Att Pridefestivalen startar i dag, fredag, kan knappast ha undgått någon. Under parollen "Den svenska synden - att spränga gränser" sätter evenemanget sin prägel på huvudstaden. Medierna har med liv och lust deltagit i uppladdningen inför veckan, som 2008 fått digniteten av Europride och därmed ännu större proportioner än tidigare. Arrangörerna räknar med 80 000 deltagare. Den avslutande paraden nästa lördag kommer att beskådas av mångdubbelt fler.
Drygt 400 journalister har begärt ackreditering. Därmed har de, vilket Dagen berättade om och kommenterade i onsdagens tidning, försäkrat att de kommer att följa strikta, snarast absurda, regler för rapporteringen. Annars skulle de fråntas rätten att vistas inom området.
Att så var fallet uppgav presschefen Anna Söderström i en intervju i Dagens Nyheter häromdagen. Och till på torsdagseftermiddagen fanns samma information på webbsajten. Efter Dagens artikel med kritik från Journalistförbundet ändrades dock formulingen från "förhållningssätt och regler" till "rekommendationer".
Då hade tillvägagångssättet till och med blivit ett riksdagsärende. I går ställde Lennart Sacrédeus (kd) en fråga till kulturministern om hur hon tänker agera för att säkerställa att yttrande- och pressfriheten inte kommer i kläm.
Att arrangörer vill styra och ställa är ingen ovanlighet. Det uppseendeväckande är att det samfällda ramaskri i medierna, som skulle ha uppstått i varje annat sammanhang, uteblivit. Det är ett symptom på att Pridefestivalen inte bara är det arrangörerna kallar en frizon utan att den också har fått frispel i svensk opinionsbildning.Vad beror det på? Hur kommer det sig att myndigheter, organisationer, politiker, författare och kändisar - från Lill-Babs till Christer Fuglesang - trängs med varandra för att bli synliga? Vad är det som får Svenska kyrkan att inte tveka att delta i ett arrangemang vars motto pekar på att begreppet synd ska förhärligas, inte problematiseras och än mindre tas avstånd ifrån?
Varför vill ett flygbolag, en bank, ett bensinbolag och en lång rad andra företag bli "stolta partners" till Pridefestivalen och satsa sammanlagt 3 miljoner kronor på evenemanget?
På den sistnämnda frågan finns ett lika enkelt som krasst svar. Besökarna på Pridefestivalen är en köpstark grupp, vars plånböcker företagen gärna vill komma åt. Det är i grunden inte konstigare än att företag sponsrar andra evenemang som lockar många deltagare.
Nu är inte Pridefestivalen vilken folkfest som helst. Den syftar till att lyfta fram och sätta fokus på situationen för en kvantitativt sett liten grupp medborgare, nämligen homo-, bi- och transsexuella personer, och att vara en mötesplats för dem.
Det är ett ovedersägligt och tragiskt faktum att HBT-personer behandlas illa på många håll i världen. Lika ovedersägligt är att det finns många mörka inslag i den svenska historien på det området och att övergrepp fortfarande sker trots skärpt lagstiftning och intensiv upplysning.Det är svårt att frigöra sig från att den okritiska och upphaussade mediebevakningen av Pridefestivalen redan innan den har utbrutit, liksom kapplöpningen om att få vara med och visa sin fördomsfrihet, bottnar i ett mer eller mindre medvetet kompensationstänkande.
I ivern att visa att det är annorlunda nu jämfört med hur det var tidigare får kritisk distans och ifrågasättande stryka på foten.
Att man figurerar i ett sammanhang med inslag som man i andra fall skulle ta avstånd från blir av underordnad betydelse. Då kan statsråd medverka sida vid sida med en organisation som ger praktiska råd till den som vill bli polygamist. Och då kan Svenska kyrkan öppna förskola för medföljande barn samtidigt som Ungdomens nykterhetsförbund erbjuder besökarna på fotoutställningen "Välj dina synder" att lägga ett bud för att "ta med favoritsynden hem".
För att nu bara nämna två exempel ur det digra och onekligen fantasieggande programmet.
Men det som varit fel i det förgångna kan inte utplånas och gottgöras genom överdrifter åt andra hållet. Det fungerar lika litet i detta sammanhang som i andra. Och de som har allra minst anledning att i längden glädjas av ett sådant förhållningssätt är faktiskt just de grupper man vill försöka kompensera.
Pridefestivalen är en stor händelse i Stockholm. Men den är inte det viktigaste som sker i samhället, inte ens under en julivecka när nyhetstorkan hotar att slå till. Det kan aldrig så många rubriker, omlagda tv-tablåer eller regnbågsflaggor på Stockholms bussar ändra på.