Hittills har "Dokument Livets ord" bestått av en ramberättelse kring församlingen, följt av fem ämnesområden som det alltid talats mycket om. Men kanske är det kring ämnet för den avslutande delen som det talas mest nu för tiden.
Från att ha ansetts arroganta mot andra kristna traditioner omnämns Livets ord allt oftare som ekumenisk motor. Vissa jublar över vidgningen och det ökade bejakandet av andra troende. Andra skakar på huvudet och anser att sältan gått förlorad.
Del 7 fokuserar på ekumeniken.
27 september 2006. Denna kväll får talarstolen vila på Livets ord. På scenen står ett träbord och två skinnfåtöljer uppställda. Ulf Ekman, pastor i Livets ord, sitter i den ena. Anders Arborelius, biskop i Katolska kyrkan, i den andra.
I en dryg timme samtalar de, och när allt når sitt slut riktar sig Ulf Ekman till de församlade i bänkarna:
"Jag hoppas att ni fått ut något av den här härliga och speciella kvällen. Hoppas att den väckt lite tankar, att den har provocerat lite grann och att den också har förenat. Låt mig säga något nästan banalt till avslutning: Det är underbart att sitta här tillsammans med en genuint kristen broder. Underbart." [fig 1]
Applåderna börjar rulla runt i kyrkan. De dränker nästan Arborelius svar:
"Detsamma, detsamma. [fig 2]
De gränsöverskridande initiativen har blivit allt fler i svensk kristenhet på 2000-talet. Det ekumeniska drivet är tydligt på många håll, vid kallande av konferenstalare eller pastor till församlingstjänst verkar samfundstillhörighet spela en allt mindre roll. Parallellt har Sveriges kristna råd vuxit sig större med förhoppningen att vara "en öppen ekumenisk mötesplats för kyrkorna i Sverige".
Däri finns inte Livets ord med, men även på dess scen är man ganska van vid andra kristna traditioner numera. Pingstpastor Peter Halldorf har också varit där på samtalskväll, likaså domkyrkominister Carl-Erik Sahlberg och Evangeliska frikyrkans ordförande Stefan Swärdh.
Dessutom syns ekumeniken på andra områden, som i nystartade webbtv-programmet "Ulf Ekman.nu" (som även sänds i Kanal 10) där bland annat pastor Stanley Sjöberg och svenskkyrklige prästen Bo Brander varit gäster. Och som talare återfinns Ulf Ekman i allt fler andra kristna sammanhang än det egna. Häromåret predikade han i S:t Laurentii-kyrkan i Lund (första predikan i Svenska kyrkan sedan Livets ords start), han var en av talarna på Jesusmanifestationen nyligen och förra året predikade han på pingstkonferensen Nyhemsveckan tillsammans med Hans Weichbrodt från Oasrörelsen och pingstpastor Jack-Tommy Ardenfors.
I januari kom ett gemensamt ekumeniskt upprop om att klostergemenskapen är profetisk. Ulf Ekman var en av dem som skrev under, jämte missionspastor Carl-Olof Hultby, biskop Bertil Gärtner plus 15-talet andra kristna ledare.
Listan skulle kunna göras mycket längre. Ekumenik och enhet är ord som i dag förknippas allt intensivare med Livets ord och Ulf Ekman.
Så var det inte förr.
Då ansågs Ulf Ekman vara föraktfull och arrogant gentemot andra kristna, församlingen tycktes se sig själv som förmer. Och andra kristna dömde ut Livets ord som osunda, obibliska och sektliknande.
"Men vi ville inte isolera oss på vår kant, vi hade ända från början en längtan efter att relatera till hela Kristi kropp. Men det höll på att slås ihjäl genom våra och andras dumheter i och med det skyttegravskrig som pågick i några år på 1980-talet. Så snarare än att jag gått och blivit ekumen på äldre dagar så är det en långsiktig plan jag haft i alla år, jag har alltid tänkt så här."
Du menar att enhetslängtan alltid funnits hos dig?"Jag förstår att det kan låta som en efterhandskonstruktion, men så är det. Eller säg så här: det har kanske inte alltid funnits i praxis, men det har alltid funnits i våra hjärtan."
Hur yttrade sig det inledningsvis?"På ett sätt har vi ju alltid varit väldigt ekumeniska, det kom ju människor från många olika sammanhang till bibelskolan och församlingen. Men det där har även varit svårt för en del, för man har tänkt att det bara ska vara som det egna sammanhanget man kom ifrån, fast med lite extra drag. Pingst plus, liksom."
Vilket medförde bekymmer, menar du?"Ja, i början av 1990-talet var det tydligt så att en del ville driva på så starkt i en riktning att det fanns risk för sekterism. Jag kände en tydlig varningssignal mot det: 'Detta är inte sunt, vi måste relatera till en större Kristi kropp, annars agerar vi i starkt högmod'. Vi är en blandning av människor från olika håll - Svenska kyrkan, frikyrkorna och de nyfrälsta - som den stora styrkan med Livets ord. Vi är något unikt, inte exklusivt, i den här kombinationen av kyrkligt och frikyrkligt."
Att Ulf Ekman hade en längtan efter att vara en del av kristenheten redan tidigt bekräftas av Hans Lindholm. Han var generalsekreterare i Sveriges evangeliska student- och gymnasierörelse (SESG) när Ulf Ekman arbetade som studentpräst där i skiftet mellan 1970- och 1980-tal. Därefter blev Lindholm en av Ekmans första tydliga kritiker. Lindholm minns ett samtal dem emellan när Livets ord ännu bara var en vision hos Ekman.
"Jag sa till Ulf: 'Antingen får du med dig många och det blir en ballong som spricker, eller så blir det ingenting'. Han svarade: 'Kan det inte bli så att det befruktar hela kristenheten?'."
Så drömmen fanns där. Men människor har genom åren reagerat väldigt olika på den. Det fanns och finns de som tycker att den typen av förhoppningar och anspråk är ett tydligt uttryck för högmod och maktbegär - en övertro på den egna betydelsen och förmågan. Andra menar att Ekmans längtan var innerlig och riktig, att han var och är sänd från Gud med ett konkret uppdrag att gjuta mod in i en stukad kristenhet. Andra åsikter, menar man, har tydliga drag av jantelag och kyrkopolitik.
Själv verkar Ulf Ekman föredra någon slags mellanväg. Han har förståelse för att människor kunde uppfatta honom som både arrogant och högmodig på 1980-talet, främst genom "medias vinklingar och överdrifter" men också utifrån en del uttalanden och attityder som han ångrar i dag. Samtidigt är han helt övertygad om att uppdraget är gudagivet och gäller mer än det egna sammanhanget i Uppsala. Så här sa han i en intervju i kristna magasinet Petrus 1996:
"Jag har ett hjärta för hela Kristi kropp. Jag vill inte verka bredbröstad, men jag vet vad Gud har sagt till mig. Jag känner ett ansvar för hela landet och jag vet initiativ som Herren vill att vi ska ta."
Året efter deklarerade Ulf Ekman - i samband med att tidigare antagonisten Stanley Sjöberg predikade på Livets ord för första gången - att han gick ur trosrörelsen. Så här kommenterar han det i dag:
"Jag tror på en ande av tro, inte bara en trosrörelse. Det är upplivandet av Guds ande som ligger på mitt hjärta och det är inte begränsat till ett visst sammanhang. Jag älskar Livets ord, det är inte det, men vissa ville att jag skulle bli ledare för ett nytt samfund, de ville ha en ny och fräschare pingströrelse, typ. Men jag kan inte se att det är det Gud gör i dag, han gör något större."
Vad?"Han för oss närmare varandra, han för samman sin församling, sin kropp. Jag tror att om vi ska vara livskraftiga, överlevande och övervinnande i en modern värld så måste vi ha enhet. Det är nödvändigt om evangeliet ska överleva, vi behöver samverka. Om vi kommer bort från Guds ord och förväntan att Gud ska leda oss och i stället bara bråkar med varandra? då kommer vi försvinna i nästa generation. Vi kan inte sitta stilla och säkert i sadeln, det har hänt förr att evangeliet raderats ut från länder. Det kan hända här också. Hur stärker vi Kristi kropp inför nästa generation? Det är den fråga som upptar mig nu."
Och vad är ditt/ert bidrag i detta?"Det jag längtar efter är att hyfsa relationerna med så stor del av Kristi kropp som möjligt. Vårt grunduppdrag, det vi upplevt vara en kallelse från Gud ända sedan starten, är att mobilisera Kristi kropp med trosundervisning."
Kring det reagerar människor väldigt olika. Vissa uttrycker att de får kalla kårar över att Ulf Ekman finns med i allt fler kristna sammanhang; att "de fria zonerna från Livets ord och trosundervisningen blir allt färre", som en person uttrycker det.
Andra går på Ekmans linje och menar att han har stor betydelse för kristenheten, eller åtminstone öppnar för att han kan ha det. Hans Lindholm:
"Då, när han sa att han önskade att det skulle få befrukta hela kristenheten, så trodde jag det inte. Men i dag kanske det är möjligt. Om de kan ha ett öppet förhållningssätt så kan det nog vara ett bidrag som behövs för att stärka tron på att Bibeln har ett budskap till vår tid, samt visa att det går att använda ungdomlig kraft och kreativa gåvor till stor nytta".
Men det finns en tredje tydlig grupp också, som menar att enhetens pris är för högt. Som anser att Ulf Ekman kompromissar med sin övertygelse och teologi, att verksamheten blivit väldig katolsk. De nuvarande medlemmar som är kritiska eller fundersamma vill inte bli citerade i tidningen. Det kan däremot Stefan Grevle, medlem i Livets ord Uppsala 1993-2003, tänka sig.
"Denna enhet kommer inte vara den väg till väckelse som Ekman skriver om, tvärtom kommer den mynna ut i en vilsenhet för kristenheten där väckelsearvet och väckelse-kristendomen blandas upp med mystik, gärningslära och ockultism", säger han.
Det talas om en 180-gradig förändring i synen på ikoner, Maria, påven, nattvarden och mycket annat. På bloggforumet Alethia debatteras ämnena friskt. Många skakar på huvudet, anser att det vara bättre förr, exempelvis när Ulf Ekman skrev som han gjorde i Livets ordstidningen Magazinet 1989:
"Det är tragiskt att se, att intellektuella, sekulariserade kristna tar emot ett religiöst system som är antikristligt. De riter och processioner som utförs drar inte ner Guds härlighet, de öppnar för religiösa andemakter. Det enda som kan rädda Sverige är reningen i Jesu blod, inte falsk ekumenik",
skrev han och markerade avstånd till bland annat "Maria-kulten", "de katolska sakramenten" och påveämbetet.
Eller som när han i en Dagenintervju 1994 sa att "ett starkt katolskt inflytande på Europa kommer att leda till ett Europa som har ett förvanskat evangelium, som har ett sken av gudsfruktan men som vänder sig mot Guds kraft".
I dag säger Ulf Ekman:
"Jag skrev utifrån det pingstkarismatiska synsätt som var typiskt för den tiden, och som jag nu inte fullt ut delar. Jag har lärt mig mer sen dess. Det betyder inte att det inte finns religiösa system som är farliga, det finns en vantro som vi måste passa oss för. Men mitt perspektiv då var alldeles för snävt, det medger jag villigt."
Är det inte en kompromiss med tidigare övertygelse?"Min grundläggande teologi är densamma, men det är klart att jag förändrats också. Fått vidgade vyer, lärt mig mer. Jag har exempelvis förstått att vi alla har så oerhört mycket mer gemensamt med exempelvis Katolska kyrkan än vad vi tidigare förstått. Titta bara historiskt: Trosbekännelserna, Bibelns formande, de klassiska dogmerna. Att hoppa över det för att vi anser att vissa saker fastnat i stereotyper håller ju inte om man vill betraktas som seriös. De historiska kyrkorna har sina problem men vi kan inte bara fokusera dem, vi måste se på oss själva också."
Hur menar du?"De stora kyrkorna - Katolska, Anglikanska och Svenska kyrkan exempelvis - är kulturkyrkor och då följer en viss form av problematik genom att en hel del kultur svämmar in där. Men de har å andra sidan varit med länge och har en naturlig ingång i det folkliga livet. Karismatiska kyrkor har däremot oftast ingen lång historia och har ofta befunnit sig utanför samhället. När de sedan kliver in är det ofta kompromissernas väg man går, så där finns en annan problematik."
Och den här förändringen, för det måste man väl ändå kalla den, som ni gjort nu är inte en 'kompromissernas väg' för att bli accepterade av andra kristna?"Nej, jag ser det inte så. Vår inställning är att vi har en öppen inställning till alla trossyskon och det inkluderar Katolska kyrkan. Det betyder inte att vi måste hålla med om allting, men att vi måste ha vårt hjärta öppet, och kanske även våga se att vi kanske haft fördomar och okunskap på många områden." [fig 3]
En återkommande uppmaning riktas till dig, inte minst på din egen blogg, att du ska tydliggöra var du står i förhållande till Katolska kyrkan och dess traditioner."Ja, och ibland har jag svarat: 'Gå och prata med katolikerna själva i stället, det är inte jag som är plattformen'. Jag ser det inte som min uppgift att reda ut allting kring katolsk teologi och liturgi. Dels för att jag inte är någon expert på området, dels för att jag tycker att man primärt ska låta samfunden, vilka det än rör sig om, själva få reda ut vad de står för. De vet ju bäst, och då gör man klokt i att lyssna och försöka förstå."
Men det är väl inte konstigt om folk på Livets ord undrar var du står i de här frågorna?"Nej, det är sant och här har jag redogjort för en hel del frågor, även om kritiken inte är så utbredd här som du kanske tror. Jag har uppmanat församlingen att ställa frågor kring sånt de undrar över. Men jag har även bett dem vara trygga i mig som herde och vart jag går: 'Ni kommer nog få se mig i en del lite udda sammanhang, men bli inte nervösa'. Om jag skakar hand med en kardinal kan ju det se konstigt ut: 'Jaha, nu är vi på väg dit'. Men det är inte nödvändigtvis vad det betyder, det betyder ju först och främst att jag träffade den personen."
Den konfrontation och rättframhet, även gentemot andra kristna, som tidigare kännetecknade Ulf Ekman är alltså kraftigt dämpad i dag. Nu ligger fokus mer på att lyssna och lära, hitta det gemensamma och tillsammans visa omvärlden vem Jesus är. Det är i det ljuset, menar han, som man ska se exempelvis samtalskvällen med Anders Arborelius där Ekman mer nyfiket undrade kring synen på Maria, och gjorde en del bifall, än markerade någon avvikande syn. Det är inte tid för debatt just nu, menar Ekman.
"Det känns som fel ände att börja i. Vi måste närma oss dem och alla andra som våra syskon, inte med högmodets sekteristiska förtecken. Och när vi gör det så finner vi en bönegemenskap, en hjärtats gemenskap, och när vi gjort det så kan vi prata teologi. Det gäller att börja i rätt ände."
Därför skulle han allra helst slippa bena ut var han står i de frågor där han nu påstås ha svängt 180 grader. Men han inser samtidigt att det inte går, att det bara kommer att tolkas som att han undviker att svara för att han har något att dölja. Så här kommer några snabba frågor och svar.
Påven? [fig 4] "Jag läste en bok om Johannes Paulus II och upptäckte att jag var mycket okunnig. Han skrev och sa en del fantastiska saker, även om det finns annat jag inte rakt av håller med om. Så dessa konspirationsteorier som en del har om att påven är antikrist?nej, det tror jag inte på. Jag tror att påven har något att säga till alla kristna, han är ledare för den största och äldsta kristna kyrkan. Det finns något unikt med detta ämbete, något centralt. Vi protestanter har inte följt honom på 500 år så vi har ett inbyggt motstånd. Men det kanske är dags att börja lyssna till vad han har att säga i alla fall."
Maria som evig jungfru? [fig 5]"Alla reformatorer, fram till att liberalteologerna slog igenom på 1800-talet, såg henne som evig jungfru. Sedan har protestanter dissat henne totalt, sett henne som endast ett stuprör. Jag tycker inte att det vore konstigt om hon var reserverad, helgad för detta enda uppdrag. Och jag är tveksam till att hon födde andra barn. Det finns massor med intressant att fundera kring detta, det är något man kan tänka och tycka annorlunda kring. Det är ingen central fråga för mig på något sätt. Vill man veta var jag står kan man läsa böckerna och lyssna till predikningar - där tydliggörs var jag lägger fokus."
Det finns det de som gjort, och som tycker sig ha sett en utökat sakramental nattvardssyn? [fig 6]"Ja, men det är lite lustigt, för då glömmer man varifrån jag kommer. Jag är utbildad präst i Svenska kyrkan och har aldrig förnekat nådemedlen eller sakramenten. Vi har använt dem på ett karismatiskt kraftfullt sätt, men det har ju mer med metoder att göra. Min bok om nattvarden, "Tag och ät", har fått beröm från ärkelutherskt håll så det där är inte enbart katolskt, som många fått för sig."
Men även om han inte vill tillstå en egentligt förändrad syn på nattvarden så är det mycket annat som förändrats, det är ställt bortom allt tvivel. Och det är något naturligt, menar andrepastor Robert Ekh:
"Förändringar kan inte ske snabbt eller vid ett tillfälle, då kan det bli jobbigt och besvärligt, men över tid är det självklart att det blir så. Man går en väg tillsammans under många år och då blir det ju så, utsikten förändras och man får nya perspektiv. Jag tycker att det är en av Ulfs styrkor, att han vågar förändra och inte bara framhärdar i att han har rätt".
Det finns annars en ganska utbredd uppfattning att Ulf Ekman av 1988 års modell mer eller mindre skulle ha fått panik om han såg Ulf Ekman av i dag. Han skulle ha gått tillrätta med honom på punkt efter punkt, säger nutida kritiker.
"Jag tror att det är en del ivriga efterföljare som blivit ivrigare än jag någonsin varit som säger sånt där. Det är lite märkligt att man vill leva i stillbilder, att man vill ha det som 1983 eller 1991. Om jag har en biblisk förebild så är det Mose. Nu säger jag inte att jag är Mose alltså (skratt), men som ledare ser jag upp till honom."
På vilket sätt?"Han är en dramatisk evangelist som för folket genom Röda havet, men han gör det bara en gång: Han går inte tillbaka och försöker upprepa det. Sen förändras han hela tiden, han drar sig undan och kommer ner från Sinai berg som profet. Helt annan tjänst. Sen är han ledare och herde i 40 långa år med uppror och klagan, därefter förlöser han nästa generation in i det han själv inte kan vara med om. Fyra distinkta perioder, och jag gillar det sättet att tänka: I ditt liv är du inte på ett sätt hela tiden. Du tar med dig det grundläggande men det kommer ut på annat sätt i en ny tid med nya behov."
Du vill inte bara göra en punktinsats?"Nej, precis. En del säger att de är som Bileams åsna, det vill jag definitivt inte vara, han gjorde ju bara en sak vid ett tillfälle och sedan var det slut. Viktig punktinsats, men ändå. Jag tycker om förändringar, det är inget hot för mig. Men jag märker att det är det för andra."
Att det blivit högre i tak i Livets ord-sfären går enkelt att konstatera genom att bläddra i tidskriften Keryx som givits ut sedan 2005. [fig 8] Bland annat har temanummer om ortodox tro gjorts, där - enligt Ekmans nutida filosofi - företrädare själva fått förklara sin tro och tradition.
"Men man måste se att Keryx är kopplad till universitet och akademisk undervisning. Det är något annat än församlingsträning och bibelskola, det är två olika sätt att arbeta. Syftet med Keryx är att utmana att våga tänka annorlunda och vara öppen för att hitta saker i andra traditioner. Och det står vi i och för sig för i församlingen också, men det kanske inte är samma fokus på det där - där handlar det mer om det egna drivet."
Vad som förvånat en del är att Keryx, samtidigt som man varit generös mot exempelvis ortodox och katolsk tro, gått desto hårdare åt den så kallade nådesförkunnelsen, företrädd av bland andra norrmannen Åge Åleskjær. Eftersom han tidigare haft ett nära samarbete med Ekman och Livets ord är det många som höjt på ögonbrynen. Ulf Ekman ser ingen motsättning.
"När man tittar i sitt eget sammanhang och märker läror som är udda, som vissa delar av extrem nådesförkunnelse, som menar att man inte ska läsa bergspredikan för att 'Jesus är så lagisk där' eller att man inte bör läsa Judas brev eftersom det skrevs av en jude? då är det ens plikt att säga 'Men hallå, vänta lite här nu'."
Du menar att det är naturligare att kritisera det egna än det andra står i?"Ja, det tror jag. Vi har ju ingen anledning att tycka till om vad en liten grupp borta i Sydostasien, som vi inte har någon kontakt med, gör. Men de man har en relation till måste man ju ta upp det med. Nåd är det viktigaste som finns, alltså måste den förkunnas rätt. I vår postmoderna öppenhet får vi inte bli så flata att vi inte vågar säga att det här håller jag inte med om."
Men inte gentemot katoliker och ortodoxa?"Jodå, men vi har en historia av fjärmande och oförmåga att förstå varandra. Låt oss börja där och ta det andra sen."
Robert Ekh säger att enhetssträvan började få allt tydligare konturer på Livets ord i mitten av 1990-talet.
"Och inte bara hos oss, utan överallt. Gud hjälper oss alla att upptäcka bröder och systrar över skranket, på andra sidan muren, överallt i världen. Jag tror att det är något Gud gör, han bryter ner fördomar. Gud har bara en församling, Jesus har bara en kropp, en brud. Det är vi människor som satt upp gränser."
Och det är ungefär här som det hettar till ordentligt för en del kritiker. Inte egentligen med anledning av påståendena om att det finns kristna i alla olika kyrkotraditioner, det tror man, men talet om "en församling" väcker bekymrade funderingar. I det ligger, menar man, att alla andra kyrkor ska in under den Katolska kyrkan och dess påveämbete, vilket man inte ser som en sann enhet. Det resoneras ungefär som Ulf Ekman gjorde i tidningen Exodus 1987:
"Det som Katolska kyrkan har använt sig av i alla år är just ordet enhet. Men jag kan inte se att deras begrepp är bibliskt över huvud taget. För deras enhet är förenat med ett villkor: alla ska böja sig under dem. Så om det är det vi talar om så får vi det aldrig. Jag har också sett att enhet kan bli ett köttsligt vapen för att få makt, kontroll och dominans".
Frågan är om man inte är just där nu menar kritiker - vid en "falsk ekumenik som främst handlar om en organisatorisk, 'synlig' enhet med syftet att få makt och inflytande", som Lars Enarson uttrycker det. Han var tidigare pastor i trosförsamlingen Hosianna i Göteborg och leder nu böneorganisationen "The watchman international".
"Biblisk enhet handlar om något helt annat. Det handlar för det första om hjärtats och Andens enhet mellan enskilda troende. För det andra handlar det om enhet som en frukt och ett resultat av helgelse och omvändelse till Guds Ord och en enhet med Fadern och Sonen. Den nya ekumeniken enligt exempelvis Ulf Ekmans och Peter Halldorfs modell är mer snarlik denna äkta enhet än den gamla klassiska ekumeniken, men slutmålet är som jag ser det fortfarande en toppstyrd, organisatorisk, institutionell enhet för inflytande och makt, helst under påven", säger Lars Enarson.
Och kritiker tycker tveklöst att de får en hel del vatten på sin kvarn den 27 september 2006. Katolske biskopen Anders Arborelius är på Livets ordsbesök och Ulf Ekman frågar vad enheten kristna emellan betyder för honom.
"Enheten är allt, det är det som är vår stora sorg: att vi inte är ett, fast vi är ett. Vi katoliker är hopplösa, som någon har sagt, för vi säger att enheten inte kan gå förlorad. Jesus har lovat oss enheten och vi tror att vi som katolsk kyrka får förvalta enheten och att påven då är enhetens bärare. Och det blir faktiskt väldigt tydligt i vår tid att även kristna i andra samfund på något sätt ändå ser på påven som en enhetssymbol, även om de inte erkänner hela den verklighet som vi ser i Petrusämbetet. Men en global och medial tid är ju faktiskt väldigt gynnsam för den påvliga uppgiften i världen", säger Arborelius och tillägger att påven kanske kan få vara en "enhetsskapande symbolfigur".
Ulf Ekman kommenterar det inte. Är det ett uttryck för generositet, för att gästen givetvis ska få tala till punkt och att detta inte är en debatt i första hand? Eller håller han med, är han som kritiker påstår på väg att helt "böja sitt huvud under påvestolen"? Människor reagerar och tolkar olika.
Robert Ekh tycker att svaret är givet.
"In under påvestolen? Självklart inte, det är ett spöke som folk reagerar på."
Ulf Ekman tycker att hela den negativa jargong som finns kring påven och Katolska kyrkan är ack så tröttsam.
"Inom viss lutherdom och pingsttradition har att man överdefinierat vad den stora skökan och Babylon i Uppenbarelseboken är, och sen har man placerat det på en plats: Katolska kyrkan. Men det är betydligt enklare att hitta en centralt förankrad bibeltro i stora delar av Katolska kyrkan än inom något protestantiskt samfund, det har dessa herrar inte observerat eller brytt sig om att se. För man vill att någon annan ska vara problemet. Det är ju skönt, då är man själv fri sen. Jag menar att det går igenom alla samfund, överallt, och att den stora utmaningen i dag inte är att ta itu med katolsk eller ortodox teologi. Det stora problemet nu är snarare liberalteologin i postmodernistisk tappning, med dess förnekelse av de kristna grundsanningarna."
Ulf Ekman må ha ändrat sig genom de 25 åren, men kampen mot liberalteologin består.