Det internationella arbetet jämförs med Ikea. Verksamheten, såväl i Sverige som utomlands, är så bred att det traditionella församlingsbegreppet inte räcker till.
Livets ord beskrivs ofta som ett stort företag, och i ett sådant hamnar alltid ledarskapet i fokus.
Auktoritärt eller auktoritativt? Det är frågan i del 6 av serien om Livets ord.
Ulf Ekman och hans ledarskap omnämns allt oftare med stor respekt. Tidningar omskriver honom som en av Uppsalas skickligaste företagsledare. Andra kyrkoledare berömmer den gode entreprenören, och tidigare tveksamma har omvärderat sin syn och konstaterar att frukten är imponerande.
"Utvecklingen från studentpräst till det här, till ledare för allt detta ... vilken utveckling egentligen. Helt sanslöst. Livets ord har haft initiativet, vi har verkligen legat i lä. Titta bara på deras stora bokutgivning. Fantastiskt", säger Gunnar Ohlovsson, tidigare föreståndare i Uppsalas pingstförsamling.
Men det finns de som tycker att historien har annan frukt i bagaget också.
När Kyrkans tidning 1993 skriver om Livets ord i samband med dess 10-årsjubileum citeras röster som säger att Ulf Ekman fått hårdare nypor sedan tiden som studentpräst i Sveriges evangeliska student- och gymnasierörelse (SESG) [fig 1]. Ekman förnekar inte, enligt tidningen.
"Men det är ju också en stor skillnad. Vi var kanske 35 personer på SESG-mötena. På Livets ord rör sig 3000 personer under en vanlig söndag. Det behövs vissa riktlinjer och ordningar".
Det finns de som minns den tydligheten med stor tacksamhet, som ser den som nödvändig för trons överlevnad. Medlemmen Stefan Sandell är en av dem, han undrar om han hade överlevt som kristen "i en ljum församling utan den starka Gudsnärvaro som hela tiden präglat Livets ord". För honom var radikaliteten en stor fördel.
Andra talar om ett auktoritärt ledarskap med hårda lydnadskrav. Bland annat nämns att det ofta talades om "kritikdemoner", och att det från scenen riktades tydliga förmaningar. I avslutningen av ett möte 1986 berättade Ulf Ekman exempelvis vad han upplevt att Gud sagt till honom:
"Du ska sätta en ny standard för dem som arbetar på den här skolan, i den här tjänsten, i den här församlingen, på det här förlaget. Det bara kom så starkt i min ande att jag bara tänkte att jag skulle dela det med er allesammans. Och det är så, sa han, att du ska avskeda folk om de talar negativt. Du ska inte ta bort folk som inte är så duktiga, som inte klarar av saker så bra, du ska ha mycket barmhärtighet med dem som stapplar fram, ..., men där det flödar ut död, där människor talar med en underton av kritik, med en underton av bitterhet, gör dig av med dem, förlös dem in i något annat. De kommer att förstöra." [fig 2]
Människor har reagerat olika på den typen av budskap. Somliga ser den positiva sidan och betonar att Livets ord tack vare den tydligheten är relativt fritt från skvaller än i dag. Andra ser den negativa sidan och menar att det var ett sätt att kväva oliktänkare. Hela systemet blev sådant, menar tidigare medlemmen John Nilsson.
"Ledningen hade definitiva åsikter om det mesta. Den som ifrågasatte blev nitiskt hejdad av vanliga församlingsmedlemmar, samtidigt som informationen snabbt läckte uppåt i hierarkin. Somliga blev bryskt avpolletterade på grund av kritik i olika frågor och blev sedda som 'köttsliga avfällingar', och det var vanligt att vänner bröt kontakten om man lämnade rörelsen. Allt detta skapade fruktan och pressade människor att i det längsta kämpa för att förbli konforma innan det brast för somliga av dem", säger han.
Människor som ger liknande historiebeskrivningar är inte svåra att finna. En del av dem bär på tydliga sår än i dag, beskriver sig som bittra.
Ulf Ekman har uttalat sig flitigt - i både skrift och tal - de senaste åren om att Livets ord har ändrat sig. Grunden, det som redan från början varit visionen och drivkraften, är densamma har han sagt. Men i övrigt har man mognat och utvecklats. Dessutom har han tillstått att det är viktigt att "erkänna att det finns enskilda människor som påverkats negativt" av vissa strider och överdrifter. Det har han skrivit i Livets ords tidning Missionsmagasinet.
Reaktionerna i den kristna bloggvärld som ivrigt kommenterar det mesta som rör Ulf Ekman och Livets ord har varit blandade. Hedervärt agerat, tycker vissa och menar att det därmed är dags att lämna historien. Ynkryggigt, menar andra och tycker att det måste till tydligare avbön om de ska tro att någon förändring skett.
John Nilsson väljer en mellanväg. Han har återigen delvis goda relationer med församlingen och tycker sig ha sett en god utveckling. Först var han utifrån tidigare erfarenheter rädd att det var taktik, retorik eller manipulation, men han har allt mer börjat tro att det är en genuin förnyelse, präglad av värme och ödmjukhet.
"Men en primär sak återstår för mig: Att man på allvar gör upp med sin historia, och mycket specifikt, snarare än i allmänna ordalag, erkänner tidigare övertramp och synd. Detta är avgörande för upprättelsen av alla de människor som orättfärdigt blev kanonmat längs de första årens slagfält. Det är direkt felaktigt att beskriva förändringen som ett uttryck för mindre justering, mognad eller breddning. Förändringen är drastisk, vilket desto mer fokuserar på behovet av att komma till rätta med det som gått allvarligt fel bakåt i tiden."
Livets ords ledarskap ser inte förändringen som så drastisk, även om man inte förnekar misstag. Andrepastor Robert Ekh:
"Vi har gjort en del fel, självklart, men vår intention har inte varit att skada eller snoppa av människor, det kan jag ärligt säga. Sen kan man i vissa situationer ha agerat för starkt, absolut, så är det ju. Om människor upplever att de blivit illa behandlade så är vi öppna för att prata. Det är inte alltid man kommer överens om vad som hänt, man kan ju ha olika minnesbilder, men att mötas för att samtala är inga problem." [fig 3]
Ni tycker att det är värt att lyssna till kritiker?"Självklart, det är en del av växten. Att stänga sig för kritik är att säga 'jag vet bäst själv'. Det är viktigt att lyssna, men då ska det också vara seriös kritik och inte sandlådenivå, det finns det de som befunnit sig på genom åren. Och att man får kritisera behöver ju inte betyda att man får bestämma, det är viktigt att komma ihåg. En del menar att man inte lyssnat bara för att man inte ändrar sig."
Ulf Ekman: "Det finns alltid kritik emot ett stort och växande arbete, som i vårt fall har varit helt unikt. Mycket av denna kritik tar jag med ro. Kraven att vi ska gå ut och be allmänt om förlåtelse kan ibland vara kyrkopolitiskt betingade. Det finns ju de som faktiskt, av olika skäl, helt enkelt inte tycker om oss. Förlåtelse och upprättelse bör ske i det enskilda samtalet."
Det nuvarande ledarskapet på Livets ord omnämns alltså däremot i stort sett enbart i positiva ordalag. Men det finns de som fortfarande reagerar på strukturen. Andreas Glandberger, tidigare medlem, är en av dem.
"Det mest negativa är hierarkin/maktstrukturen, med Ulf Ekman i toppen. Många synonymiserar hans ord med Guds ord, och Ekmans lära och hans uppenbarelser styr alltför mångas beslut och framtid. Jag har mött många som har en undertryckt egen vilja, det är de starka ledarnas åsikter som gäller, och det tycker jag inte är sunt."
Att människor skulle ha en undertryckt egen vilja håller förstås inte Ulf Ekman med om. Det kritiska tänkandet som söker sanningen har han inget emot, tvärtom, men betoningen på att tänka kritiskt är så stort i dagens samhälle att han menar att det kan slå över.
"Om många sitter tysta och lyssnar till en förkunnelse så tror somliga att de inte tänker själva. Det är klart de gör, men de tar in undervisning från Guds ord. Det handlar om en vilja att lyda Gud och att respektera att det finns tjänster och ämbeten som Gud placerat i sin församling", säger Ulf Ekman.
Att han och Livets ord har en syn på ledarskap som inte delas av alla inom kristenheten är han medveten om. I oktober 2006 höll Ulf Ekman ett föredrag i svenskkyrkliga S:t Laurentii-kyrkan i Lund. Stämningen var uppsluppen och god, men plötsligt blev det så tyst att Ulf Ekman kommenterade att man nog skulle kunna höra en knappnål falla. Han hade just nämnt att han tror på hierarki som biblisk princip, men att han vet att många avfärdar den tanken och anser att det är omodernt. [fig 4]
"Det skulle ju innebära att någon - och då inte bara Gud i himlen utan även någon här på jorden - skulle vara över mig. Så kan det väl bara inte vara? Och ändå tror jag faktiskt att det är så. Det måste levas ut i tjänande, kärlek, välsignelse, ..., men vi har krävt att kyrkan ska abdikera: 'Biskop är väl ingen biskop, pastor är väl ingen pastor, det är ett slags ordförande i någon förening, en person som ger lite andliga tankar som vi kan välja och vraka bland. Gud skulle jag naturligtvis följa och lyda om han kommer och talar med mig. Om han talar med mig alltså, personligen. Men varför skulle jag lyda om han talar till någon annan eller genom någon annan? Jag böjer mig inte för någon annan'."
Det sekulariserade samhället, där tron privatiserats och individen alltid anses ha rätt gentemot överheten, gör en hierarkisk tanke svår för många, menar Ekman. Man tenderar att börja nerifrån och gå uppåt, medan Bibeln enligt Ekman har motsatt riktning: uppifrån och ner. Det börjar med att Fadern sänder Sonen till jorden, och fortsätter sedan som princip.
"'Kära nån, nu talar du patriarkaliskt och hierarkiskt, det här är ju förfärligt, det är ju just detta som vi vill bli befriade från.' Nej, det är nog just detta vi egentligen behöver,..., Det har funnits överdrifter och missbruk, men jag är fullt övertygad om att den bibliska kyrkan - Kristi kropp - och de bibliska funktionerna och den bibliska världsbilden håller än i dag. Vi gillar inte läroämbeten, vi vill bara ha förslag, lite information och upplysning så kan vi bestämma själva sen", fortsätter han i S:t Laurentii-kyrkan.
I sin bok "En andlig ledare" utvecklar och förtydligar han sin åsikt. [fig 5]
"Idag är människor allergiska mot maktstrukturer. För sitt inre kan de se diktatorer och charlataner som utnyttjar och förtrycker det enkla folket. Sådant har inget med det kristna evangeliet att göra. Men risken är att när man vill undvika det ena diket, hamnar man i det andra. När vi vill undvika ett auktoritärt ledarskap kan vi hamna i den situationen att vi inte får något ledarskap alls."
Så auktoritär ser Ulf Ekman sig inte som. Däremot auktoritativ i bemärkelsen att han vågar och vill leda.
"Jag tycker att vi behöver en renässans och upprättelse av ledarskap som ibland tenderar att vara väldigt utslätat inom kristenheten", säger han till Dagen.
Du är den tydlige ledaren på Livets ord, vad händer när du inte finns kvar?"Ja, det hör man ju folk som är oroliga för, att det inte ska fortsätta då. Det är inte jag. Den här församlingen är centrerad kring Jesus och inte bara kring mig. Du kan ju titta på historien, det har alltid funnits färgstarka personligheter som har lett församlingar, det är ju inget konstigt. Det konstiga är väl snarast det motsatta, tycker jag."
Men det är inte du som bestämmer allt på Livets ord, menar du?"Nej, nej, även om jag pekar på inriktningen och delar visionen så har jag ingen möjlighet att vara med i allt. Häromdagen sa en person: 'Det som gjort att du lyckats och att arbetet inte stannat av är att du delegerar hela tiden'. Tror att det är så, har aldrig haft problem att delegera. Och det har så klart blivit så allt mer med åren, i början var församlingen en baby man gärna hade i knäet men sedan blev den så stor (skratt)."
Frågar man runt bland dem som arbetar i närheten av honom så bekräftar de bilden.
"Det här är en mycket mer decentraliserad organisation än vad många tror. Mediebilden av Livets ord som enormt toppstyrt stämmer inte. Tittar man endast på våra gudstjänster eller publikationer så ser det kanske ut på ett visst sätt, men vi som jobbar här vet att det inte är speciellt personfixerat. Vi avdelningschefer har stort ansvar och förtroende", säger missionsdirektor Christian Åkerhielm.