Förhållandet mellan kyrka och demokrati är på inget vis självklart och oproblematiskt. Det finns kristna sammanhang där det råder underskott på demokrati. Enskilda personer hänvisar till sin alldeles speciella relation till Gud för att tillskansa sig en maktposition som inte får ifrågasättas eller utmanas. Sådant leder inte sällan till stort mänskligt lidande och slutar ibland i rena katastrofer.
Men det kan också råda överskott på demokrati i kyrkan, åtminstone på politisk demokrati. Sådan är situationen i Svenska kyrkan, vars politisering snarare tilltagit än avtagit efter att den forna statskyrkan på papperet förvandlats till en frikyrka bland andra.
Man ska inte kasta yxan i sjön. Men med ett realistiskt betraktelsesätt måste man konstatera att det allra mesta tyder på att frågan om samkönade äktenskap i Sverige kommer att få sämsta tänkbara lösning.
Vigselrätten blir kvar hos de samfund som inte själva säger nej tack. Svenska kyrkans kyrkomöte står fast vid sin tidigare ståndpunkt, att vigselrätten ska behållas. I längden blir det bekymmersamt att fortsätta att verka för den stora grupp präster som anser att de äktenskap som de kan uttala Guds välsignelse över är sådana som ingås mellan man och kvinna. Svårigheterna förstärks av att kyrkan väljer att fortsätta att vara myndighetsutövare. Precis som tidigare i ämbetsfrågan riskerar Svenska kyrkan att utsättas för ett tryck utifrån och inte kunna hantera ett i grunden teologiskt spörsmål på egen hand.
Dystra och bistra framtidsutsikter? Ja, absolut. Men kanske kan något gott komma ur detta elände. Kanske blir Svenska kyrkans hantering av äktenskapsfrågan dödsstöten för den partipolitiserade kyrkan. Kanske innebär höstens kyrkoval att goda krafter som vill vända trenden kan mobiliseras och ta över inflytandet i församlingarna, i stiften och, inte minst, på central nivå i kyrkomötet.
Valdeltagandet i kyrkovalen håller sig med nöd och näppe över tioprocentsnivån. Därför borde det räcka med att många av alla dem som har kvar sitt medlemskap i Svenska kyrkan, även om de är engagerade i andra samfund, masar sig upp från sofflocken den 20 september och säger sitt.
Inspirationen till en sådan insats kan lämpligen hämtas från Dagen onsdagen den 11 februari. Där fäller Olle Burell, gruppledare för Socialdemokraterna, följande uttalande: "Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen."
En ledande kyrkopolitiker är förvånad över att en majoritet av landets biskopar inte ber partipolitikerna om tillåtelse innan de gör ett uttalande som handlar om teologi och kyrkosyn, områden där biskoparna rimligen måste anses besitta en viss expertis. Då har det gått långt, alldeles för långt.
Men uppfattningen att biskoparna borde ha munkavel i den offentliga debatten är inte ologisk. När den nya kyrkoordningen togs fram inför relationsförändringen med staten fråntogs biskoparna rösträtten i kyrkomötet. De får delta och yttra sig men inte vara med och bestämma. Internationellt sett är detta en ovanlig, för att inte säga unik, ordning. Beslutsmakten lades helt hos de förtroendevalda. Och där har de politiska partiernas inflytande inte avtagit utan snarare ökat under det knappa decennium som gått.
I kyrkovalet 2009, som får effekter på Svenska kyrkans olika nivåer från och med årsskiftet 2010, är det dags att kasta partipolitikerna ur sadeln. De förtroendevalda med partistämpel som gör ett fantastiskt jobb för kyrkans bästa - och de är många - kan fortsätta med detta men i andra former.
Fyra av partierna, FP, KD, MP och V, har valt att låta sina kyrkopolitiska nomineringsgrupper distansera sig från moderpartierna och bilda separata organisationer. Vill man vara snäll kan man säga att det är ett steg i rätt riktning. Men man kan också kalla det en otillräcklig halvmesyr, som dock visar att det även bland politiker finns en känsla av att det är något som är fel med det nuvarande systemet.
Om de opolitiska nomineringsgrupperna - de som existerar i dag och de som kan tänkas tillkomma inför kyrkovalet - tar makten i kyrkomötet kommer de inte att vara överens om allt. Långt därifrån. Debatten i frågor som rör teologi, kyrkosyn och organisation kommer att bli livaktig, precis som det ska vara. Åsikter kommer att brytas mot varandra. Men den långa vägen att göra Svenska kyrkan till något helt annat än Statens Salighetsverk kan anträdas på allvar.
Många stora och svåra beslut måste fattas. Att återge biskoparna beslutsrätten i kyrkomötet tillhör de enklare. Betydligt besvärligare blir det till exempel att enas om en ny form för medlemskap med möjlighet till fritt församlingsval och att hitta fram till en demokratisk struktur där engagemang och inte partibok avgör vem som sitter vid makten.