Avkristning leder inte till ateism, utan till animism. Det menade den norske teologen Arild Romarheim när han medverkade i Svenska journalen för en tid sedan. Han är också övertygad om att det religionslösa samhället aldrig kommer att finnas.
Tron på andar och liknande betraktar han som en sorts mänsklighetens "basreligion" som tar över när man tar bort den religion som bär kulturen. Det finns skäl att fundera över detta när man läser Dagens serie om nyandligheten, som avslutas i dag.
Det borde vara angeläget för samhället att ställa sig frågan vad som händer med kulturen när man näst intill monterar ner den kulturbärande religionen.Och detta oavsett hur man ser på kristendomen. Se där ett angeläget forskningsområde!
Klart är att nyandligheten har ökat, eller kanske förnyat, det andliga intresset hos svenska folket. Märkligt nog tycks det ha skapat mera frustration än entusiasm hos den kristna kyrkan i landet.
Hur ska kyrkan förhålla sig till nyandligheten? Det finns gott om exempel på allt från bortvänd tystnad till aggressiva angrepp. Ingendera ytterligheten bör mana till efterföljd.
Att försvara tron mot irrläror har uppfattats som en central uppgift under hela kyrkans historia. Och det finns människor som har gåvan och uppgiften att arbeta med trons innehåll i relation till sin samtid. Dels för att själva kunna föra en trovärdig dialog med andra trosbekännare, och dels för att stötta troende som möter andra trosuppfattningar i sin vardag. Just i relation till nyandligheten har inte minst de frikyrkliga teologiska högskolorna gjort avgörande insatser som knappast varit möjliga utan dessa institutioner. Forum för tro, kultur och samhälle i Örebro var till exempel på alerten i de här frågorna långt innan de blivit hett stoff i samfund och samhälle.
Det är inte allom givet att rida ut till trons försvar mot alla tidens irrläror. Men några måste ta åt sig den uppgiften. Det ska sägas i sanningens namn att de som gjort det inte alltid applåderats av sina kristna syskon. Och nog har de väl trampat fel någon gång - vem gör inte det när man är ute i okända marker? Men i grunden är de mera värda stöd och lovord än ogin kritik och fördömanden.
Teologen Harry Månsus, själv en av dem som gått i närkamp med nyandligheten, menar i intervjun med Dagen att den som går i dialog med företrädare för nyandligheten bör ha en trygg kristen tro, en trygg personlighet och god bibelkunskap. Han menar också att en vanlig kristen inte ska bry sig om de nyandliga rörelserna, men däremot skaffa sig en ABC-kurs om New age. Det låter som goda råd.
Men hur ska man som kristen förhålla sig till änglar, andar, demoner, spådomar och allt vad som nu väller fram ur nyandlighetens ymnighetshorn?
Vi ska veta vad det är vi inte ska veta, och vara trygga i det. Vi ska inte veta allt, och vi ska aldrig låtsas att vi vet mer än vi vet. Så säger Arild Romarheim. Upplevelsen av övernaturliga saker kan inte bortförklaras, men det är inte en kristens uppgift att gå in och "sortera" gott och ont i sammanhanget. En kristens roll är i stället att be om frid och om Guds närvaro i varje sammanhang. Arild Romarheim beskriver det så att den som är "i Kristus" är under beskydd, oavsett yttre omständigheter.
Den undersökning som Dagen låtit göra visar framför allt att svenskarna i dag är andligen öppna. Kanske borde vi ställa oss frågan om inte svensken i gemen är mera andligt mottaglig än kyrkfolket? Många församlingsmedlemmar har skrämts bort från de andliga kraftfälten när det andliga blev själiskt och manipulativt. Har kristenheten till den grad anammat tanken att världen - och Gud - är rationell att man är förlägen inför det översinnliga i sin egen tro? Filosofi- och religionsläraren Lasse Johansson ställde den frågan i gårdagens Dagen.
Harry Månsus är inne på samma spår och beklagar att väckelserörelsernas barn inte känner igen sina egna rötter i den hängivenhet och känsla som dagens sökare visar upp.
Kanske ligger kyrkans största möjlighet just här, om hon vågar kliva av sina höga hästar och sitt behov av att alltid förnumstigt veta bäst.
Tänk om kyrkan skulle våga erkänna att hon väl har kartan men att hon ofta inte på åratal förmått sig att uppsöka de stigar som leder in i förundrans oförklarliga land, och inbjuda samtidens sökare att gå vägen gemensamt?Och visst finns det vägvisare! Människor som har konkreta erfarenheter av Guds närvaro och som är hemma i det landskap där förundran närs av tro, hopp och kärlek - och där under sker.
I sådana människors sällskap kanske den nya Jesusrörelsen på kyrkornas gräsmattor som Harry Månsus efterlyste skulle kunna bli verklighet.