Med boken "Om Gud" (2003) väckte Jonas Gardell stor uppmärksamhet som bibel-utläggare. I Lund skattades hans insats som folkbildare så högt att han utnämndes till hedersdoktor. Nu har Gardell kommit med uppföljaren "Om Jesus", ett projekt som tagit honom sammanlagt tolv år.
Bokrecension
"Om Jesus"Jonas Gardell(Nordstedts)
Först ville Gardell skriva "en så strängt objektiv bok som bara var möjligt", men längs vägen gav han upp denna ambition. Han vill inte kalla sig själv för vare sig forskare eller akademiker, utan för just författare. Han skriver som troende, men också med en tydlig medvetenhet om att han också är en tolkare. Hans återkommande mantra blir: "Jag tror, men tro inte allt vad jag säger."
Gardell är väl medveten om den utmaning det innebär att försöka vaska fram den historiske Jesus ur Bibelns texter. Frågan för Gardell är inte om Jesus existerat som historisk person, utan om man kan lita på evangeliernas skildringar av honom. Hur ska man kunna hitta fram till den verklige Jesus i texter som traderats, formats och förkunnats av kyrkan?
Gardell återkommer till att evangelierna är efterhandskonstruktioner, formade utifrån den tidiga kyrkans behov. Evangelisterna väver skickligt samman historiska händelser med gammaltestamentliga traditioner och mytologiska berättelser. Gardell vill peka ut bristerna i texterna, men ändå visa på hur man kan tro på Jesus. Visst finns det en historisk kärna, men historisk och existentiell sanning är inte nödvändigtvis detsamma.
I bokens andra kapitel, ett kapitel som kräver en del av den icke-initierade läsaren, beskriver Gardell hur han vill befria Jesus från den tidiga kyrkans tolkning av honom. Gardell anammar några av de kriterier som vaskats fram av Jesusforskare under 1900-talet. Till exempel, att om Jesus gör eller säger något som inte stämmer överens med kyrkans lära så kan detta inte vara påhittat av kyrkan.
I centrum för Gardells Jesusporträtt står människan, juden Jesus. Jesus var en "oäkting" som snart hamnade utanför och som kom att brottas med sig själv och sin livsuppgift. Jesus beskrivs som en fattig "lantis" med bred dialekt och troligtvis var han även tandlös och analfabet. Jesus tillhörde sin tids marginaliserade och utstötta.
Jesus träder fram som en eskatologisk profet med Guds kärleksbudskap till Israel. Detta blir som mest tydligt i hur Jesus allierar sig med de fattiga och marginaliserade. Jesus vill visa att Gud står "med middagsbordet dukat". Alla får vara med.
Jesu sista vecka får ett relativt stort utrymme i boken. Steg för steg följer författaren Jesus på hans vandring mot korset. Jesus dör till slut som en misslyckad profet som faller offer för romarnas överdrivna försiktighet.
Att Jesus dör utblottad och utstött är för Gardell utom allt tvivel. Inte heller betvivlar han att Jesus uppstod i historien. Däremot har han svårt att ta till sig talet om jungfrufödelsen och om Jesus som undergörare. Det viktiga är inte om undren skedde utan att Jesus och hans samtid trodde att han var en mirakelman.
Om Jesus var Gud kan vi inte veta. Mer kontroversiell blir Gardell när han hävdar att Jesus inte kom för att kalla till omvändelse eller för att förlåta synder. Jesu död på korset innebär att han visar den yttersta solidariteten med mänskligt lidande, inte att han bär mänsklighetens synd. Allt detta är mer ett utslag för vad kyrkan kom att tro om Jesus än vad Jesus själv hävdade.
Den tidiga kyrkan kom att ta udden av Jesu radikalitet genom att anpassa Jesus till sin egen tid. Kyrkan - och inte minst frikyrkan - blev besatt av idén att förlåta synder och urartar snart i korruption och maktkamper. Kristendomen - "denna ständigt oeniga, grälande, tvärsäkra och trossvissa" - blir en avart som fjärmat sig från den verklige Jesus.
Jag lämnar Gardells bok med blandade känslor. Jag gillar hans brottning med texterna, hans iver och vetgirighet, hans försiktiga men skarpa analyser. Emellanåt skulle jag vilja att han gav mer belägg för sina påståenden, men i långa stycken är hans utläggningar riktigt bra - ibland lysande.
När Gardell läser Jesusberättelsen genom sin egen utstötthet och marginalisering, blir det som allra bäst. Här märks det att han är en förkunnare med både passion och budskap.
När Gardell predikar om Gud som vår behövande nästa och vikten av att förlåta även den som gjort oss som allra värst, berör han. Evangeliet enligt Gardell handlar om att alla är älskade, bejakade och omfamnade av Gud: "Du är inte ensam. Du är inte dömd."
Däremot är jag mer tveksam till hur Gardell använder sin metod. Gardell tycks leva i gamla forskningsparadigm med dess övertro att i allt kunna särskilja den förkunnande Jesus från den förkunnade Kristus. En sådan läsning blir snart tröttsam och gång efter annan slår det mig hur avgörande läsarens egen agenda blir för utfallet.
För Gardell gör ingen hemlighet av att han läser Jesus och kyrkan utifrån sin egen brottning med att vara mobbad och utstött. Han återkommer så många gånger till detta att hans program blir stundom övertydligt: en Jesus som älskar och inkluderar allt och alla bejakas, medan en kyrka som börjar tolka Jesus och definiera vad det innebär att tro och följa honom förkastas.
Men det är inte enbart kyrkan som ratas av Gardell. Gardell får inte ihop en Jesus som både kan tala om Gud som fader och Gud som domare. För Gardell blir det till slut ingen skillnad på en "gallrande Gud" och Hitlers dröm om ett tredje rike.
Jag håller med om att det är svårt att göra oss av med "våra föreställningars Jesus". Men Gardells projekt färgas av en störande subjektivism. Onekligen blir Jesus här ett gott föredöme, men knappast en frälsare. Förvisso blir han vår store bekräftare, men knappast vår ende befriare.