"Utrusta Guds folk med hans trosord, visa dem vilka andliga vapen de har, lär dem att använda dem och sänd ut dem i segerrik strid för Herren".
Så har Ulf Ekmans och Livets ords vision låtit från starten.
I början riktade man in sig på hemlandet och dess kristna, men med tiden höjdes blicken mot omvärlden. Visionen var densamma, arbetsytan blev större.
Del 4 i serien om Livets ord fokuserar församlingens missionsarbete.
Kyrkobyggnaden på Axel Johanssons gata 3 i Uppsala stod klar juli 1987. Det var ett på många sätt vansinnigt byggprojekt, det verkade de flesta vara överens om. Tidningarna spekulerade i att den lilla församlingen, som vid byggets start bestod av runt 200 personer, aldrig skulle få ihop pengarna som krävdes. Bank efter bank sa inledningsvis nej till låneförfrågan.
Men Livets ords medlemmar och andra skänkte pengar i stora mått, och när en bank ställde upp med lån var projektet i hamn. Kyrkan färdigställdes, invigdes och togs i bruk. Efter det var tanken en intensiv avbetalning av det stora fastighetslånet på 40-talet miljoner.
Men Ryssland ställde sig i vägen och gjorde anspråk på den summan.
Fram till dess, i slutet av 1980-talet, stod missionsfrågorna ganska långt ner på agendan. Inte för att de ansågs oviktiga, utan helt enkelt för att starten av det nationella arbetet krävde sitt.
I och med grundandet av den tvååriga bibelskolan läsåret 1986-1987 började man utföra kombinerade missions- och församlingsresor i Västeuropa i två veckor, och en del möteskampanjer i dåvarande Sovjetunionen.
"Vi hade bland annat möten i Sankt Petersburg, som då hette Leningrad, och då kom det folk resandes från Vitryssland, Ukraina och andra ställen. En pastor tog sig från andra sidan av Ryssland, åtta tidszoner bort, för att vara med. Det var en sådan enorm hunger", säger missionsdirektor Christian Åkerhielm.
Mötena gav en rad kontakter med pastorer och ledare i Sovjetunionen, men det var inte helt enkelt att veta hur man skulle gå vidare. En förändringsprocess i samhället hade inletts med orden glasnost och perestrojka (ryska för öppenhet och ombyggnad) som ledord, men det var långt ifrån självklart att resa in och bedriva evangeliserande verksamhet. Men satsa skulle de, det blev tydligt när Ulf Ekman berättade att han känt Guds tilltal att Livets ord under en fyraårsperiod skulle investera 40 miljoner kronor i evangelisation i Sovjetunionen. Satsningen fick sedan namnet "Ryska inlandsmissionen".
Första steget, i väntan på en större öppenhet för missionärer, blev att skänka 100 videobandspelare och en massa undervisningskassetter. [fig 1]
"Målet var att de skulle nå de små spirande grupper som fanns och förse dem med undervisning, och många av dem blev sedan etablerade församlingar. Det var inte bara vi som kom in i Ryssland naturligtvis och jag tror inte att resultatet egentligen berodde på något speciellt tillvägagångssätt. Det var helt enkelt ett fantastiskt tillfälle där vi fick vara med när Gud rörde vid det här landet som upplevt så lång tid av ateism och varit under stor press från myndigheterna", berättar Christian Åkerhielm som själv var en av de många missionärer som under 1990-talet jobbade i Ryssland. [fig 2]
Ett 20-tal pastorer, med Carl-Gustav Severin som spjutspets, och stora grupper av församlingsmedlemmar, reste för att predika och sprida litteratur. Två somrar i rad hyrdes ett tåg som tidigare använts av ungkommunisterna. Det gick från väst till öst och stannade i städer där man bland annat anordnade möten, besökte skolor samt delade ut böcker och biblar.
Under en period var möteskampanjerna intensiva, runt om i det som då fortfarande hette Sovjetunionen. Och även om det huvudsakliga uppdraget ansågs vara det ryska inlandet så fortsatte arbetet i övriga delar, även sedan de erkänts som självständiga. Estländska Tartu fick exempelvis återbesök av Ulf Ekman och Carl-Gustav Severin i januari 1992, ett drygt halvår efter att de blivit eget land. Vid en presskonferens med estniska medier avslöjades att de grundläggande kunskaperna kring kristen tro var blygsamma i landet.
"Är ni Gud förkroppsligad här på jorden", frågar en kvinna. Ulf Ekman lyfter högt på ögonbrynen och svarar "åh, nej" med eftertryck, småskrattandes. Den kvinnliga journalisten konkretiserar frågan:
"Men du helar folk med dina händer, det är det inte Gud som gör".
Ulf Ekman skakar avvärjande på huvudet.
"Nej, nej. Vi är Jesus lärjungar, medlemmar i en lokal församling. Jag kan inte bota en fluga ens. Men Jesus kan, han är Helaren. Bibeln säger att han är densamme i dag. Du talar om handpåläggning; människor har bett i den kristna församlingen i 2000 år, så vi ber och tror att Gud hör bön. Gud älskar hela människan, och både kan och vill hela. Men vi kan inte göra det på egen hand".
"Du har ingen licens för att praktisera läkarvård, eller?" frågar journalisten.
Ulf Ekman lyfter upp Bibeln och pekar i den.
"Nej, vi har en licens så att vi kan lägga händerna på de sjuka. Bibeln lär oss det." [fig 3]
Så trosundervisning har förmedlats, såväl i medier som på kyrk- och kampanjscener.
Många har imponerats över missionsinitiativen genom åren: "... mer än fyra miljoner skrifter, 400 nybildade församlingar, väckelsekampanjer med märkliga under", sammanfattade Dagens chefredaktör Olof Djurfeldt projekten utifrån ett besök på Europakonferensen 1993.
Men vissa frågetecken och synpunkter har förts fram, bland annat av Wilgot Fritzon, Slaviska missionen (nu Ljus i öster), i Petrus 1996 efter att han haft kontakt med kristna i forna Sovjetunionen och Östeuropa.
"Kritiken mot tillvägagångssättet är inte nådig" ... "Många kristna vill ha förnyelse och är väldigt glada över att människor kommer till tro genom Livets ord. Samtidigt känner de sig överkörda och ledsna för att Livets ord inte tagit kontakt med församlingen på orten innan de haft sina kampanjer".
Efter det intensiva uppbyggnadsskedet av pionjärkänsla - även om det fanns kristna i Ryssland redan tidigare - så har dock kampanjerna blivit färre och arbetet har blivit mer långsiktigt betonat, berättar Christian Åkerhielm.
"Vi evangeliserar, men har inte betoning på evangeliserande kampanjer. Vi vill etablera, inte bara dra upp tältpluggarna och åka vidare till nästa stad. Ska tältet vidare så ska det vara någon kvar som kan ta hand om frukten. Har vi någon stor kampanj, vilket vi inte har så väldigt ofta numera, så är fokus på att bilda en församling eller ge den församling som redan finns en skjuts".
En av grundbultarna redan initialt var att träna och utbilda lokala pastorer och ledare, på plats eller på bibelskolan i Uppsala. Det har nu renodlats ytterligare.
"Vi vill resa upp de lokala, som sedan i sin tur bär frukt. Vi vill plantera ett fruktbärande träd som finns år ut och år in. I vissa länder kan vi inte evangelisera eftersom man då blir utslängd ur landet. Däremot kan de själva göra det, och de kan sin kultur och behöver inte tolkar. Så bibelskolorna är vårt huvudredskap, där kan vi träna och utbilda människor som kan göra nästa arbetsfas bättre än vi kan", säger Christian Åkerhielm.
Och han menar att statistiken gör gällande att det fungerar i praktiken. Cirka 22 000 elever har gått någon av deras egna bibelskolor i världen, och om man dessutom räknar in antalet elever som gått på bibelskolor som startats av någon som utexaminerats från Livets ord är det cirka 53000. Sammanlagt beräknar man att man regelbundet berör en kvarts miljon människor via de sju centren. Allt enligt Livets ords egen statistik.
"Vi ser att det multipliceras utifrån oss och sedan går vidare ut i arbete. Vår vision är att bygga upp femton centra - just nu har vi sju - utöver världen, med arbetet i Uppsala som förebild. De ska fungera som "förrådshus" som tar ansvar för sin region och utbildar och stödjer församlingarna i området genom bibelskola och annat. Ibland liknar vi det med Ikea-konceptet för att förklara, där får du samma sak vart än i världen du är. Likadant hos oss, fast med kulturanpassning: betoningen på församlingsliv, bibelskola, media/förlag, utbildning, Israelengagemang och enhetssträvande ska finnas överallt."
I takt med att centren vuxit upp, blivit självbärande och tagit egna initiativ i sitt område har antalet missionärer på lönelistan från Uppsala minskat. Jämfört med för tio år sedan är skillnaden stor, i dag finns enligt Livets ord 22 vuxna och 14 barn ute på missionsfältet.
Den minskningen har föranlett rykten - och påståenden - på olika bloggar om att Livets ord numera jobbar tvärt emot vad man gjorde i slutet på 1980-talet: att man numera använder pengar som borde ha gått till mission till att betala av på fastigheter i Sverige.
Christian Åkerhielm har inte hört den kritiken men avfärdar den, snabbt och tydligt.
"Nära hälften av våra insamlade medel går till mission. Över 30 miljoner kronor går varje år till det internationella arbetet, och av de 2,1 miljarder som Livets ord omsatt som helhet (hela stiftelsen, inklusive skolan) så har över 400 miljoner kronor använts i det internationella arbetet. Men en pastorskurs kan ju låta tråkigt, folk vill höra om hur det beds för sjuka och uppväcks döda. Men grejen är att den biten kommer in i nästa steg."
Åkerhielm fortsätter:
"Ekonomiskt har vi inte dragit ner, snarare tvärtom. Men mission på 1990-talet såg annorlunda ut - då sände vi in team i massor, resande predikanter, och vi hade i regel 70 svenska missionärer ute. Nu jobbar vi annorlunda, mer med baser utifrån vart vi kan betjäna mer effektivt. Så det är färre svenskar nu men arbetet är slagkraftigare, vi når fler och längre."
Tv-sändningar och litteraturspridning är två andra områden som Livets ord ser som väsentliga i ett modernt missionsarbete. Men hur är det med den konkreta humanitärhjälpen, är det ett perspektiv som Livets ord glömt bort?
"Det är inte vår huvudverksamhet, men på en del platser finns det naturligtvis stora behov. Om jag som kristen kommer till ett fattigt område så är det naturligtvis en del av min kristna plikt att göra livet mer drägligt för människorna där. Det var en självklar del av den första församlingen att man delade med sig. Och det gör vi nu med, i våra arbeten i Indien och Afghanistan exempelvis, sammanlagt har 800 ton med mat, kläder och medicin gått ut genom åren. Och dessutom gör vi stora punktinsatser vid katastrofer, som tsunamin och jordbävningen i Pakistan."
Vid sidan om detta nämner man även "Operation Jabotinsky" som en del av den konkreta hjälpinsatsen. Den kraftiga antisemitismen som rådde i Ryssland när Livets ord etablerade sitt arbete där ledde till ett beslut att försöka hjälpa ryska judar ut ur landet och till Israel. Hittills uppger man att över 15 600 ryska judar kommit hem genom "Operation Jabotinsky", inledningsvis via båten "Restoration". [fig 4]
Efter några år övergick transporterna till flyg eftersom det blev billigare och gick snabbare. [fig 5]
Livets ords arbete var alltså i starten starkt koncentrerat på det lokala och nationella arbetet, men successivt växte en allt större övertygelse fram om vikten av mission. I dag säger pastor Ulf Ekman, som reser mycket över världen och talar på konferenser (senaste månaderna bland annat i Wien och Singapore [fig 6 & 7]), så här:
"Vi är egentligen en stor missionsorganisation som utgår ifrån en lokal församling och det tror jag att allt fler har upptäckt: att vi är stora utanför Sverige. "
Det innebär dock inte att arbetet i hemlandet dragit ner. Bibelskolan fortsätter som alltid, Livets ord university likaså, och många från Sverige och andra länder väljer att studera via dem.
Inte heller har missionsarbetet inneburit att den lokala verksamheten trappats ner. Tvärtom, menar andrepastor Robert Ekh som är ansvarig för arbetet i Uppsala.
"Förr berodde vår tillväxt i större grad på människor som flyttade hit, det är mer nyfrälsta nu. Så är det absolut, bara de två senaste åren har vi döpt 220 personer till exempel. Vi arbetar annorlunda nu, i början var det mer torgmöten, vilka låter höras om sig men inte är så effektiva. Nu jobbar vi mer med relationer, exempelvis med socialt arbete bland barn och invandrare, det ger mycket långsiktigare resultat", säger han.
Från torgmöten till relationer, från kampanjer till utbildning. Det långsiktiga har blivit allt mer centralt i Livets ords arbete, lokalt och utöver världen.