Frankrikes pågående rättegång mot scientologerna drar frågan till sin spets: Hur mycket ska staten lägga sig i medborgarnas religionsutövning?
Kommentar ReligionsfrihetDet var i måndags som Frankrikes scientologer åtalades för bedrägeri. De riskerar totalförbud, om de fälls. Åklagaren hävdar att de utövat påtryckningar på ett olagligt sätt. En kvinna säger att hon för tio år sedan gjorde ett personlighetstest, och att scientologerna därefter har manipulerat henne att lägga ut 21000 euro på böcker, mediciner och annat som skulle bota hennes svaga mentala hälsa, enligt BBC. Dom i målet väntas tidigast den 17 juni.
Rättegången inleds bara drygt en vecka efter att den franska regeringens anti-sektkommission Miviludes (ungefär: Mellanministära missionen för bekämpande av avvikande sekter) släppte sin årsrapport. Där hävdar de att sekternas antal i landet har tredubblats de senaste 15 åren. De varnar också för att religiösa sekter infiltrerar FN, OSSE och andra internationella organisationer. Det är främst scientologin som utpekas.
Så vad är då en "sekt"? Begreppet är så negativt laddat att man i forskarvärlden hellre talar om nya religiösa rörelser. Kyrkohistorikern Anders Jarlert lyfte nyligen i Dagen fram problemet med vem som ska avgöra vad som är en sekt. Historiskt sett har alla rörelser svårt att bli erkända i början. Minns exempelvis baptisters och pingstvänners historia här i Sverige.
Man kan säga att synen på religionsfriheten har två grundmodeller: Frankrikes och USA:s, hemländer för två revolutioner. Båda ser sig som bärare av en civilisatorisk mission. Skillnaden mellan dem har sin grund i synen på staten.
I USA finns en skepsis mot att staten lägger sig i religiösa frågor över huvud taget. Landet skapades till stor del av människor som hade flytt sina hemländer för att få utöva sin religion utan statens inblandning.
I Frankrike däremot ser man staten som det ultimata uttrycket för folkviljan. Alla auktoriteter mellan folket och staten, till exempel religiösa organisationer, riskerar att bemötas med viss skepsis.Båda länderna försöker exportera sin syn på saken utomlands. Skillnaden i synsätt blir tydlig i deras respektive regeringsrådgivande kommissioner: Miviludes och USCIRF (USA:s kommission för internationell religionsfrihet).
Medan den franska varianten övervakar och bekämpar "avvikande" sekter, utifrån en ganska vid definition, har den senare utgångspunkten att stater inte ska lägga sig i vilken trosinriktning medborgarna väljer. Både Miviludes och USCIRF har kritiserat varandra i sina respektive årsrapporter.
I Frankrike har den icke-statliga anti-sektorganisationen Centret mot mental manipulation, hävdat att alla protestantiska kyrkor är suspekta, om de inte är anslutna till Kyrkornas världsråd eller Franska protestantiska federationen. De kan vara sekter.
Här illustreras svagheten med den franska modellen. En aldrig så välvillig vaksamhet inför potentiellt destruktiva religiösa rörelser, riskerar att slå över i statligt religionsförmynderi.Peter Åkerbäck, lektor i religionshistoria, visar i senaste numret av tidskriften Religion & livsfrågor, hur svenska läroböcker sprider tveksamma uppgifter om "sekter", utan att problematisera eller definiera begreppet. Man använder också ordet "hjärntvätt", som minst sagt är ifrågasatt i vetenskapliga sammanhang.
Åkerbäck menar också att beskrivningen "destruktiv sekt" knappast är meningsfull, för vem ska skilja mellan den och en "vanlig" sekt, och enligt vilka kriterier?
Oavsett utgången i det franska fallet med scientologerna, kommer religionsfriheten att vara ett hett debattämne en lång tid framöver.