”Kyrkan behövs i dödshjälpsdebatten”

- Lambertz vill se vårt döende som det ögonblick som bara vi själva äger och ingen annan har rätt att ha några synpunkter på. Det är dock en illusion som bygger på en nästan absurd individualism, skriver Jackelén i en debattartikel i Expressen.

 "Vi är många som bär på berättelser om erfarenheter vid dödsbäddar som har lärt oss omistliga saker om livet och om vad som djupast sett är rätt och värdefullt", skriver hon.

Biskopen menar att bakom justitiekanslerns uttalanden skymtar uppfattningen att religion bara krånglar till livet, som skulle vara så mycket enklare om ingen religion fanns.

- Min erfarenhet är att det förhåller sig tvärtom. Frågor om tro, liv, död och Gud uppstår inte därför att en präst äntrar scenen. Livets komplicerade frågor finns redan där innan dess.

- Det är inte kyrkan, präster och diakoner som hittar på religiösa spörsmål för att störa folks annars så lyckliga liv. Kyrkan, präster och diakoner arbetar med de frågor som vi människor ställer: Vad är meningen med livet? Med döden? Finns det en god Gud? Varför finns det ondska? Finns det något efter döden? Vad gör jag med mina upplevelser av det heliga? Jackelén skriver att kyrkan tillför något omistligt: den tar människans frågor, våndor och vilja på allvar och vill ge oss råg i ryggen - för att våga leva ett värdigt liv i gemenskap med Gud, varandra och hela skapelsen. Därför vore det oklokt att i den svåra diskussionen om dödshjälp bortse från den kunskap, visdom och erfarenhet som finns inom den religiösa traditionen.
"Enligt Lambertz är döden vårt mest privata ögonblick. Det stämmer bara i den bokstavliga betydelsen av ordet privat. Mänskligt att döma är dödsögonblicket förvisso det ögonblick där vi berövas vårt eget jag mera radikalt än vi kan föreställa oss. Jag misstänker dock att Lambertz menar precis tvärtom. Han vill se vårt döende som det ögonblick som bara vi själva äger och ingen annan har rätt att ha några synpunkter på. Det är dock en illusion som bygger på en nästan absurd individualism. Vi äger inte vår död, utan vi lider döden."
Lundabiskopen skriver att dödsberedelse har varit och är en del av kristen diakoni och själavård. Där handlar det varken om att romantisera lidande eller att mekanisera döden utan att värna om människans kroppsliga, själsliga, sociala och andliga behov.

"Den bästa dödshjälpen är hjälpen till ett värdigt liv även i dödens närhet - ända till det ögonblick då vi dör av vår dödlighet. Denna dödshjälp har sedan länge också inneburit beslut som syftat till att underlätta och de facto förkorta lidande. Det är bra. God dödshjälp är först och främst livshjälp", menar Antje Jackelén.