Det går en slags psykos genom Sveriges politiska liv. Det som är det naturligaste av allt - att den tvåkönade gemenskapen som är grunden för vårt liv och vår framtid måste erkännas som något unikt och behöver sitt eget regelverk - utmålas som diskriminering. Sex av sju riksdagspartier har valt linje, om än inte alla lika aggressivt. Vägvalet har oöverskådliga konsekvenser.
I själva verket är man beredd att ge samma namn åt två i grunden helt olika samlevnadsformer. I förlängningen öppnar det för utmobbning av dem som sätter frågetecken i kanten för den nya visheten. Svårast kommer det att bli för avvikande lärare och vigselförrättare, sådana som ju bara står för det som är hävdvunnen sed.
Scenariot liknar sagan om kejsarens nya kläder. Alla såg att kejsaren var naken, men applåderade ändå de nya kläderna. "Vävarna" hade ju sagt att den som inte såg tyget antingen var "oduglig för sitt ämbete eller otillåtet dum". Så det var bäst att hålla tyst.
Nej, det är ingen diskriminering eller förföljelse av homosexuella som de tveksamma ägnar sig åt. Nej, men de sätter frågetecken, vill ha en saklig debatt kring olikheterna i två samlevnadsformer. Som svar får de beskyllningar om att utgöra en extrem "kristen höger" som inte är värd att lyssna på.
Men det är ingen extrem minoritet av det svenska folket som säger nej till en könsneutral äktenskapslagstiftning. I en Sifo-undersökning från i år vill fortfarande mer än en tredjedel av de tillfrågade att man ska skilja mellan äktenskap och partnerskap. Dessutom är kyrkorna i landet - där de flesta äktenskapen ingås - eniga om att ordet äktenskap ska reserveras för den tvåkönade samlevnaden. Problemet för dem är att de är politiskt underrepresenterade.
Det är en ytterst märklig politisk situation vi har hamnat i. Sex av sju riksdagspartier som i valen tävlar om de kristnas röster tycks beredda inte bara att köra över kristdemokraterna utan också att stänga öronen inför kyrkornas invändningar. De flesta tycks ta för givet att kyrkorna sedan ändå ska ställa upp och så småningom förrätta alla slags vigslar.
Är det verkligen så de folkvalda vill ha det? Eller är de så ängsliga för att förlora sitt ämbete eller bli ansedda som "otillåtet dumma", att de bara inpassar sig i ledet? Att partipiskan är hård bland socialdemokraterna har många talat om. Men det är också ett faktum att det inte var lätt att ha en annan inställning än partiledningen på senaste moderatstämman.
Det är dags för extra eftertanke. Vill man skapa en ytterligare polarisering ska man naturligtvis bara traska vidare. Men vill man verkligen ha ett samhälle med rum och respekt för olika åsikter, måste man leta efter lösningar som skapar lugn. Det finns propåer som är värda att pröva.
Det allra naturligaste vore att skilja mellan den statliga och den religiösa vigselceremonin. Låt samhället sköta registreringen av samlevnaden och lämna åt kyrkor, synagogor och moskéer att själva avgöra hur de vill utforma de religiösa ceremonierna. Det finns en växande opinion för en sådan ordning, som skulle avdramatisera mycket av de motsättningar som i dag finns. Naturligtvis betyder det inte att därmed den interna diskussionen upphör inom kyrkor och trossamfund, men den skulle vara långt mindre politiserad än den är i dag.
För 31 år sedan gjorde en annan borgerlig regering i sista stund helt om i en samlevnadsfråga. Sexualbrottsutredningens slutbetänkande hade 1975 föreslagit att förbudet mot incest vuxna emellan skulle upphävas. Hösten 1977 låg ett lagförslag färdigt. Syskon över femton år skulle kunna leva samman, och föräldrar kunna ha sexuella förbindelser med barn som fyllt femton år - förutsatt att det skedde frivilligt. I sista stund vaknade en stor opinion till liv. Den speglades bland annat i Dagen. Reformen skulle ju ha öppnat för samboförhållanden mellan medlemmar av samma kärnfamilj. Till sist ändrade sig regeringen Fälldin, bland annat på grund av centerkvinnornas ställningstagande. Man fortsatte att utreda frågan, och hösten 1983 avfördes hela frågan från dagordningen av s-regeringen. Man ville inte bidra till att upplösa "ett nödvändigt tabu". Till beslutet bidrog att man nu visste mer om omfattningen av de sexuella övergreppen inom familjen.
Inte heller i dag är denna fråga aktuell. Allra senast fick vi genom historien om Josef Fritzl i Amstetten en inblick i den kaotiska sammanblandning av rollerna som sker i en incestuös storfamilj.
I det politiska spelet är trendkänsligheten påtaglig. 1977 vågade den borgerliga regeringen ändra sig. Vågar regeringen Reinfeldt i dag satsa på mer tid till eftertanke för att hitta lösningar som inte ökar utan minskar klyftorna i samhället? Vi är många som förväntar oss sådan statsmannakonst.