Socialutskottets utfrågning om hemlöshet inleddes i går - lite otraditionellt - med en teatermonolog.
En hemlös man ligger död vid en parkbänk. Hans kropp är täckt av trasor. Hans själ däremot är klädd i vita trikåer och ser upp mot Gud som kommit för att hämta honom.
- Jaså, får jag komma till dig? Jag trodde att jag skulle till helvetet. Men det är klart, ingenting kan väl vara värre än det här, säger han och visar med handen mot sin kropp på marken.
Trots att hans jordiska ägodelar är få, trasiga och nedtryckta i en papperskasse, har han svårt att lämna dem efter sig. Så han gör en snabb deal med det starka ljuset från himlen. Han ska släppa taget om livet så snart han har fått berätta sin historia. Så snart han har fått sista ordet.
Det blir en berättelse om en helt vanlig människa. Med familj, barn, kärlek och drömmar om framtiden. Men det blir också en berättelse om snabbt fall och skam. Om förlorat människovärde och en enda kvarvarande dröm - att få supa ihjäl sig och dö från misären.
Applåder. Den provisoriska svarta fonden monteras ner. Experterna tar plats vid panelbordet.
- Ja, man känner igen sig. Man är en börda. Man bär hela samhällets börda på sig, fast man inte har något, säger Rolf Nilsson, Föreningen Stockholms hemlösa. Han vet vad han talar om. Han har själv levt som hemlös.
Diskussionen som tar vid handlar om samma saker som diskussionen om hemlösa alltid gör. Mer resurser behövs. Man måste se mer till individen. Man måste samverka. Samordna. Samarbeta.
Diskussionsmoderatorn Bengt Westerberg, numera ordförande för Röda korset, undrar om man inte borde ha samordnat vid det här laget, eftersom man efterfrågat just mer samordning så länge någon kan minnas. Och jo, det borde man, håller panelen med.
De flesta av paneldeltagarna tryckte på vikten av att skaffa bostäder åt alla hemlösa. Enligt modellen "housing first" (bostad först) är bostadsproblematiken den centrala för att kunna komma tillbaka in i samhället.
- Gör hemlöshet till en bostadspolitisk fråga, sa Claudette Skilving, chef vid Enheten för hemlösa på Stockholms socialtjänstförvaltning. Jag har inte sett att man planerar för den här gruppen när man bygger nya lägenheter, vilket vore billigare än att bygga stödboenden.
En annan uppmaning till socialutskottet var att göra det möjligt för socialtjänsten att låta en socialsekreterare ha hand om en person, så att de som behöver hjälp inte kastas runt mellan olika handläggare i olika ärenden.
- Det är fegt av riksdagen att lägga problemen på kommunerna och frivilligorganisationer. Socialtjänsten ger vad de kan, inte vad människor behöver. De har inte resurser att ge mer, sa Rolf Nilsson.
Expertpanelen sågade också trappstegsboendeformen och efterfrågade bättre vräkningsförebyggande åtgärder.
Efter kort paus fick utskottet ställa sina frågor till den samlade expertisen. Många undrade över barnens situation och Barnombudsmannen Lena Nyberg hade en hel del råd till makthavarna.
- Jag kan inte förstå hur en kommun kan vräka en familj där det finns barn inblandade, sa hon.
Om regeringen ska uppnå sin nollvision om att inga barn ska behöva leva i hemlöshet måste man först och främst sluta vräka barnfamiljer, menade hon.
- Sedan behövs ett bra föräldrastöd, som regeringen satsar på nu. En annan viktig förutsättning är en väl fungerande skolhälsovård som barnen vågar anförtro sig åt. Ofta känner barn att de är i beroendeställning till sina lärare och då är det viktigt att det finns andra vuxna i skolan att tala med.