Tillsammans med moderaten Anne-Marie Pålsson har vi tre kristdemokrater motionerat om att ett godkännande av Lissabonfördraget bör fattas med två riksdagsbeslut och ett allmänt val emellan, det vill säga som vid en grundlagsändring.
I dag ska riksdagen behandla regeringens proposition om ett svenskt godkännande av Lissabonfördraget, ett dokument som till dryga 90 procent är identiskt med det som medborgarna i Frankrike och Nederländerna avvisade i folkomröstningar 2005.
Att göra det självklara och respektera irländska folkets nej till det föreslagna EU-fördraget innebär också att fullt ut respektera och leva upp till de beslutsregler som gäller i EU: Varje enskilt land, stort som litet, måste godkänna en ändring av unionens spelregler för att de ska kunna ändras. På denna punkt får inget land eller politiskt parti tveka.
Naturligt hade varit att ratificeringsprocessen bland EU:s medlemsländer avbrutits i och med att förslaget fallit, enligt EU:s egna beslutsregler. Enhällighet krävs bland de 27 staterna - den har inte uppnåtts.
Fasta spelregler som efterföljs är en nödvändighet för att kunna öka förtroendet för unionens beslutsprocesser hos svenska folket och i övriga Europa. Detta borde också Sveriges riksdag ta till sig. Vare sig man gillar regelverkets krav på enhällighet eller inte, gäller det.
På två områden kommer det irländska folkets avvisande av det föreslagna EU-fördraget att påverka Sveriges ordförandeskap andra halvåret 2009. Fredrik Reinfeldt tvingas inte konkurrera i ledarskap med en nytillsatt EU-president. Vidare får inte Sverige 20 ledamöter i Europaparlamentet, utan får nöja sig med 18.
Sveriges riksdag, med kristdemokraterna som drivande kraft, se under den konventsprocess som föregick det föreslagna EU-fördraget nej till att EU:s regeringschefer/ministerrådet skulle få en permanent ordförande, det vill säga en EU-president. Vid två tillfällen har statsminister Reinfeldt på frågor i riksdagen instämt i oron över att en EU-president skulle kunna tunna ut eller ta över det roterande nationella ordförandeskapet.
Positivt är att de fackliga rättigheterna skrivs in i fördraget som en grundläggande rättighet - liksom en regelbunden dialog med kyrkor och samfund runtom i Europa. Kyrkors och samfunds viktiga bidrag till samhällsutvecklingen och hela Europa erkänns och får sin egen paragraf. Den symboliska betydelsen i detta ska inte underskattas. Föga förvånande har socialistiska och kommunistiska krafter yttrat sig negativt om denna paragraf.
Tillsammans med moderaten Anne-Marie Pålsson har vi tre kristdemokrater motionerat i riksdagen om att ett eventuellt godkännande av Lissabonfördraget bör fattas med två riksdagsbeslut och ett allmänt val emellan, det vill säga som vid en grundlagsändring. Vid dagens votering kommer vi också rösta för denna vår gemensamma motion.
En sittande riksdag ska inte kunna ändra villkoren för sig själv. Medborgarna ges med ett mellanliggande val en möjlighet att säga sitt genom att rösta in en annan sammansättning av riksdagen än den som först lade förslaget.
Denna beslutsmodell signalerar EU-fördragets stora betydelse, och den ges dignitet som en grundlagsändring utan att formellt definieras som en sådan av regeringen. Ökad delaktighet i beslutsprocessen för medborgarna samt att värna grundlagens anda utgör andra motiv för vår motion.
De befogenheter som i och med Lissabonfördraget nu överlåts "är så omfattande och betydelsefulla att riksdagens ställning reellt sett urholkas i väsentlig grad" skriver självaste lagrådet i sitt yttrande.
Inför medlemskapet i EU 1995 uttryckte däremot riksdagen att överlåtelse av makt till EU kan ske inom ramen för grundlagen - dock bara om det inte strider mot principerna för det svenska statsskicket. I annat fall måste grundlagen ändras, något som den politiska majoriteten vill undvika.
Riksdagens tolkning av principerna för statsskicket är att "riksdagens ställning får inte urholkas i väsentlig grad". Det är nog ingen slump att lagrådet i citatet ovan använt exakt samma ord som riksdagen, och det gör slutsatsen enkel: det som kan överlåtas av makt har passerat den gräns som riksdagen själv satt.
Regeringen ser dock inte en ändring i beslutsformerna som något problem, och detta innebär enligt den inte heller någon ny överföring av beslutanderätt.
Lagrådet säger i sitt yttrande att det införs en ny princip i den svenska självstyrelsen: "Majoritetsbeslut leder till att varken de svenska väljarna eller riksdagen kan ställa någon till ansvar i de fall där den svenska representanten blivit nedröstad i ministerrådet. Detta innebär att vad som är en fundamental princip för den svenska självstyrelsen inte får genomslag inom de områden där överlåtelse av beslutanderätt sker".
I alla sina uttalanden tidigare har riksdagen betonat vikten av det mellanstatliga samarbetet, byggt på enhällighet, och som därmed ger Sverige och riksdagen veto i varje fråga. Nu försvinner denna vetorätt inom ett 50-tal beslutsområden, bland annat delar av straffrätten.