Ungdomarna Sebastian Andersson, Johanna Larsson och Martin Svensson lyfter i den 11 februari en mycket intressant frågeställning: finns det plats för Jesus i hjärnan?
Som läkare och forskare inom detta spännande organ kan jag inte annat än att fascineras över deras utgångspunkt. I medierna upprepar många så kallade intellektuella mantrat att "visst får man tro men det är inte rationellt".
En del lägger till att "samhället ska bygga på vetenskap och inte vidskepelser". Sådana utsagor är högst ointellektuella.
Den berömde teoretiske fysikern Stephen Hawking skriver "om vi finner en komplett teori ... kan vi ta del i frågan varför vi existerar. Kan vi besvara denna skulle det vara det mänskliga förnuftets största triumf - för då förstår vi Guds sinne" [min översättn].
De mänskliga sinnena är begränsade. Det är observationer av dessa begränsade sinnen som utgör den empiriska vetenskapen. Förvisso utgör de även all annan vetenskap eftersom all vetenskap bygger på språket som kommunikationsform, och språket är ett ganska simpelt mänskligt sinne.
Vad är det då vetenskapen försöker beskriva? Här går naturligtvis åsikterna isär inom vetenskapsteorin men det finns två huvudlinjer: antingen försöker vi beskriva en sanning som existerar men som vi inte riktigt nått fram tilleller så uppstår sanningen just när vi beskriver den.
Stephen Hawking tycks ansluta sig till den första uppfattningen. Det bör påpekas att det förekommer långtgående analyser kring Hawkings syn på Gud, som det ej finns plats för här, men faktum är att han aldrig förnekat möjligheten för en skapare. Just uppfattningen att det finns en "teori för allt" kan ju sägas vara en trosuppfattning eftersom det i sig inte finns något vetenskapligt bevis för att det ska finnas en sådan teori eller, annorlunda uttryckt, det finns ingen inneboende egenskap i vetenskapen som säger att den hänger ihop.
Den enda egenskap som all vetenskap delar är att den beskrivs och tolkas av just människor och det skulle göra den begränsad till vad människan - med teknikens hjälp - kan uppnå. Det gör den högst subjektiv, föränderlig och samtidigt helt öppen för godtycklig tolkning och användning.
En konsekvens av det sistnämnda har betydelse för religionsmotståndares påstående att samhället skall styras av förnuftet för att det skulle bli godare och mer demokratiska samhällen.
Visst har religion använts som styrmedel för dåliga regimer men med den franska Skräckregimen 1793 eller Sovjetunionen som exempel på när ateism och förnuft varit statens riktmärken tycks inte de senare vara rätt medicin mot ondsint mänskligt uppträdande.
Man kan alltså som naturvetare hävda att även om vi kan beskriva sanningen på ett mer och mer omfattande och detaljerat sätt kanske vi aldrig kan uppnå den totala sanningen om själva sanningen eller, för den delen, varandets vara eller, ännu mer offensivt: Gud. Med denna syn på vetenskapen, det vill säga att det finns en sanning - vad vi nu kallar den - och att vetenskapen enbart är de mänskliga tolkningarna av denna sanning, är det betydligt lättare att hålla isär tro och vetenskap.
Neurovetenskapen pekar på att varje människa har mängder av uppfattningar som inte bygger på vetenskap och rationalitet. Det förefaller bättre att erkänna detta än att förneka det.
Det finns alltså ingen konflikt mellan att vara strikt naturvetenskaplig och troende samtidigt. Att, som vissa kända hjärnforskare, hävda att man motbevisar Guds existens genom att visa på en aktivitet i hjärnan när man till exempel har en andlig upplevelse är tecken på förbluffande intellektuell trångsynthet.
Tron på Gud är något annat än tron på jultomten. Jultomtens existens kan vi ju vetenskapligt bevisa genom att ta ett foto på honom när han kommer på julafton.