För 50 år sedan bestämde Kyrkomötet att kvinnor kunde bli präster i Svenska kyrkan. I stället för att fira detta borde kyrkan be om ursäkt för den systematiska diskriminering av kvinnor som pågått i decennier.
Nu i september är det 50 år sedan Kyrkmötet beslutade att även kvinnor kunde bli präster i Svenska kyrkan. Det vill vi fira! - säger kyrkan. Men vad är det egentligen man vill fira? Att det inom kyrkans institutioner pågått en systematisk, periodvis lagstiftad, diskriminering av kvinnor? Att det, i klartext, under decennier pågått allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Istället för att fira borde Svenska kyrkan be om ursäkt och lova bot och bättring.
Det stundande jubileet handlar, enligt kyrkan själv, om att fira att Svenska kyrkan är en jämställd kyrka. Detta trots att Svenska kyrkan är överrepresenterad i JämO:s anmälningsstatistik.
I JämO:s granskning av kyrkan som arbetsgivare konstateras det att villkoren naturligtvis förändrats sedan 1950-talet men att det fortfarande förekommer ojämställdhet (Kyrkans jämställdhetsarbete - en granskning av 27 arbetsgivare inom Svenska kyrkan, maj 2008). Det gäller bland annat könsfördelningen på arbetsplatserna men också arbetsmiljö och möjligheterna att utveckla sig som anställd inom kyrkan.
I JämO:s sammanfattning står det att arbetsgivarna visserligen känt till jämställdhetslagen, men att det var få som kunde uppvisa ett kontinuerligt och lagenligt jämställdhetsarbete. Många arbetsgivare saknade helt en handlingsplan för jämställda löner och det fanns inte kunskap om vad arbetet med lönekartläggning innebar i praktiken. Det fanns stora brister i arbetet med att förebygga trakasserier på grund av kön och sexuella trakasserier.
Slutsatsen av granskningen blev att speciellt arbetet med jämställda arbetsförhållanden, trakasserier på grund av kön och sexuella trakasserier, samt arbetet med jämställda löner, bör förbättras. JämO avslutar med att konstatera att granskningen av de 27 arbetsgivarna inte gav någon "entydigt betryggande bild av kyrkan som värn för jämställdhet och mot könsdiskriminering".
Under åren 2005-2006 granskade Arbetsmiljöverket Svenska kyrkans arbete ur arbetsmiljöhänseende. De risker som uppmärksammades gällde den psykosociala arbetsmiljön. Framför allt menade Arbetsmiljöverket att ledarskapet var otydligt och man underströk att vissa av arbetsmiljöproblemen var direkt kopplade till ojämställda förhållanden mellan kvinnor och män på arbetsplatsen.
Förhållanden som en enkät, som Kyrkans Tidning genomfört, bekräftar (i en artikel från 6 mars 2008). Den visar att:
Nära 60 procent av kvinnorna har upplevt att de diskriminerats eller behandlats negativt just för att de är kvinnor.
Samma kvinnor har samtidigt låga kunskaper om lagen mot diskriminering (de berättar om diskriminerande händelser utan att benämna dem som diskriminering).
Värst utsatta är kyrkoherdarna där 73 procent har upplevt diskriminering eller negativ behandling.
60 procent uppger att det var en prästkollega som diskriminerade, vanligast genom att vägra samarbeta.
Enligt de svarande är det domkapitel och biskop som borde ta ett större ansvar för att lösa problemen med diskriminering.
Med nära sju miljoner medlemmar är Svenska kyrkan landets största medlemsorganisation. Kyrkan har runt 20 miljoner besök per år, nästan 55000 förtroendevalda och 25000 anställda.
Svenska kyrkan har samma skyldighet som alla andra arbetsgivare att arbeta utifrån jämställdhetslagens krav, det vill säga främja jämställdhet på arbetsplatsen och se till att förbudet mot könsdiskriminering upprätthålls. Kyrkan är visserligen skild från staten, men fortfarande gäller offentlighetsprincipen, och genom sin storlek och sin verksamhet utgör Svenska kyrkan en viktig arena för normbildning i det svenska samhället. Det är självklart svårt att förmedla ett jämställt budskap om inte organisationen i sig själv arbetar aktivt med frågorna.
Det här borde vara en angelägenhet för hela kyrkan. Det handlar mindre om teologi, mer om demokrati och i grunden människosyn. Ansvaret vilar tungt på kyrkans ledning. Det är många kvinnor som väntar på ett kompromisslöst och otvetydigt stöd för sitt framtida arbete. En upprättelse för att kunna gå vidare.
Att be om ursäkt och erkänna diskrimineringen kan vara ett första nödvändigt steg.