Två vägskyltar på ett sommarfotografi är Jenny Berggrens bästa: den ena visar att det är en kilometer kvar till Korset, den andra att det är lika långt till Glädjefrid. Och skyltarna pekar åt samma håll.
- Jag har fått så konkreta bevis: Nu behöver du inte vara rädd längre, säger hon.
Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?
Frågan är retorisk, och det var Jesus som ställde den, men Mattias Andersson som är studentpräst vid Örebro universitet har vänt på den och gjort den till ett tema: "Att vinna världen men förlora sin själ". Under det temat har han bokat två föreläsningar, en med psykologen och organisationskonsulten Fredrik Bengtsson och en med Jenny Berggren.
Just det ja, Jenny Berggren, var det inte hon som sjöng i Ace of Base? Och har inte Dagen någon gång skrivit om att hon är kristen? Kanske till och med konfirmandledare?
När tekniken väl har börjat fungera drar en video igång. Konsertscener blandas med suddiga ansiktsklipp. Jo, här är hon, en lite glittrigare version av den kvinna som står bakom borden på aulans podium. Ace of Base 2008.
Nästa bild är en av ett rött trähus, omisskännligt svenskt.
- Det här är Bohuslängan, säger hon.
Bohuslängan är ett av husen på Åh stiftsgård, och så börjar berättelsen om Jenny Berggrens liv hittills, först med en ganska trygg tillvaro med den kristna lägerveckan varje sommar som fast inslag för hela familjen, i samband med konfirmationen på samma plats ett tydligt ställningstagande för Gud och bibelvisorna trots att andra kunde tycka att det var töntigt, snart efteråt en tydlig uppdelning i sångerskan Jenny i Ace of Base och den troende Jenny som knappt ville att hennes kristna vänner skulle veta vad hon jobbade med.
- Man kan väl säga att jag är en partypingla, men jag har hela tiden valt en annan väg, säger hon.
I raden av bilder från stiftsgården dyker kapellets kor upp, och Jenny pekar på ambon som har bibelversen "Alla mina ord är ande och liv" på.
- Det är en gåva att vara kristen där andra inte är kristna, säger hon, men i kristna sammanhang tyckte jag inte att jag som liksom var popstjärna kunde bli accepterad som den jag var. På påsklägret på Åh 1992 bad jag om ett tecken, något tydligt. När jag föll på knä vid altarringen grät jag. Då hörde jag: "Du är mitt älskade barn. Jag ska aldrig överge dig."
Jenny Berggren beskriver hur människor som får ett jobb där det ingår mycket resor i början är så entusiastiska och förväntansfulla, men hur de efter ett tag blir matta i blicken på något sätt. Att vara hemma hos sig själv för lite tär på en människa.
- Vi reste runt överallt med Ace of Base, steg upp klockan tre på mornarna, bytte plan någonstans vid sju, kom fram på eftermiddagen, skulle sminkas. Vart vi än kom skulle det ju tas bilder, och till slut var det nästan plågsamt när de om och om igen sa "kan ni stå lite närmare varandra, kan du som är lång stå bakom, kan Jenny stå framför" - det var samma överallt.
Hon beskriver overklighetskänslan när andra saker upprepades: att kläderna till fotograferingen även denna gång bara fanns i storlek noll, så att de måste sys om för att hon skulle komma i dem, till exempel.
- Jag kände att jag var en idiot, att jag inte bottnade. Jag ville göra folk glada, jag ville vara snygg och glad - men jag satt ju fast i avtal och förväntningar. Och jag hade gräslig hemlängtan.
Extra ironiskt då att det var just hemma hos sig som Jenny Berggren drabbades av kändisskapets mörkaste baksida. En tysk kvinna hade letat upp hennes hem och överföll henne där med en kniv.
- Jag hade ett liv före överfallet. Sedan blir det aldrig detsamma igen, säger hon kort.
Kvällstidningsrubrikerna i bildspelet talar sitt tydliga språk.
Sedan kommer en bild av ett träd. Det ser lite konstigt ut.
- Det här är en hoppfull bild, det ser inte ni, men det här är ett av de snyggaste träden i Slottsskogen, säger Jenny. Det är halvt, det har blött mycket - men det lever.
Hon berättar om hur hon, långt efter överfallet och flytten från huset där det skedde, körde tillbaka och parkerade bilen på gatan.
- "Gud, visa vad som hände", bad jag. "Gör det helt, Gud." Och jag satt där med Jesus i bilen. Det är en av de stunderna som man lever på hela livet. Överfallet var ont, men jag gav det till Gud, och han gjorde det till något vackert.
Nu turnerar Ace of Base igen, och det är Jenny som sjunger. Hon berättar om hur hon kämpat med sitt dåliga självförtroende när det gäller sången och hittat en sångpedagog och ett sätt att öva som gör att hon känner sig säkrare. När Ace of Base tog emot ett pris på MTV Awards för några år sedan sjöng hon sin egen sång "Ravine".
- Jag var så modig den gången, säger hon. Men jag sa till Gud: det här klarar inte jag, det får du göra.
Så spelar hon upp en nyinspelad sång: "Hjälp mig att tro på dig". Den är en del av "Psalmer för livet", ett projekt som Jenny och hennes man Jakob Petrén har gjort tillsammans.
- Jag har sagt till Gud att det här med Ace of Base får du göra vad du vill med. Jag vill sjunga om dig. Och jag har fått så konkreta bevis: nu behöver jag inte vara rädd längre. Det är som att när Gud gör en hel utrustar han en också för något annat.