Jag hade inte hört om några protester mot spårvägsbygget i Jerusalem förrän jag läste Arne Lapidus två artiklar den 26 november, men jag kan säga att hela Jaffo-street är uppgrävd och ganska kaosartad. Jag tvivlar på att kaoset drabbar araber i större utsträckning än judar.
När det gäller "byggande på ockuperad mark" eller vad det är de pratar om, så är det ganska skrattretande med alla dessa konspirationsteorier om att en spårvagn skulle vara ett led i att "roffa åt sig" land; Israel har ju redan annekterat östra Jerusalem. Ett spårvägsbygge trumfar inte direkt en annektering.
Joakim Wohlfeils uttalande i andra artikeln var nästan komiskt, speciellt argumentet om att de två företagen Veolia och Assa-Abloy skulle ha fördelar av att de "inte håller samma etiska standard på alla marknader". Det argumentet brukar föras när det gäller barnarbete eller utnyttjande av arbetskraft.
Sedan förstår jag inte hur en spårväg möjligtvis skulle kunna öka biståndsberoendet. Logiken är helt uppochnervänd. För mig verkar det mest som att detta är ett sätt från Diakonia att framföra samma gamla argument om hur Israels ockupation är olaglig fast med en ny teori och ett nytt vapen.
Den nye borgmästaren Nir Barakats motstånd mot projektet verkar bestå av att han är beredd att undersöka alternativa lösningar. Däremot är en del sträckor redan klara, som jag har sett med egna ögon. Jag har svårt att tro att man skulle riva upp dessa spår.