De stod på olika sidor i fråga om Irakkriget, frihandelsavtalen och skatterna men värdet av en trygg familj tummades det inte en millimeter på. Stolta Obamaanhängare bar under valrörelsen pins med texten "Pro family - Pro Obama" och John McCain talade i var och varannan mening om "family values". Att familjen inte på långa vägar har samma höga status i Sverige som i USA är välbekant, men varför har det blivit så och vad har svenska politiker försummat på att inte försvara familjen?
I Sverige är det nästintill kontroversiellt att gilla familjen. Ibland får jag en känsla av att min egen livsstil med man och barn är reaktionär, bakåtsträvande och hopplöst ute. Ändå lever majoriteten av oss i en familj. I slutet av 2006 fanns det enligt SCB 940000 flickor och 990000 pojkar under 18 år som hör hemma i en familj.
En "trendundersökning" från SOM-institutet vid Göteborgs universitet 2007 frågar vad svenskarna tycker är absolut viktigast i sina liv. Något förvånande kanske hamnar "familjetrygghet" bland de fem högst rankade värdena, långt före rikedom och socialt anseende. När människor får önska och välja fritt så prioriterar man alltså en trygg och stabil familj framför pengar, social kompetens och karriär. Egentligen är det tvärt emot vad som värdesätts allra mest i vårt samhälle idag. Statussymbolerna är inte familjealbumen, utan vad som står i garaget. Barn räknas inte som rikedom och ett tryggt äktenskap smäller inte lika högt som en lyckad aktieplacering.
Under de senaste åren har vi sett hur unga killar och tjejer fallit offer för skoningslöst gatuvåld, hur droger kryper längre och längre ned i åldrarna. Tyvärr verkar de flesta politiker och opinionsbildare enbart vilja ta till med högre straff, inrätta ungdomsdomstolar och fixa fram fler fängelseplatser. Men den som på allvar är intresserad av att ta tag i problemen måste se sambandet mellan en stabil, kärleksfull familjebakgrund och trygga barn och ungdomar redo att möta vuxenvärldens alla utmaningar.
"The best welfare system of all is called the family", sa Torys ledare David Cameron vid en partikonferens i Birmingham i slutet av september. Det har han helt rätt i.
De grundläggande värderingar varje individ tar med sig ut i livet formas under uppväxten - i familjen. Skolan har inte en chans att korrigera för föräldrars tillkortakommanden när det kommer till centrala värderingar. Det är i familjen som den bästa utbildningen sker i hur man behandlar sina medmänniskor.
Familjen är inte ett hot mot jämställdhet - jag menar att den är en förutsättning för jämställdhet. Barn som ser sina föräldrar behandla varandra med respekt, dela på hushållsarbetet och inte göra skillnad på människor kommer att leva jämställt i sina relationer.
Självklart är inte alla familjer himlen på jorden och visst finns det problem. Men jag menar att från politiskt håll skulle man kunna göra så mycket mer för att supporta och stötta familjerna. Familjen som är samhällets minsta beståndsdel. Menar man allvar med att barnen och unga är viktiga så måste det få de politiska konsekvenserna att man hjälper familjerna. Samhället får betala för varje nedbruten familj i form av högre skatter. Se till att det till exempel finns duktiga familjerådgivare i kommunerna, familjecentraler och väl utbyggd sjukvård. Det är ohållbart att se hur familjer bryts ned utan att något görs.
Familjens betydelse borde också avspegla sig i skattesystemet. Andra förslag kan vara flexibilitet i arbetstider, utökat vårdnadsbidrag och varför inte barnpassning i arbetsgivarens regi? De eller det parti som vågar utropa sig till "familjepartiet" inför valet 2010 har 10 procent av rösterna direkt.
Så här kommer en efterlysning: Var är Sveriges "familjeparti"? Vem vågar göra familjen till valfråga?