Trots min relativt låga ålder har jag haft förmånen att ha fått bekanta mig med några av landets teologiska utbildningar. En av dessa pastorsutbildningar var den dåvarande utbildningen på Götabro (numera Salt). Min egen pastorsutbildning ägde rum delvis på Örebro Teologiska Högskola (ÖTH) samt på Korteboskolan.
Men egentligen började allt för mig i en lokal församlingsgemenskap utanför Göteborg. Jag vill idag än en gång tacka de pastorer och församlingsmedlemmar som gav mig en fin förberedande pastorsutbildning. Det var där som jag övade mig i att predika. Det var ett sunt uttryck för en sund församling, nämligen att vara en fostrande miljö för morgondagens pastorer. På denna punkt håller jag starkt med ÖTH:s rektor Pekka Mellergård.
Men eftersom allt fler pastorsutbildningar går samma väg och alltmer liknar varandra i jakten på statliga underskrifter och akademisk prestige anser jag frågan befogad om allt är som det ska med vår tids teologiska utbildningar.
Frågan rör naturligtvis inte lärarnas kompetens utan snarare pastors-utbildningarnas inriktning och innehåll? För det andra menar jag inte heller att man som teologisk utbildning ska strunta i det intellektuella och enbart ägna sig åt det andliga. Naturligtvis inte, det är starkare att stå på två ben än ett. Men vem bestämmer innehållet egentligen? Är det församlingarna eller staten?
Jag minns hur jag, någon gång under 2003, samtalade med en av lärarna på Kortebo inför ett eventuellt samarbete mellan ÖTH och Kortebo. Det jag sa till honom då var att de inför ett eventuellt samarbete skulle hålla på sina styrkor framförallt sitt homiletiska bidrag. När Götabros pastors-utbildning gick samman med ÖTH försvann nämligen denna del från utbildningen.
Man kan förvisso ifrågasätta om detta är den teologiska utbildningens ansvar. Alla som läser på en teologisk utbildning tänker sig ju inte en framtid i en talarstol. Men jag tror ändå att pastorsutbildningarna både har ett ansvar och en möjlighet.
Rektorn för ÖTH, Pekka Mellergård, har rätt när han framhåller att kompetensen på ÖTH är hög. Redan när jag läste hade ett par av lärarna hunnit doktorera och fler höll på. Men ett faktum kvarstår. Att vara pastor eller lärare är inte i första hand en teoretisk yrkesbefattning utan en praktisk. Om man som pastorsutbildning menar sig vara framstående på det teoretiska området borde man också vara det när det gäller att ge studenterna redskap att förmedla teorin muntligt.
Att högskoleverkets kritik till viss del bottnar i vår tids sekularisering är bara att beklaga. Men jag menar att det som sker samtidigt kan vara positivt om vi ser kritiken som en väckarklocka när det gäller frågan vems ärende ni som pastorsutbildning ska gå.
Kan det vara så att något unikt särdrag hos er går förlorat när ni jagar Högskoleverkets godkännande? Är det enbart en tillfällighet att den dåvarande pastorsutbildningen på Götabro och nuvarande Kortebo har varit och är djupt respekterade trots avsaknad av akademisk prestige? Jag tror inte det.
Nej, låt Evangeliska Frikyrkan, Pingst, Svenska Alliansmissionen tillsammans bedriva en gemensam pastorsutbildning utan att vara beroende av Högskoleverkets godkännande. Vill fler samfund ansluta sig är de naturligtvis välkomna att vara med i dialogen.
Vad det ekonomiskt skulle kunna innebära vet jag inte. En sådan utbildning skulle kunna äga rum på tre eller fyra platser runt om i landet vilket skulle kunna underlätta tillgängligheten geografiskt för studenterna. Dessutom låta studierna äga rum i en lokal församling på orten känns naturligt.
Lägg ner alla vassa motargument. Börja i stället bygga upp något helt nytt. Försök att se det positiva i kritiken. Eller, är det kanske det som är det svåra?