För en tid sedan skickade några av ledamöterna i Statens medicinsk-etiska råd ett brev till mig i egenskap av socialminister. De vill diskutera frågan om aktiv dödshjälp i de fall där personer har vissa obotliga sjukdomar. Debatten lät inte vänta på sig. Frågan om liv och död väcker förstås känslor hos många.
Frågan är inte enkel. Men för egen del, och för Kristdemokraternas del, är det dock glasklart att sjukvårdens uppgift är att bota och lindra, inte att aktivt medverka till självmord.
Debatten som uppstått är på sitt sätt talande. När man väl lyft på locket, är det snart inte bara i vissa extrema fall som dödshjälp förespråkas. Snart kommer också krav på att vem som helst, när som helst, av vilket skäl som helst ska få det offentligas hjälp att ta sitt eget liv.
Jag är övertygad om att det inte är rätt väg att gå. Obotliga och ibland väldigt smärtsamma sjukdomar skrämmer förstås var och en av oss. Det är ingenting vi vill uppleva för egen del eller för våra nära och kära. Men sjukvården ska inte ändra sitt fokus. Det handlar om grundläggande människosyn och människovärde, men också om värdighet. Jag vill fokusera på att vården och lindringen vid livets slut blir bättre. Att ingen ska behöva hamna i situationen att man inte ser någon bättre väg än att avsluta sitt liv.
Frågan handlar inte bara om att respektera individers egna beslut. Farorna med aktiv dödshjälp är mycket stora. Om vi accepterar aktiv dödshjälp i vissa fall, varför ska man då bara göra det när människor är allvarligt sjuka, kanske omtöcknade av läkemedel, kanske fyllda av ångest i livets slutskede?
De allra flesta tycker att det är självklart att vi så långt som möjligt ska verka för att förebygga självmord. Det är på detta samhällets resurser av naturliga skäl inriktas. Man ska heller aldrig underskatta det faktum att människor begår misstag, också inom vården. Diagnoser kan bli fel. Det är lätt att missförstå patientens vilja. Det kan skapas ett yttre tryck på äldre och sjuka att uttrycka en önskan om att dö, för att inte ligga sjukvården och anhöriga till last.
Tillåter vi aktiv dödshjälp blir förstås själva genomförandet oåterkalleligt. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att aktiv dödshjälp devalverar människovärdet. Lagstiftaren skulle skicka signaler om att livet inte är värt att leva om man fått vissa diagnoser eller har vissa levnadsbetingelser.
Ingen kan på förhand veta hur man reagerar på ett besked att man snart ska dö. Många inom vården vittnar om hur personer som varit övertygade om att de vill ha hjälp att dö från svåra sjukdomar, ändrar sig när döden närmar sig. Viljan att leva är oerhört stark. Jag vill att samhällets resurser inriktas på att varje människa på bästa sätt tar vara på den tid man har, i stället för att orientera resurser och tankeverksamhet åt hur livet på bästa sätt ska avslutas i förtid.
Enligt en rapport från Socialstyrelsen 2006 har vården i livets slutskede utvecklats och förbättrats under senare år, men det finns fortsatt behov av kompetensutveckling för personalen. I rapporten konstateras också att likvärdig vård inte kan erbjudas i hela landet.
Målet att kunna erbjuda alla döende en god palliativ vård är således fortfarande långt ifrån uppnått. Det ingår därför numera i Socialstyrelsens verksamhetsplan att utarbeta en så kallad vägledning till hälso- och sjukvården om vården i livets slutskede.
Det har ställts krav på att jag som socialminister och regeringen ska agera så att aktiv dödshjälp blir tillåten. Jag och Kristdemokraterna kommer inte att bidra till något sådant. I stället vill vi satsa vår tid och kraft på att göra vården i livets slutskede så bra och värdig som möjligt. Vårdens uppgift är att stå i livets tjänst.Göran Hägglund