”Palestinsk stat” - orden som ger hopp om fred

Förväntningarna var högt upptrissade inför Benjamin Netanyahus tal på Bar Ilan-universitetet, ett religiöst lärosäte intill Tel Aviv. Den israeliske premiärministern var hårt pressad från olika håll. Av USA, av högerflygeln i sin egen regering, av den israeliska oppositionen, av hela arabvärlden.

Till slut lyckades han nå sitt mål: att överleva talet utan att reta allt för många allt för mycket. Han var tvungen att gå med på en tvåstatslösning för att undvika en konfrontation med USA:s president Obama. Samtidigt är idén om en palestinsk stat oacceptabel för hökarna i regeringen och - fram till talet i söndags kväll - också för Netanyahu.

Nu pressade han fram de två orden; kroppsspråket visade att han gjorde det med stor självövervinnelse. Samtidigt kopplade han så många förbehåll till den palestinska staten - den ska vara demilitariserad, det odelade Jerusalem ska vara Israels huvudstad, det palestinska flyktingproblemet måste lösas inom ramen för den staten - att de israeliska nationalisterna drog en lättnadens suck.

Högerpolitiker protesterar mot talet, mest för syns skull. Ingen hotar att lämna regeringen. Premiärministern riskerar ingen politisk revolt i de egna leden.

Bosättarledarna har svårt att dölja sin belåtenhet. Särskilt som Netanyahu förklarade att byggandet skulle fortsätta inom de existerande bosättningarna på Västbanken. Det finns tillräckligt stora landreserver inom dem för att man ska kunna bygga tusentals nya bostäder.

Obama berömmer talet som "ett viktigt steg framåt". Vita huset väljer medvetet att bortse från frågan om bosättningarna, trots att Netanyahu öppet går emot presidenten på den punkten. Obama har den senaste tiden slagit fast att det måste bli ett stopp för israeliska bosättningar på ockuperat område. Men Netanyahu säger att byggandet ska fortsätta för att möta den "naturliga folkökningen".

Uppenbarligen föredrar Obama att tona ned den öppna tvisten med Israel om bosättningarna i hopp om att först kunna få i gång fredssamtalen.

Till och med israeliska publicister på vänsterkanten välkomnar Netanyahus tal. De framhåller att även om flera tidigare premiärministrar gått med på idén om en tvåstatslösning är det ett stort steg för denne ledare för nationalistpartiet Likud att acceptera en palestinsk stat, något som han motsatt sig under hela sin långa politiska karriär.

Högerflygelns och bosättarnas lugn hänger möjligen samman med att de är säkra på att palestinierna som så många gånger förr ska "rädda" Israel från att behöva göra territoriella och andra eftergifter. Palestiniernas konsekventa vägran genom åren att acceptera också långtgående israeliska förslag tjänar de israeliska hökarnas syften.

"Efter Netanyahus tal kan jag bara än en gång ... lita på palestiniernas vägran att erkänna staten Israel och dess existens här - en vägran som räddar oss från oss själva också i dag", skriver Geula Cohen, legendarisk högerpolitiker, i tidningen Maariv.

Den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat sa efter talet att "Netanyahu får vänta tusen år innan han hittar en palestinier som går med på hans förslag". Flera israeliska högerpolitiker verkar inte ha något emot den väntetiden.

Efter premiärministerns tal är Israel tillbaka på den punkt det var innan Netanyahu tillträdde, alltså acceptans av en tvåstatslösning som grundval för fredssamtal.

Nu hänger det på om Obama har kraft och motivation att fortsätta sitt engagemang i den israelisk-palestinska frågan. I sitt stora försoningstal till den muslimska världen i Kairo i början av månaden sa presidenten att han vill verka för fred i regionen. Det kräver hårt arbete av honom, också efter Netanyahus tal.