Man kan mycket väl vara tolerant och samtidigt stå för en klar uppfattning. Utan en övertygelse finns i själva verket ingen tolerans. Den tillåter olika tankar och friheten att ha en annan uppfattning.
För drygt två hundra år sedan, före 1781, var man tvungen att vara lutheran om man ville vara laglydig svensk. Nu registrerar vi inte religiös tillhörighet. Trots det är religionen en grundbult i många människors liv, och inte sällan hos invandrare. Hur ska kristna förhålla sig när gränserna går mitt i min korridor eller utmed trädgårdsstaketet?
Fundamentalismen har inte rum för andra och man bekämpar dem.
Relativismen tillåter ingen att göra anspråk på sanningen, utan sänker ribban för att inkludera andra.
Pluralismen ger rum för den andre och söker miljöer där alla får plats med gott samvete.
Vi söker det sistnämnda. Kyrkan kan här ha en nyckelroll.
En artikel i senaste numret av Leadership återger ett möte med Eboo Patel. När han undervisar studenter på McCormic Theological Seminary i Chicago utmanar han dem att bejaka sin kristna identitet. Han menar att det är en tragedi när kristna tonar ned sitt budskap i mötet med andra och uppskattar dem som har nära till talet om Jesus och de bibliska berättelserna och hänvisar till dem i samtalet, hellre än mänskliga rättigheter och ekonomiska resonemang. Patel är muslim med en doktorsgrad från Oxford, skriver bland annat för Washington Post och är ledare av Interfaith Youth Core (IFYC).
Jag läste just artikeln, och reflekterade över mötet i Ekumeniska rådet i Gislaved tidigare i veckan där vi gjorde en återblick över tidigare lokala mötesplatser för företrädare för olika religioner och insatser för vårt gemensamma samhälle. Detta för att se nästa steg. Det var samma inställning som hade gehör. Tron är inte ett hinder, snarare en förutsättning, för ett meningsfullt samtal.
Både min egen erfarenhet i Sydasien och böcker på bordet uppmuntrar den synen. Efter jordbävningen 2005 i norra Pakistan fick vi ibland höra att lokala kontakter kände sig tryggare med övertygade kristna, som bad och räknade med Gud, jämfört med en del uttalat sekulära hjälporganisationer. Jag vet inte om vi gjorde ett bättre jobb, men tron stärkte nog förtroendet.
Meic Pearse skriver i boken "Why the Rest Hates the West" att en av orsakerna till konflikter och frustrationer mellan öst och väst inte är skilda uppfattningar, utan att vi inte längre står för något. Hur ska man samtala med någon som saknar ståndpunkt?
Teologen från Sri Lanka, Vinoth Ramachandra, stryker under i "The Recovery of Mission" att man kan mycket väl vara tolerant och samtidigt stå för en klar uppfattning. Utan en övertygelse finns i själva verket ingen tolerans. Den förutsätter att det finns något att tolerera. Den tillåter olika tankar och friheten att ha en annan uppfattning.
Vad jag vill säga, och som är så befriande, är att mötet med en annan tro, inklusive en som inte skäms för att göra anspråk på sanningen, inte kräver att jag backar om min egen tro, utan att tydlighet här inbjuder den andre att också tala fritt. Med övertygade kristna i tankarna säger Patel:
- De är inte rädda att äga sin identitet och berättelse och det ger alla andra friheten att göra detsamma. Vi kan känna samma sak: Friheten många muslimer känner över att tala om sin tro, borde uppmuntra kristna och andra religioners företrädare att också vara tydliga.
Det här påminner om boken "The Reluctant Fundamentalist" av Moshin Hamid, som beskriver sin tid i USA, och relationen till en fascinerande ung kvinna, underbar kropp, men med en sjuk själ. Hon tar sedan sitt liv. Han är mycket begåvad, får ett drömjobb i en byrå som värderar företag, lägger ned sin själ och vinner ledningens förtroende. Men han lämnar det sedan, otillfredsställd, reser tillbaka till Lahore, sin familj och värderingarna där, till fundamenten han känner till och är trygg med. Alltihop fängslande beskrivet som en berättelse för en utländsk besökare i skymningen på ett matställe utanför kungsmoskén i Lahore.
En av kyrkans stora uppgifter i samhället blir då att skapa mötesplatser för ökad tolerans och gemenskap. Religionen har det trångt i det svenska offentliga samhället men spelar en stor roll för många nya svenskar.
Här kan kyrkan hjälpa till att bygga broar som hela samhället har nytta av - att, i Jeremias anda, på det sättet söka vår stads bästa. (Jer 29:7). Patel uppmuntrar oss att stå för det vi tror på: "att vara mer kristna". I stället för ett hinder är det en förutsättning för en dialog, ja för toleransen själv.
