighet även i modern tid, berörde honom starkt. Så starkt att han därefter blev ivrig att återvända och i augusti 1981, när tjänsten som studentpräst tagit slut, lyfte planet för ett års studier på Rehma bible training center, Hagins bibelskola.
Väl där njöt han i fulla drag och en längtan växte inombords. En sådan bibelskola, som befinner sig i Guds ord och inte bara i teologi som ifrågasätter Ordet, vill han starta hemma i Uppsala. Det skulle vara rätt medicin mot liberalteologin, det var han förvissad om.
Andra som stod i samma kamp var inte lika övertygade.
Hemma i Sverige startade samtidigt, i oktober 1981, en konflikt som skulle dela gamla vänner, bibelstudiekamrater och evangelisationskompisar från SESG i två läger. Vid ett medarbetarmöte på sommargården Svalkan tänkte generalsekretare Hans Lindholm bara helt kort framföra synpunkter på en del influenser som han ansåg tveksamma, bland annat synen att "Gud helar alla här i tiden". Helande tror han på, bönens makt och möjlighet likaså, men att påstå att alla kommer att bli helade på jorden är att gå för långt, anser han. Den förkunnelsen, och annat han menar är snedvridet eller överdrivet, har han funnit i ett antal nya böcker som finns i "Kristna bokstugan"; de böcker som Ulf Ekman placerat där.
Så där Ekman nu står i Uppsala 1982, och tittar på ett Sverige han inte känner sig bekväm i, är det egna sammanhanget tillspetsat. En grupp är uttalat skeptisk och ger den nya lära som importerats från USA namnet framgångsteologi, en annan grupp är lika uttalat positiv och tar till sig benämningen trosförkunnelse.
Under ett års tid hålls återkommande torsdagskvällsmöten på olika ställen i stan. 100-200 personer kommer, dels vänner från förr, dels medlemmar från andra kyrkor och samfund. Den 24 maj 1983, vid ett möte i Magdeburgska skolan, offentliggör han att församlingen Livets ord är grundad. 21 medlemmar finns med från dag ett. Och när bibelskolan - som är prioritet ett till en början, det är bibelskolan som har en församling snarare än tvärtom - samlas till sin första dag på hösten samma år sitter 200 elever i bänkarna. Sveriges största bibelskola, på direkten.
Bara att det startas en ny församling är en stor nyhet, det hör definitivt till ovanligheterna vid tidpunkten, speciellt när det sker i en stad där många kyrkor redan finns. Och att den startas av någon ur Svenska kyrkan är helt otänkbart. Därför går ryktet om den karismatiske prästen som startat eget som en löpeld. Media kommer snabbt på besök för att studera och rapportera.
Redan från början, såväl i talarstolen som i intervjusituationer, är Ulf Ekman tydlig med sina åsikter. Han talar om att kristna av Jesus har fått "ett gudomligt arv" som inte tagits ut tillräckligt i svensk kristenhet: "Herren delegerar det gudomliga uppdraget till oss. Vi ska kunna hela sjuka, till och med uppväcka döda. Det är då vi gör himmelriket synligt redan här på jorden", säger han i den kristna tidskriften Svenska journalen. Samma tidning besöker bibelskolans andra årgång. Reportern beskriver Ekman som en färgstark och skicklig talare som förkunnar intensivt, knappt utan att titta i utkastet någon gång. Inte ens ur Bibeln läser han, men citerar friskt - utantill. Eleverna sitter som tända ljus, fyller gärna i med ett "Amen!" då och då och jublar och applåderar när något sägs som faller extra i smaken. Som när Ekman säger att "vi ser en minoritet av verkligheten. Gud har lovat bättre saker för det här livet. Ta emot löftena, och du får se. Vi ska vandra i tro, inte i åskådning".
Calle Lilja är en av eleverna som intervjuas i tidningen. Det bästa, enligt honom, är kraften i undervisningen som "beror på att det är Guds ord som förkunnas, det som verkligen står och inte tolkningar". Ekman har byggt den skola han drömde om under USA-året.
Alla uttrycker dock inte samma entusiasm över undervisningen. Det som kallas radikalt av vissa menas av andra vara förenklingar. Dagens chefredaktör Olof Djurfeldt anser att "förkunnelsen är ensidig med en stark betoning på våra möjligheter här på jorden. Det talas för lite om evighetsperspektivet". Dagen och Budbäraren vägrar under en period ta in annonser från församlingen. Och vid sidan om en intensiv debatt i kristen press - där Ekman sällan medverkar med hänvisning till att han har ett viktigare uppdrag att fokusera på - börjar den sekulära pressen att rapportera allt mer frekvent. Till en början tar man mestadels fasta på framgångssagan om den lilla församlingen med så stark tillväxt att de nästan omedelbart börjar planera för ny kyrkolokal med 5000 sittplatser. 8 juni 1986 tar makarna Ulf och Birgitta Ekman gemensamt det första spadtaget. [fig 2 ]
Artiklarnas negativa sida, för Livets ords del, är att de ofta ifrågasätter vart pengarna från den stora omsättningen (20 miljoner redan 1985) egentligen tar vägen. Det konstateras att församlingen drivs som stiftelse vilket gör insynen kraftigt begränsad. Ekman liknas allt oftare vid en bilförsäljartyp som nog kan göra vad som helst, bara han tjänar pengar på det. "Guds kapitalist", skriver Svenska dagbladet.
Och vid sidan om detta kliver före detta aktiva i församlingen och bibelskolan fram och berättar om negativa erfarenheter. Den 26 juli 1987 - samma dag som den nya stora kyrkolokalen invigs - sänder radions P1 programmet "Livets ord - hot eller tillflyktsort?".
"För många har Livets ord blivit en personlig katastrof, för andra har det blivit den nytändning i det andliga livet som man hoppats på och längtat efter i många år men inte upplevt tidigare i sin gamla församling", säger programledare Berit Lund.
Katarina Rydberg, bibelskoleelev i första årskullen, berättar att hon kände till Ulf Ekman från tiden i SESG och därför såg fram emot starten. Men första dagen blev en chock.
"Det kändes nästan som en andlig våldtäkt. Det som förkunnades då var 'ni kommer känna det fruktansvärt jobbigt de första dagarna, men det är bara djävulen som vill få er att sluta och ni ska inte ge efter för det motståndet utan kämpa vidare'. Och det gjorde jag, i sex-sju månader och slutade sedan. Visste inte om jag gjorde rätt och enligt Guds vilja, men var tvungen eftersom jag mådde så dåligt."
I radioprogrammet hörs två kvinnor som lämnat församlingen och en kvinna som hjälper dem som önskar lämna, men tycker att det är svårt. Ulf Ekman finns inte med, eftersom han "ännu en gång har avböjt samtal med riksradions religionsredaktion. Inte heller har man på vår förfrågan lämnat hänvisning till någon nu aktiv medlem i församlingen som skulle kunna berätta om verksamheten där".
Vid den här tiden nämns ordet sekt allt oftare i samband med Livets ord. Dels på grund av vad de så kallade avhopparna berättar, dels för att Ekman och andra allt oftare väljer att inte svara på frågor. Själv tycker han inte att det känns fruktbart, eftersom media ändå inte verkar vara ute efter att förstå.
Ännu ett ord läggs till de andra negativa; hjärntvätt.
"Det är en lögnaktig anklagelse att vi bedriver hjärntvätt och förnekar människor rätten att kritisera. Vi hänvisar bara till Bibeln. Att varje människa måste underordna sig Jesus", säger Ulf Ekman till Svenska journalen.
Andra menar att det är just det som är problemet, att man hamrar in den egna bibeltolkningen - som kritiker menar är svartvit och fri från nyanser - i människor. Avhopparen "Peter", som inte vågar gå ut med sitt riktiga namn, säger i Kyrkans tidning att han ansträngde sig för att hålla den andliga standarden.
"Jag blev så fixerad av att 'stå i tro' att jag rabblade bibelverser hela tiden. Det blev nästan som en form av hjärntvätt. Jag vilade aldrig i Gud, utan var alltid attackerad av Satan. Jag repeterade och rabblade bibelverser så fort jag vaknade på morgonen. Det var viktigt, för djävulen stod alltid beredd att attackera".
I ett annat av P1:s radioprogram uttalar sig religionspsykologen Owe Wikström som mött några som lämnat församlingen när de insett att de inte blir friska eller fria från ångest eller dylikt, trots att de gjort allt som sagts åt dem.
"Eftersom det inte kan vara fel på Gud så måste det ju vara fel på mig och min tro?, och så finns det en tredje möjlig variant, att det är något ont inne i mig och där uppkommer de här - som jag jobbat med som terapeut - besattningsföreställningarna, att det är en ond ande inne i min egen kropp som orsakat detta."
Inte heller i det programmet medverkar Ulf Ekman eller någon annan från Livets ord. I andra sammanhang uttrycker Ekman däremot att han inte anser att församlingen talar för mycket om djävulen eller demoner. Mer än andra kanske, vilket han inte menar är så konstigt, eftersom kristenheten i stort aldrig pratar om det, men när citat rycks ur sitt sammanhang blir det snedvridet och det verkar som att man inte talar om annat.
Om avhopparna uttalar han sig sällan, men i Nerikes allehanda gör han ett undantag 1988 och säger att "siffrorna om avhopparna är mycket överdrivna", att det i "all verksamhet finns människor som inte är nöjda" och att "det kan röra sig om människor som haft problem redan innan de kom till oss".
I takt med den upptrappade mediebevakningen ökar trycket mot Livets ord. I skolorna är det vanligt att det kastas glåpord efter barn som är med i församlingen. Linda Ekh, dotter till andrepastor Robert Ekh, vaknar ofta med magont på skoldagar. Hon tänker att hon skulle vilja förklara att det inte alls är konstigt i hennes församling, att det är normalt och att hon är lycklig över att vara med. Men det går inte, de andra skulle ändå inte lyssna eller tro henne.
Vid de regelbundna torgmötena [fig 3] är förlagschef Björn Holmgren och andra med om att få ägg kastade på sig. I andra kristna sammanhang blir han spottad på.
Kyrkobyggnaden sprejas gång på gång med stora bokstäver: "Häng Ulf Ekman", "Dödens ord". Ulf Ekman upplever det som att hela stan koncentrerat hatar honom när han går i city, och avskyn tar sig uttryck i konkreta hot och genomförda bombdåd. Först när Ekmans brevlåda sprängs med dynamit, sen i samband med att den första tv-gudstjänsten ska sändas från Livets ord våren 1990. Bomben briserar på natten och förstör stora delar av kyrkans entré. Ingen person skadas, ingen gärningsman grips.
Det här skedet - i brytpunkten mellan 1980-och 90-tal - är ett av de mest krävande i Livets ords historia. Samtidigt som församlingen svetsas samman av all medieuppmärksamhet så bryter och bänder det, i framtiden kommer många att se tillbaka och tänka att det egentligen var otroligt att församlingen inte sprack.
En av orsakerna är att trycket utifrån skapar en misstänksamhet inuti. En Expressenjournalist går bibelskolan under falskt namn och skriver sedan en kraftigt negativ artikelserie. Det väcker frågan: vem kan man egentligen lita på?
Tidigare har många av de nära medarbetarna upplevt att Ekman varit mån om att få kritik och gärna korrigerat utifrån synpunkter. Nu är det som om han bara är intresserad av att ha ja-sägare kring sig, tycker somliga.
Förlagschef Björn Holmgren är en av dem som tycker sig se den här förändringen. Han anser att fokus förflyttats och att Ulf Ekman och församlingen riskerar hamna i det centrum som Jesus så tydligt tidigare haft. Han framför detta till sin chef och pastor, men upplever inget gehör, tvärtom. Ett år senare slutar Holmgren, och flera andra i olika ledningsfunktioner lämnar också församlingen under den här tidsperioden.
Ulf Ekman berör ämnet på Livets ords nyårskonferens när 1990-talet firas in [fig 4].
"En del säger: 'det har varit lite tumultartat på 80-talet och jag tycker det är lite jobbigt med bröder som strider med varandra'. Det är aldrig bra att bröder strider mot varandra, det finns ingen anledning, du ska inte strida mot någon - du kan vara kärleksfull mot alla oavsett vilken åsikt de har och vad de än står för så kan du ha en inställning av kärlek och mildhet till var och en, eller hur? Men om du läser lite kyrkohistoria så ser du att i alla väckelsetider så har det varit tider av konfrontation. Det har alltid varit ett fasligt väsen ?, ett fruktansvärt bråkande, tjafsande, oväsen och babblande om allt möjligt. Varför? Därför att djävulen var nervös. Han var rädd för vad som skulle komma,?, det finns ingen väckelsetid som inte är fylld med konfrontation och det betyder alltid ett och annat bråk. Det betyder bara att du måste passa dig så att du inte bråkar om fel saker, så att du inte tjafsar med människor och har en ande av kiv, splittring, avundsjuka och högmod över ditt liv för då kommer det inte att gå dig väl. Men om du är nitälskande och vandrar i kärlek så kommer Gud att skydda dig".
Flera av dem som lämnar tycker sig dock uppleva allt annat än kärlek, Ulf Ekman upplevs tvärtom av en del som ökat hårdsint. En del av dem kommer att behålla en stor besvikelse eller bitterhet, andra kommer ha dubbla känslor kring det som hände och tänka att det kanske var nödvändigt med en extrem tydlighet för att överleva en spretig och turbulent tid.
"Men självklart ställer man sig frågan om det var värt priset att många led och blev besvikna. Det är dock inget unikt för Livets ord, det har skett i många väckelsesammanhang", säger en person som lämnade i längtan efter en "friare och öppnare miljö".
En annan orsak till att församlingen hamnar i ett läge där det finns risk för uppdelning i två läger är en ökad betoning på demoner i undervisningen. Gästtalarna Sam och Jane Whaley från USA har regelbundet varit på besök på Livets ord och förkunnat sedan starten, oftast med fokus på bön och rättfärdighet. Gradvis ändras inriktningen till att mer och mer handla om demoner och utdrivning. Ämnet är ingen nyhet på Livets ord, att demoner är en andlig verklighet som det går att få befrielse från nämns ofta i predikningar. Men tonvikten är speciell. När Ulf Ekman vid en konferens talar om mission undrar Sam Whaley varför. Efteråt säger han, enligt Ekman: "predika inte om det, predika om befrielse istället".
Tv-bilderna från en predikan med Jane Whaley [fig 5] blir legendariska, de vevas om och om igen, exempelvis i intervjun hos Göran Skytte 1991. Hon säger åt församlingen att ropa och befalla Satan att komma ut ur dem, lägger därefter armarna över sin egen mage, böjer sig framåt som i kräkreflex och skriker i tungotal. Kameran sveper över församlingen som gör efter.
När inslaget är slut kommer Ekman återigen i bild. För första gången i intervjun ser han något besvärad ut. Han förklarar sig.
"Vi hade några predikanter som kom in och undervisade på ett visst sätt om befrielse som vi kanske inte direkt tillämpar eller håller med om idag,..., det finns både ett och annat att säga om det här, men grundläggande håller jag fast vid att Bibeln talar om en ond verklighet"
För många församlingsmedlemmar är det första gången man hör sin pastor kommentera situationen med Whaleys. Att de försvunnit som talare har de märkt, dock är det många som inte hört varför. Historiebeskrivningarna över vad som hänt går isär. Vissa menar att Ekman och övrigt ledarskap till 100 procent stod bakom Whaleys och hade precis likadan undervisning, de svängde inte förrän andra utomstående påpekade sin syn. Själv säger Ekman att det var en svår situation eftersom Whaleys var vänner sedan gammalt och hade varit till stor välsignelse. När han ändå konstaterade att undervisningen gick för långt hade Ekman ett enskilt samtal där Whaleys inte ville lyssna och separationen var ett faktum. Ulf Ekman 2008:
"Vi var inte perfekta i hur vi hanterade det där, borde ha reagerat snabbare och tidigare. Men om vi hade brutit det här tydligt och snabbt så hade vi fått två läger. Jag tänkte att det måste finnas ett pedagogiskt sätt att lösa det här och hjälpa församlingen vidare".
Livets ord som helhet hölls samman, kanske mycket på grund av de gemensamma satsningarna på utbildning - bibelskolan kompletterades med förskola, grundskola, gymnasium [fig 6] och Livets ord university - och satsningen på mission som starkt kom att prägla 1990-talet.
När almanackan nu nått 2008 har mycket skett. I Uppsala har församlingen blivit allt mer respekterad för sitt sociala och diakonala arbete. Ulf Ekman talade i fjol på pingstkonferensen Nyhemsveckan, tillsammans med tidigare meningsmotståndaren och pingstpastorn Jack-Tommy Ardenfors [fig 7], och ska tillbaka dit även i år. En smått omöjlig tanke för bara några år sedan.
Livets ord är numera en del av Uppsala kristna råd, vilket länge var otänkbart. Dessutom räknas Ulf Ekman och Livets ord som en allt större pådrivare kring kristen enhet. Att en katolsk munk och biskop skulle beträda församlingens scen hade av de flesta setts som otänkbart förr, men 2006 möttes katolska biskop Anders Arborelius och pastor Ulf Ekman för en samtalskväll.
Annorlunda mot förr, men det innebär inte att Ekman skäms över bakgrunden i dag.
"Nej, det gör jag inte. Det var en fantastisk tid, det var oerhört viktigt det som skedde då tror jag. Och i grunden är undervisningen densamma, vi lägger betoningen på att undervisa om tro, vi ser det som vårt uppdrag. Sen har vi breddats, utvecklats och nyanserats genom åren, det är absolut så. Vi är inte lika kantiga som i början. Vad jag menar med att vi kanske var kantigare förr? Jag är en blandning av evangelist och bibellärare, förkunnare och förklarare. I början var det mycket förkunnelse och inte så mycket förklaring. Nu är det mer förklaring".
Och det är i så fall inte enbart han och församlingen som har genomgått viss nyansering. Många andra, det märks snabbt i samtal med människor, har känt behov av att revidera den syn på Livets ord som man burit med sig från dess födelse och uppväxt. En av dem är Gunnar Ohlovsson, som var föreståndare i Uppsalas pingstförsamling på 1980-talet.
"Jag var mycket orolig inledningsvis, läste bland annat mycket av deras teologi för att hålla mig ajour och det fanns mycket som var egendomligt hos de utländska författarna, enligt mitt sätt att se. Men utifrån det jag vet idag, och med den utveckling församlingen haft, fanns det ingen större anledning till oro egentligen".
Även somliga som lämnat Livets ord önskar betona att de inte är motståndare till församlingen. Björn Holmgren är en av dem.
"Jag är grundläggande positiv till både Ekman och Livets ord, även om jag kan ha åsikter om hur saker gått till och sköts. Man kan faktiskt vara positiv och negativ samtidigt".
Men det finns även en hel del ganska svartvita känslor och åsikter kvar.
Dels naturligtvis de positiva, som är storligen tacksamma för Livets ords och Ulf Ekmans betydelse för dem och deras liv.
"Jag är evigt tacksam till Gud för Livets Ord, och då kan jag inte förbigå dess pastor Ulf Ekman. Tack vare att hans röst började genljuda över landet kunde jag nås på plattan på Sergels Torg och sedan gå bibelskolan", berättar medlemmen Stefan Sandell.
"Världens bästa församling" är ett återkommande uttryck hos medlemmar, och många andra åker mer än gärna till konferenserna i Uppsala eller följer dem via webb-tv.
Och så finns den andra sidan. Harry Forsgren i Burträsk har ägnat i stort sett all fritid de senaste tio åren åt en hemsida som varnar för trosförkunnelsen som en villolära. Andra liknande meningsmotståndare är inte svårt att hitta i cyberrymden.
"Föreningen rädda individen" som tidigare beskrivit församlingen som en manipulativ sekt drar sig för att revidera den åsikten, man önskar se mer tydliga bevis för en sund utveckling först. I "Att leka med elden - sekternas värld", (senast omarbetade upplagan från 2004) har författaren och prästen Karl-Erik Nylund med församlingen i sin uppräkning av sekter:
"Livets ord bör göra upp med sitt förflutna för att bli helt accepterad i den frikyrkliga familjen och därmed slippa sektstämpeln", skriver han.
Det är en uppfattning som delas av en grupp tidigare medlemmar som tycker att det känns svårt att gå vidare innan Ulf Ekman ber om förlåtelse för sår de åsamkats i Livets ord och trosrörelsen.
"Mot bakgrund av sina upplevelser klarar de inte av att komma i kontakt med Livets ords framfusighet, och nu ser de med förskräckelse att de 'Livets ord-fria zonerna' krymper", skriver Krister Holmström, själv tidigare medlem, i Trons värld 2002, veckan efter att Ekman för första gången talat i Filadelfiakyrkan i Stockholm, vilket av många (bland andra av Holmström) sågs som ett stort framsteg för ekumeniken.
Tillbaka till den 29 oktober 1991. Göran Skytte är på väg att avrunda intervjun med den svenskkyrklige prästen som startat egen församling och kallats sektledare. I en timme har de samtalat, Ekman upplever ett av få tillfällen där han verkligen fått komma till tals och förklara sig. Dagen efter kommer han att konstatera att hatet, som han tidigare upplevt mot sin person när han gått på stan, är borta. Det är som om allting vänt.
I programmets sista minut väljer Skytte att fråga om inte ansökningshandlingarna till bibelskolan, där man exempelvis frågar den sökande om denne haft psykiska problem eller använt narkotika, "förstärker intrycket att detta är en kyrka för de starka" . Ulf Ekman svarar direkt.
"Nej, tvärtom. De här frågorna är för att vi ska kunna hjälpa dem som vill gå på bibelskolan, i en andlig miljö. För att vi ska kunna ha själavård med dem, för att vi ska kunna ta itu med saker i deras liv som de upplever som problem. Det är syftet. Det är inte alls, som vissa sagt, för att registrera eller peka ut, ?, du kan ta en sak, du kan använda den för att driva din linje och då låter det negativt. Jag kan berätta om den, med en helt annan infallsvinkel och annat syfte och det går tillbaka till detta: vad är våra motiv? Våra motiv är att vi älskar Jesus, att vi vill att människor ska bli fria. Det är vad jag önskar för alla människor, det är vad jag önskar för dig också - att Jesus Kristus ska komma in i ditt hjärta. Det är motivet för vad vi håller på med".
Göran Skytte tackar, de två tar i hand [fig 8] och vinjetten rullar.
Ulf Ekman bjuder - som så många gånger förr och senare - tittarna, det svenska folket, att välja sida. Att antingen titta på honom och hans arbete utifrån ett skeptiskt förhållningssätt. Eller lita på att hans intentioner och motiv är goda. Svart eller vitt, för eller emot. Kanske inte så konstigt att människor tenderat att tydligt välja sida.