Mötet med en rad amerikanska pastorer fördjupade Ulf Ekmans övertygelse om vikten av att tro och lita på Bibeln och dess löften. När han startade församlingen Livets ord och dess bibelskola var hans förhoppning att få vara en katalysator för en svensk kristenhet som han menade behövde få en nystart på karismatikens område. Blev det så - eller?
Del 3 i serien om Livets ord fokuserar vilken påverkan församlingen, dess pastor och teologi haft på svensk kristenhet.
"Det behövdes en plattform för det karismatiska livet, både lokalt i Uppsala och för människor ute i landet att komma och äta och dricka för att bli utrustade och sedan utsända tillbaka. En oas."
Så minns Ulf Ekman motivationen till starten av bibelskolan 1983: som en genuin längtan efter att få bidra till övrig kristenhet. Men bilden av Livets ord blev överlag att de underkände alla andras verksamhet.
"Just det, som att vår åsikt var: 'alla andra är döda, det är bara vi som lever - kom till oss'. Så menar jag att det inte var, vi menade inte att alla andra var döda men att det behövdes en levande plattform för den helige Andes liv. Och det är klart, det tog man som 'jaha, och det har inte vi eftersom ni startade'. Så i förlängningen kan man läsa in det naturligtvis, men vi var inte så spetsiga som en del vill få det. Trots att det finns en del lite häftigare uttalanden av mig från den tiden", säger Ulf Ekman.
Kanske tänker han exempelvis på följande citat, sagt i inspirationens stund i en predikan på Livets ords scen:
"Den där lite stilla, försagda, lite introverta 'tända- ett- ljus- och-se-snäll-ut- kristendomen' är död!"
Den typen av attityd, och andra kommentarer som uppfattades raljanta och hårda, föranledde ett antal reaktioner, bland andra från Stanley Sjöberg [fig 1], pastor i Centrumkyrkan Sundbyberg, i en debattartikel i Dagen augusti 1985.
"Under hela min tid som kristen, har jag aldrig hört någon förkunnare vara så hånfull och överlägsen i tonen mot andra Herrens tjänare som Ulf Ekman."
I samma tidning två år senare var Jack-Tommy Ardenfors [fig 2], pastor i Smyrnakyrkan Göteborg, inne på samma spår.
"Det som kännetecknar verklig andlig förnyelse är att den föder fram ett djupt behov av gemenskap med Guds folk. Man vill dela med sig av det man själv har upplevt. Livets ords företrädare däremot har under sin korta historia ödelagt oändligt mycket i den andliga verksamheten i vårt land. Med ironi och arrogans har man dömt ut det man föraktfullt kallar det 'etablerade'."
Petra Hellsing, medlem i Livets ord några år under andra halvan av 1980-talet, säger att det fanns en klar och tydlig "vi och dem"-attityd i församlingen.
"Det var ofta jag tänkte: hoppas inte media får tag i det här och hör hur vi pratar om andra. Det drevs hårt med pingstvänner exempelvis, alla andra än vi var vilseledda och hade ett annat evangelium. Det sades inte alltid rent ut, och aldrig från estraden, men andemeningen var absolut sådan."
Vid ett panelsamtal i svenskkyrkliga S:t Laurentii-kyrkan 2006 berättade Ulf Ekman att han upplevt att Gud några år tidigare sagt:
"Du har ingen rätt att kalla gamla kyrkor för döda. Det finns mer av liv bland dem än vad du tror".
Och det står Ekman fast vid, de gamla nedsättande kommentarerna är något han ångrar.
"Vissa av de uttalandena hade en överdrivet polemisk analys och hade ibland inslag av övermod. Men när väl det är sagt, det finns ett bekymmer som man måste våga tala om. Döda församlingar ska man generellt inte tala om, men man kan somna in, stelna, tappa den första kärleken och så vidare. Det måste vi vara vaksamma över. Det som är fel är att jag ibland generaliserat för mycket och blivit övermodig och raljant över att vi skulle ha något som andra inte har. [fig 3]"
Vid sidan om den sprickan fanns en annan, angående teologiska och ideologiska skillnader. Representanter från bland annat Svenska kyrkan, pingströrelsen och Evangeliska fosterlandsstiftelsen uttalade tidigt kritik mot ledarstil, organisationsstruktur och undervisning som man menade hade klara övertoner eller var ren villolära. Det utfärdades varningar till höger och vänster.
Men trots att bibelskolan och församlingen Livets ord långt ifrån fick något officiellt erkännande som oas så blev det i praktiken ändå så för åtskilliga. Tusentals personer, från alla tänkbara samfund, gick på bibelskolan redan under dess första årtionde och upplevde sig inspirerade och välsignade. Det fanns de som reagerade negativt och ställde sig på de varnandes sida, men väldigt många upplevde en nystart eller fördjupning tron. En av dem, Torgny Hugosson från Värnamo, berättar:
"Bibelskolan var revolutionerande. Lärarna var väldigt inspirerade över vad de såg i Bibeln. Det gjorde starkt intryck och förde mig närmare Gud".
Så på sätt och vis blev Livets ord just som drömmen, en katalysator för det karismatiska livet.
Men det finns en annan sida på myntet också.
Inom kristenheten var det få som lämnades oberörda av den nybildade Uppsalaförsamlingen och dess karismatiske pastor med tydliga ställningstaganden. En travesti på ett välkänt bibelord etablerades: "varhelst två eller tre är församlade finns Ulf Ekman mitt ibland dem". I stort sett alla samtalade och diskuterade, och här och där hördes röster som uppmanade att pröva allt och behålla det goda, bland andra sa domprost Nils Andersson följande i tidningen Broderskap 1988:
"En del ser spöken när man säger Livets ord, men jag har sagt att vi måste lära känna dem. Nu vet jag att de har många bra människor i sina led", sa han samtidigt som han lade till att han inte i allt delade församlingens gudsbild och teologi.
Men för många innebar Livets ord ett ställningstagande för eller emot, och när människor nu minns tillbaka hör det inte till ovanligheterna att man talar om en dämpad karismatik, rädsla för att förknippas med den församling som omtalades som extrem och sektliknande. Händerna lyftes mindre i lovsången, tungotalet minskade, bönerna för sjuka blev färre.
Hans Lindholm var generalsekreterare i Sveriges evangeliska student- och gymnasierörelse (SESG) när Ulf Ekman var studentpräst där. Efter ett par år av gott samarbete uppstod en spricka och Lindholm blev en av de första uttalade kritikerna av det han benämnde som framgångsteologi.
"Det var en viss brottning i några år och jag tappade i karismatiskt tempo, tror jag man kan säga. Jag ville både gasa och bromsa samtidigt men klarade inte av det utan fick ett mindre fokus på tjänstegåvorna. Allt detta skedde ju efter den karismatiska väckelsen på 1970-talet där många upplevde nya erfarenheter av den helige Ande, däribland jag. 1980-talet gav, genom Livets ord, en teologi bakom det och många av oss kände oss främmande inför att det låstes in i ett teologiskt och dogmatiskt system".
Sören Carlsvärd, pastor i Betelkyrkan Örebro (Svenska baptistsamfundet) sedan i mitten av 1980-talet:
"Jag och många med mig blev betänksamma inför en del övertoner och rena teologiska fadäser som fanns på Livets ord då. Vi försökte prata med dem i vår församling som var väldigt positiva till vad de menade var en ny väckelse, men våra funderingar sågs av en del som avståndstaganden och orsakade ilska. Andra i församlingen var oroliga för att Livets ord skulle få inflytande och resultatet blev att vi kände oss tvungna att dämpa och dra ner i överkant för att markera var vi stod. Och det var synd, för hängivenheten och entusiasmen i det karismatiska behöver vi för att fullgöra vårt uppdrag. Men för helhetens skull blev det en uppbromsning."
Ulf Ekman i dag om att vissa säger sig upplevt en dämpning i sin karismatik på grund av Livets ord:
"Jag tycker nog att det mestadels är något som de får göra upp med inför Gud. Det vore ju absurt om jag skulle sluta tala i tungor för att ingen ska tro att jag är pingstvän. Jag förstår att en sådan dynamik kan uppstå rent mänskligt, speciellt där man är kritiska till oss, men tycker inte att man kan påstå att det är något vi ska ta ansvar för."
Följden av denna uppdelning kring Livets ord blev en svår situation i mötet mellan återvändande bibelskoleelever och dess församlingar. Lars-Evert Jonsson, pastor i Uppsalas pingstförsamling 1984-90, minns:
"En massa människor, ärliga och längtandes efter mer av Gud, kom till bibelskolan. Sen, när det var slut, skulle de ta vägen någonstans och många åkte hem och kände att det var svårt i det gamla sammanhanget. De möttes av reservationer mot teologin och uttryckssätt. Under en period ringde det i snitt 3-4 pastorer i veckan: 'nu kommer de hem och splittrar'".
En pingstpastor var i mitten av 1980-talet med om att församlingsmedlemmar kom hem, fyllda av inspiration, och underkände honom och ledarskapet totalt. Konsekvensen blev kraftiga markeringar tillbaka. I dag tänker han att han borde ha agerat annorlunda - "tänk om jag hade förmått förena oss istället" - men då såg han det som enda utvägen.
Ulf Ekman känner till de historierna men säger att det, vad han vet, rör sig om enskilda fall.
"Vi sa tidigt att eleverna inte skulle vara nonchiga eller överandliga när de kom tillbaka: 'hem och betjäna'."
Gjorde ni det utifrån situationer där det blev fel?"Ja, så var det, men vi tog itu med det tidigt, direkt när vi hörde om de här berättelserna. Men man måste fundera också; de upplevde vår miljö som genuin men när de kom hem underkändes ibland allt. Klart en del av dem blev frustrerade. Så det går inte att renodla bilden som att de alltid kom och förstörde, för det stämmer inte. Vi talade om död kristendom, om motståndare, det gjorde vi, så jag vill inte frikänna oss - vi har en del i det här. Men inte enda delen."
Olof Djurfeldt, tidigare chefredaktör på Dagen, ger Ekman rätt i att pingströrelsen och andra också hade ett ansvar i situationen.
"Vi gjorde ett stort misstag: vi blev för defensiva. På många håll blev det misstänkt att lyfta händerna i lovsång, vi blev försiktigare i den profetiska proklamationen av helande. Vårt svar borde ha varit en medveten satsning på att vara positiva föredömen i bruket av de andliga gåvorna, det skulle ha bevarat attraktionen. Det goda exemplet är den bästa korrektionen."
En rad församlingar grundades under 1980-talet i kölvattnet av Livets ord och blev en del av den så kallade trosrörelsen. Högsta siffran som nämnts i medierna genom åren är ett 100-tal, men den får nog betecknas som i högsta laget. När Dagen 1991 gjorde en genomgång listades 48 församlingar med tydlig närhet till Livets ord.
En handfull av dem grundades av Uppsalaförsamlingen, resten av människor som blivit inspirerade av dess undervisning och kände en kallelse att bilda församling, alternativt att de inte såg möjligheten att finnas med i sitt tidigare församlingsengagemang på grund av skepticism eller rent avståndstagande.
Flera församlingar från andra samfund stod inför faktumet att vad man kallade "den inre kärnan", alltså de som betraktades som mest engagerade och hängivna, bildade en trosförsamling eller gick med i en. Frågan var hur det skulle tolkas. Var de splittrare som förstörde för det gamla sammanhanget eller var det läge att vara självkritisk - kanske hade man själva missat något som andra nu upptäckt och erbjöd?
Svaren varierade, och gör så än i dag. När det blir offentligt att Dagen nu gör artikelserie om Livets ords 25 år hör två kategorier av röster direkt av sig. Dels de som hoppas att det slås fast vilken oerhörd välsignelse de varit för ett Sverige där karismatiken höll på att svalna, dels de som hoppas att det blir tydligt vilken splittring de orsakat på olika håll i landet.
Vad som kan konstateras är i alla fall att antalet trosförsamlingar minskat och nu enligt Livets ords egna uppgifter är 29 stycken. Det är inte detsamma som att alla övriga lagt ner. Vissa har valt att gå in i ett annat samfund och dessutom räknas numera bara de in vars pastor är en del av trosrörelsens predikantorganisation. Men expansionen har inte varit av den kraft många trodde och hoppades.
"Vi trodde nog allmänt att det här var det nya som växte fram, en ny pingströrelse liksom, men den synen har fått revideras. Många har tynat bort, andra är stukade. Det kan ses som ett misslyckande, men man ska ha klart för sig att det är svårt att starta en församling och etableras - speciellt om man har höga förhoppningar och talar om att 'inta staden och regionen'. När det sedan inte går så enkelt blir det tungt", säger en person som följt utvecklingen på nära håll.
Torgny Hugosson i Värnamo, som efter sina år på Livets ords bibelskola startade församlingen "Guds ord" på hemorten, vill dock inte tala om ett misslyckande bara för att hans församling och en del andra inom trosrörelsen inte finns i dag.
"Nej, människor blev frälsta, andedöpta, helade, fick en ny gudsbild och är i dag med i andra församlingar. Vi har inte facit till varför 'Guds ord'-perioden bara blev sjuårig, men kanske låg uppgiften i att stärka människor och i förlängningen andra församlingar."
Peo Svensson är pastor i Sävsjöförsamlingen 'Guds kraft' som firar 20-årsjubileum i år. Efter viss skepticism inledningsvis räknas den nu enligt honom som en självklar del av stadens ekumenik. Även han tycker att man ska vara försiktig i sin analys kring trosrörelsen.
"En del säger: 'det blev ju inget'. Jag delar inte den tanken, jag tror att den bästa tiden ligger framför. Uppdraget var att resa upp kristenheten och utrusta de troende. Vårt bidrag är trosundervisningen, att förlösa de troende till det Gud har tänkt och där tycker jag att Livets ord och trosrörelsen fått vara till stor välsignelse i vårt land".
Ulf Ekman tror att en stor del av kallelsen var att bryta igenom barriären och visa att det går att starta nya församlingar.
"Alla samfund talar om det i dag, och det tror jag att vi är en av orsakerna till."
Så här löd Ulf Ekmans vision som låg till grund för Livets ords start 1983:
"Utrusta Guds folk med hans trosord, visa dem vilka andliga vapen de har, lär dem att använda dem och sänd ut dem i segerrik strid för Herren".
I dag 25 år senare går det konstatera att inflytandet långt ifrån varit marginellt. Enligt egna uppgifter har omkring 9000 elever, från alla tänkbara samfund, hittills studerat vid bibelskolan. Antalet pastorer och församlingsledare från andra kyrkor och rörelser som studerat vid Livets ord har bara ökat genom åren. Församlingens konferenser besöks gärna av många från andra sammanhang, andra följer dem via webb-tv. Ulf Ekman talar allt oftare på konferenser och dylikt utanför de egna leden.
Inflytandet på svensk kristenhet har ökat, det är i stort sett alla överens om. Men folk reagerar olika på faktumet. Några röster som är väldigt skeptiska finns kvar.
"Pingströrelsen har exempelvis svalt detta helt och fullt. Jag märker det på resonemangen, sättet att predika. Man är infiltrerade av Livets ord. Jag ser en stor fara i det", säger tidigare medlemmen Ingemar "Inka" Gustavsson.
Allt fler andra talar om Livets ord som en stor välsignelse.
"Jag och familjen planerar alltid in Europakonferensen eftersom den ger så mycket. Livets ord känns som ett andligt hem för oss. En del vill peka på att det är Livets ords förändringar enbart som skapat den här möjligheten men jag tror snarare att det är övrig kristenhet som accepterat och tagit till sig trosförkunnelsen. Kanske med riktig start med min generation som var barn på det omskrivna 1980-talet och därför inte ser församlingen utifrån det", säger Jimmy Patring, ungdomspastor i Sionförsamlingen Västerås och tidigare bibelskoleelev.
Meningarna kring Livets ord går isär, nu som förr.