Under den senaste tiden har vi (pingst-)pastorer vid flera tillfällen mötts av uppmaningen att "gå med i facket". Det har varit brandtal från plattformar i predikantveckor, artiklar i tidningar och personliga brev. I artiklar i Dagen och Pingst.nu riktar Sven-Gunnar Hultman och Erik Bryskhe, som representanter för den nystartade fackföreningen SKTF Ekumeniska uppmaningen till oss att organisera oss fackligt.
Huvudskälet är att arbetsgivarna (läs: församlingarna) i stor utsträckning har organiserat sig i Arbetsgivaralliansen. Därmed blir "vår position svag ... och arbetsgivarens position stark".
Kanske är det så att de flesta pastorer har en helt annan syn på sin roll som andliga ledare och pastorer än vad de båda fackliga representanterna synes stå för? Så är i alla fall fallet för mig.
Det finns många skäl till varför jag väljer att stå utanför denna fackliga organisation. Till exempel den av tradition oerhört starka kopplingen mellan svensk fackföreningsrörelse och det socialistiska partiet. Jag väljer att här ange två huvudskäl till att inte ansluta mig till SKTF Ekumeniska (eller någon annan facklig organisation).
1) Att vara pastor är inte ett vanligtjobb.
Som pastor och föreståndare i en pingstförsamling, har jag visserligen en anställning som placerar in mig i rollen som arbetstagare. Men jag är också såväl medlem som ledare i denna församling. Jag lever med församlingen och i församlingen, dygnet runt, året om. Det är inte något som kan regleras med avtal. Det är min livsuppgift, min kallelse och min stora passion. Hur ska detta kunna omfattas av avtal som professionella byråkrater förhandlat fram? Och vem är det jag (facket) ska förhandla med? Det kan ju knappast vara Gud. Och församlingens styrelse/ledning/äldstekår är jag ju själv en aktiv och drivande del av.
2) Det finns ingen motpart. Hela fackföreningstanken bygger på att det finns två parter som närmar sig frågor om arbetsmiljö, lönenivåer och andra anställningsvillkor från motsatta håll. Förutsättningarna för detta dualistiska synsätt saknas givetvis i en kristen församling.
Som pastor är jag väl insatt i min församlings förutsättningar. Jag är själv med och fattar ekonomiska beslut, beslut om personella resurser och inriktning på arbetet. Om vi skulle uppleva en nedgång och/eller få svårigheter till exempel med ekonomin, är det då rimligt att jag som ansvarskännande andlig ledare i första hand bevakar mina "egna rättigheter"? Och till på köpet koppla in en facklig ombudsman?
I min värld är detta inte rimligt. Som jag ser det, är vi som församlingsledning fullt mogen, och väl skickad, att med Guds hjälp själva hitta lösningar som blir till det bästa - kanske inte alltid i första hand för mig - utan för Guds verk. Det är för mig omöjligt att se mina vänner i församlingsledningen som "dom". Jag är ju själv en del av den.
Talet om "starka arbetsgivare" och "svaga arbetstagare" lämnar en unken eftersmak, med tydliga inslag av första-maj-paroller, progg- rörelse och rödvinsvänster som för mig är helt främmande i andlig verksamhet. Därför väljer jag att stå utanför SKTF Ekumeniska.