Men frågan "Är det värt det?" tycker hon är fel ställd.
Sundsvall. Annika Spalde är 40 år, författare, fredsaktivist och diakon i Svenska kyrkan, och hon har medvetet agerat så att hon nu sitter i fängelse under några månader. Ljustadalens kriminalvårdsanstalt ligger några kilometer norr om Sundsvall. Här finns inga stängsel eller grindar. Men det står "Tillträde förbjudet för obehöriga" på skylten vid parkeringen. Det är en solig söndagseftermiddag och lugnet vilar över det intilliggande villaområdet. På gården framför det låga huset som utgör anstalten - och som mest påminner om en förskolebyggnad - sitter några kvinnor och grillar tillsammans med en kille i uniform. Jag har läst på Annika Spaldes blogg att hon lekt med tanken att bara gå därifrån, men hon konstaterar också att det inte skulle vara särskilt konstruktivt. Hon är avslappnad och skrattar ofta, verkar inte särskilt påverkad av att ha "suttit inne" ett tag, i alla fall inte något som märks vid ett kort besök.Tre veckors erfarenhet som fångeDen 1 maj anlände hon till Ljustadalen för att börja avtjäna straff för att ha klippt upp ett stängsel till Saab i Linköping. När vi träffas har hon tre veckors erfarenhet av att vara fånge. När hon med sin kontaktperson skulle diskutera tiden efter frigivningen och risken för fortsatt brottslighet sa hon att hon just nu inte planerar några liknande aktioner, men att man inte kan veta för framtiden.Så fast hon egentligen kanske skulle betraktas som en "mönsterfånge", utan de sociala problem som många andra intagna har, tvingas kriminalvården se henne som i högsta grad benägen till återfall. När hon muckar den 22 juli blir det därför med övervakning.Förutom fängelsestraffet och skadeståndet har hon och maken Pelle betalningsanmärkningar från ett tidigare skadestånd i samband med en djurrättsaktion. Därför känns det naturligt att ställa frågan: "Är det värt det?"- Jag brukar svara att jag inte har tänkt på det på det sättet. Det är något som är problematiskt med den frågan. Det känns som att det är vår privilegierade situation som gör att vi kan ställa oss en sådan fråga. Vi har ett val. Man kan välja att strunta i de här frågorna om vapenexporten och se oss som gett oss in sådana här radikala aktioner som några halvt tokiga människor.- Men de moraliska aspekterna försvinner bort i den frågan. Jag vill hellre fokusera på vad som behöver göras för att hindra att svenska vapen används för att döda runt om i världen. Alla behöver inte göra som deAnnika Spalde konstaterar att alla inte behöver göra som de. Det finns situationer när det är otänkbart, till exempel om man har små barn. Men alla borde fråga sig vad man har för ansvar.- För att kunna svara på frågan om det är värt det måste man också veta vad våra aktioner haft för konsekvenser. Och hur kan man veta det? undrar hon.- Vi som kristna borde ha en annan syn på det här med orsak och verkan. Det är mycket som ligger i Guds hand. Vi tror att Gud kan använda saker och ting på ett sätt som vi aldrig kommer att få veta. Så kan det också vara med vår aktion.Hon blir lite fundersam när jag först säger att jag tror att de flesta kristna tycker att de har fel. Men jag modererar påståendet något, och vi enas om att de flesta kristna - och kanske även icke-kristna - troligen säger "Ni har rätt i sak, men metoderna är fel".Positiva teckenAnnika Spalde ser en del positiva tecken för sin sak, till exempel har det uppvaknande intresset för miljön också betydelse för fredskampen, menar hon, och nästa år ska kyrkornas Globala vecka ha temat vapenhandel, vilket gläder henne mycket. Men ointresset och oengagemanget gör henne riktigt upprörd.- Vi får ofta höra "så där som ni gjort, bryta sig in och slå sönder, så kan man inte göra - men det finns så mycket andra sätt att agera, skriva debattartiklar till exempel". Och då vill jag bara ropa: Ja, men GÖR det då!I höst hoppas aktivisterna kunna bilda ett kollektiv, eller en kommunitet. Rent praktiskt och ekonomiskt finns det problem. Betalningsanmärkningarna kommer att göra det svårt att få hyra lägenhet. Önskedrömmen är att finnas i gemenskap med en kyrka eller en kristen institution som gärna skulle vilja ha en icke-våldskommunitet. Hon skulle gärna arbeta som diakon igen, i alla fall på deltid, men hon inser att det kan finnas församlingar som är skeptiska till henne, på grund av aktionerna.- Samtidigt lever vi ju så gott, så man måste ha perspektiv. Vi har allt vad vi behöver.Vad behövs för att förändra opinionen i vapenexportfrågan?- Om man kunde få ansikten på offren för svenska vapen. Till exempel från Irak, för vi vet att de finns, men det är svårt att få fram exemplen.Fakta: Fängelsestraff
Annika Spalde dömdes den 21 april till sex månaders fängelse för försök till sabotage när hon tog sig in på Saab Aerospace Systems i Linköping i syfte att avrusta svenska stridsflygplan för export. Med på aktionen var också hennes man Pelle Strindlund, som fick fyra månader, och Martin Smedjeback, som fick fem månaders fängelse. De ska också tillsammans betala ett skadestånd på 150 000.
Aktuell också med boken "Ett annat rike - en ickevåldsteologi" (Arcus förlag, mars 2009).
