Passionerad lovsång en förvandlande kraft

Den senaste tiden har den ständiga debatten om lovsången och dess olika former återigen fått ny fart. Det är inte konstigt att lovsången väcker tankar och känslor eftersom den är ett omistligt kännetecken på trons folk i alla tider.

Den gemensamma lovsången utgår ifrån vår kallelse att vara Gud till pris och ära i allt i våra liv (1 Kor 10:31). Dietrich Bonhoeffer sammanfattade lovsångens essens: "I tillbedjan älskar vi Gud för hans egen skull, för den han är och för den glädje som flödar från honom."

Behöver Gud muntras upp av att vi tar tid i gudstjänsten för att med våra enkla ord tala om hur god han är och att vi älskar honom? Nej! Vill han det? Ja! Gud vet att han är det högsta goda i all evighet. Att lära sig denna sanning och uttrycka den till honom gör att vi drar nära källan till all välsignelse.

I tillbedjan rätas vi ut och hittar vår sanna identitet, skapade till Guds avbild. Tillbedjan är en naturlig reaktion när vi ser Guds storhet och upplever hans närvaro. Att söka innerligheten i lovsången är något av det viktigaste vi kan ägna oss åt. När lovsången finner sin rätta plats bidrar den till en sund helhet i församlingslivet.

Vi vill lyfta fram några viktiga perspektiv i samtalet om lovsången:

Lovsångens riktning är från den troende till Gud. Rick Warren säger: "Tillbedjan uttrycker vår kärlek till Gud för vem han är, vad han har sagt och vad han gör." Denna tillbedjan kan uttryckas på många sätt, genom bön, sång, tacksägelse, vittnesbörd, givande, tjänande, förtröstan och lydnad mot Guds ord.

När vår tillbedjan i gudstjänsten leder oss ut i tjänst och äkthet i vardagen blir lovsången vad den är tänkt att vara.

I recenserandet av gudstjänster och konferenser hörs många röster om sången och musiken i församlingens gudstjänstliv, kanske för att vi oftast kommer för att få något istället för att ge oss själva som ett levande offer. "Det här kan ju överhuvudtaget inte kallas för musik", sa en man efter en gudstjänst där några ungdomar hade lett lovsång till bas, gitarr, trummor och piano.

Vilken musikstil vi känner oss hemma med i gudstjänsten kanske säger mer om vår kulturella bakgrund och personliga smak än om vår teologi. Det kan vara bra att påminna sig om att sånger som vi ser som sakrala klassiker kritiserades i sin samtid som nutida musik kritiseras idag. Kyrkomusiker Weber sa om "Stilla natt": "Detta är vulgär förstörelse i total avsaknad av alla religiösa och kristna känslor."

En man som kom till tro i 50-årsåldern vittnade i samband med att han blev medlem i församlingen om vad som hade påverkat honom i hans resa till tro på Jesus: "De enkla sångerna till Jesus gjorde intryck på mig." Den icketroende kan i lovsången registrera glädjen i Gud, hur vi värderar Guds ord, hur vi ger vår respons till honom och söker hans ansikte.

Församlingens musikliv är inte en jukebox där alla kan stoppa i en tia och få ut lite musik i den stil man önskar. Utmaningen handlar om att hitta Guds kreativa fingeravtryck i vår gemenskap. Att identifiera nya musiker och lovsångsledare och ge dem stöd och mentorskap att utvecklas i sin unika gåva.

Den musikaliska mångfalden i kyrkliga miljöer är ofta mycket smal i relation till vad som rör sig i kulturen i övrigt. Samtidigt som vi är tacksamma för vårt musikaliska arv behöver nya sånger och musikaliska uttryck födas. Musikalisk kreativitet och innovation har ofta kännetecknat väckelsetider.

Vi tror att det är viktigt att ha respekt för musiken som ett skapande äventyr. Vi vill välkomna dess möjligheter att överraska och utmana. Vi tror att passionerad lovsång är en förvandlande kraft som dels hjälper oss ut ur vår bekvämlighet men som också öppnar oss för en förnyelse som vi kanske inte vågat drömma om.

Vår innerliga bön är att lovsången ska få vara en viktig del i en förening av Guds folk från olika traditioner och kyrkofamiljer som kan fördjupa vår sanna identitet och vårt uppdrag i världen. Vi drömmer om en varm kyrka där lovsången förenar alla generationer i den sång till Guds ära som aldrig kommer att tystna.