Mumien, varulven och frälsaren? Nej, skräckfilmen har nog aldrig riktigt varit kyrkans kultur. Men filmvetaren Dave Canfield menar att genren tar livets stora frågor på allvar. Och han kallar det för "ett Guds verktyg" som bokstavligen talat skrämmer helvetet ur oss.
Nyinspelningen av klassikern Friday the 13th är förmodligen årets händelse i skräckgenren. I filmen som gick upp på biograferna för någon månad sedan ( precis som idag, fredagen den 13:e) möter vi Jason Voorhees - den ansiktslöse antagonisten som styckar ungdomar vid Camp Crystal Lake. Skulle detta vara underhållning för kristna? Många vill nog mena att det inte är det.
När jag sätter mig ner med Dave Canfield på hans kontor i norra Chicago i den amerikanska delstaten Illinois har han precis kommit tillbaka från en visning av Friday the 13th. Han är filmvetare till yrket med skräckfilm som huvudämne. Med sig på visningen i kväll hade han ett tiotal kristna ungdomar.
- Jag tror det är Guds vilja att vi ska nå insikter genom våra intressen för konst och kultur, säger han där vi sitter, omgivna av monster, djävlar och all sorts vidrigheter.
Skräckfilmen är i princip lika gammal som filmen själv. Der Golem (1915) och Fantomen på operan (1925) sägs ha fått folk att svimma av skräck och sedan dess har genren fullkomligt exploderat till ett inferno av ondska, blod och våld. Nu för tiden toppar rena tortyrfilmer som Saw (2004) och Hostel (2005) biolistorna.
- Genren har i alla tider levt upp till sitt syfte vilket är att väcka fruktan, oro och avsky. Det är detta som är dess styrka, menar Dave Canfield och motsäger därmed den allmänna kritikerhållningen, nämligen att tittarupplevelsen är subjektiv och i huvudsak irrelevant. Hur påverkar konsten oss? Ja, det är det som är nyckelfrågan för Canfield.
Han minns själv "Terror på Elm Street" från 1984 som skakade honom så hårt som 19-åring att han inte vågade gå över gatan ensam, och hur han vid fyra års ålder skräckslagen höll sina skakiga händer framför ögonen för att undgå Greve Dracula. Var han livrädd? Alltid. Ändå ville han ha mer. Sen blev han en kristen och slitningar uppstod mellan hans tro och den passion som de allra flesta avfärdade som morbid fascination.
- En dag bjöd en vän hem mig på filmkväll. Det var första gången jag såg någon nagla fast sin egen hand i golvet med en kökskniv och där satt jag och tokskrattade tillsammans med andra kristna, berättar han och avslöjar att vännen som hade handplockat just rysarkomedin Evil Dead II (1987) också var pastor i hans församling.
- Det var då jag insåg att vi kristna kan ha olika smak och preferenser och ändå älska samma Gud.
Sedan dess har intresset växt, inte bara till en heltidssysselsättning, utan också till en livsstil. Jag ser mig om i rummet igen.
Vad har allt detta med livet som kristen att göra?- Exakt den frågan ställde jag till Gud för sju, åtta år sedan. Den djupaste sanningen är att intresset för skräckfilm är som allt annat. Det kan skapa dialog och hjälpa dig att nå ut till andra människor. Det kan också avslöja synd i ditt liv och påminna dig om tacksamheten till Gud.
Men det måste ju finnas en baksida?- Självklart. Precis som allt annat så kan även skräckfilm ta dig med på en lång, självisk resa ner i mörker och ensamhet.
Han poängterar att av de dryg fem tusen filmerna på kontoret så är bara en tredjedel skräck. Ändå menar Dave Canfield att skräckfilmen, mer än någon annan genre, utmärker sig genom att våga gå till botten med människans mest grundläggande frågor kring gott och ont, liv och död, och att den ofta slår kyrkan på fingrarna på det området.
- Om du inbillar dig att några bibelord om Satan kan måla ut sann ondska så är jag rädd att du bedrar dig. Därför är det inte heller något fel med att du som kristen vill bli vettskrämd av en film för en stund och sen gå vidare med livet.
Som att åka berg-och-dalbana ungefär.
Men finns det inte en risk att livet ibland imiterar konsten?- Vi tror att problemet är att filmer som reflekterar mörker också sprider mörker, men problemet är att vi människor har slutat att älska varandra och att vi lever i en värld där vi knappt får reflektera över ondskan, säger Canfield och fortsätter:
- När vi vågar konfrontera mörkret så vill jag påstå att vi har bevisat Guds existens. För om livet bara är ren biologi och inte andlighet, som många påstår, varför skulle då en varelse som människan ha känslor kring ondska och döden?
För tillfället skriver han på boken "Deep Horror, Deep Hope" om kopplingen mellan skräckintresset och hans tro. Ibland uppträder han som "Den döde ståuppkomikern" på mässor där folk skrattar och förundras över att en kristen gräver så djupt i genren. Vid andra tillfällen har han samtalsgrupper och föreläsningar. Ofta blandar han brutal film med bön.
Så, vad tyckte du om Friday the 13th?- Äsch, den var ofokuserad och blandade hejvilt från de äldre filmerna utan eftertanke. Dessutom var det en massa onödig sex, skräp producerat för att tjäna snabba pengar.
I stället rekommenderar han de tre första filmerna i serien genom vilka vi som kristna kan reflektera över kaos och död.