Ända sen jag var tonåring har jag hört diskussioner om icketerritoriella församlingar inom Svenska kyrkan. Jag växte upp i en församling där många kom tillresta utifrån, och har även tillhört (enligt definitionen varit aktiv inom och samlats till gudstjänst med) en annan församling där de flesta, i alla fall bland de yngre, inte bodde inom församlingens geografiska gränser.
Att man borde kunna få välja församling utifrån var man är aktiv och inte bara genom var man bor är för mig en självklarhet.
Men det fick plötsligt en annan vinkling och en annan betydelse när jag läste att EFS-föreningen i S:ta Clara kyrka i Stockholm troligen kommer ta över ansvaret för verksamheten i kyrkan och hyra kyrkans lokaler för en symbolisk summa.
Jag tycker att detta låter väldigt bra och spännande. En församling som drivs av dem som bryr sig, kanon!
Den enda kluriga frågan är ju det här med byggnadsskötsel. Ingår det i verksamheten eller i hyran? Kan Svenska kyrkan som helhet stå för sina byggnader och kulturminnesansvaret för dessa? Det är en stor och svår fråga. Kan hon det, så tror jag att detta är en genialisk lösning med stora möjligheter. Frågan är om det i så fall behövs icketerritoriella församlingar då?
Jag är själv på väg att gå in i en lokal EFS-förening här i bygden. Men jag har funderat mycket på vad Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) egentligen är.
Självklart vet jag att det är en del av Svenska kyrkan, men samtidigt har EFS på vissa platser fungerat som en egen enhet, som en frikyrka. Vad vill hon vara egentligen? Till frågan hör att här i bygden är de flesta som är aktiva i församlingen medlemmar i EFS-föreningen, vilken inte haft nämnvärt mycket verksamhet de senaste åren sedan kapellet såldes.
Frågan är vad man gör nu? Ska man blåsa liv i föreningen och dra igång med verksamhet i Svenska kyrkans lokaler?
Min fråga är: borde alla församlingar drivas av dem som är aktiva och institutionen ta hand om byggnader, och eventuellt även begravningar och bröllop, i vilken mån de nu kommer vara kvar inom kyrkan. Det skulle göra att den som vill vara aktiv i en församling även får vara aktiv med sina pengar, kanske med någon form av medlemsavgift, men också ett utökat givande.
Kyrkoavgiften blir i så fall mer av en "kulturarvsskatt" som tar hand om vår svenska kultur och upprätthåller institutionen Svenska kyrkan. Medlemsavgiften får man ge dit man själv vill. Är det en lösning?
Lisa Svensson, Dalarna