Det är en fördel att staten i ett mångkulturellt samhälle är sekulär men otroligt problematiskt att tala om ett "sekulärt samhälle". Om hela samhället, det vill säga hela den offentliga miljön ska vara sekulär så kräver det en polisiär nattväktarstat.
De tolv intellektuella som på DN-debatt den 19 juni förenas i ett gemensamt manifest för förnuftets expansion på den religiösa vidskepelsens bekostnad är inte först på plan. Redan i början av 1900-talet skrev en inflytelserik politisk ledare saker som: "Sätt ett teleskop i en by, och du förstör en värld av vidskepelse." Och: "Kristendomens lära kommer att utplånas av vetenskapens landvinningar."
Hans namn var Adolf Hitler.
Jo, jag inser att detta är en extrem jämförelse - liksom att argumentationstekniken är tvivelaktig. Men ibland måste man ta i för att få fram en poäng, i det här fallet en som ett blodigt 1900-tal vid det här laget borde lärt alla och envar; att ett sekulärt samhälle präglat av självbekänd tro på förnuft och vetenskap inte med nödvändighet är ett gott och humant samhälle. Verdun, Guernica, Treblinka, Auschwitz, Sharpville, Hanoi, Abu Ghraib - där har våldet triumferat, och i samtliga fall orkestrerats av sekulära stater som prisat just förnuft och vetenskap.
Men varför ägna sig åt att kasta paj när ingen av oss är fri från synd. Viktigare, om än kanske tråkigare, att diskutera är den filosofiska grund humanisterna utgår från i sitt manifest; i synnerhet som de själva inte tycks medvetna om den.
Humanismens tolv apostlar talar om att samhället ska byggas på "allmänmänskliga grunder" och ställer mot detta "kulturella traditioner". Detta "allmänmänskliga", som alltså tycks stå över saker som kultur och tradition, beskrivs med termer som frihet, demokrati och kritiskt tänkande. Men man bör som bekant kalla saker och ting vid deras rätta namn och vad det här är fråga om är inget annat än västerländsk kultur.
Som alla andra kulturer rymmer också vår sina specifika minnen, värderingar och grundläggande antaganden, och att beskriva denna kultur som "allmänmänsklig" är inget annat än uttryck för den arrogans, för att inte säga imperialism, som allt för ofta kännetecknat västerlandet.
Ett exempel på typiskt västerländska värderingar är manifestets uttryck att barn inte ska utsättas för "religiös indoktrinering" genom religiösa skolor utan i stället själva "välja livsåskådning" när de blir äldre. Detta påstående är både deskriptivt och normativt problematiskt. För det första är livsåskådning inte så mycket något man väljer som något man växer in i. Humanisternas förvirring på detta plan skulle minska om de arbetade med en distinktion mellan kultur och ideologi.
En kultur är de oftast outtalade värderingar en gemenskap vilar på, medan ideologier är de olika valmöjligheterna inom en kultur. Med denna bild kan våra politiska partier sägas motsvara de ideologiska alternativen inom den sekulära svenska kulturen. Religion är snarare att likna vid kultur än ideologi, och ska hellre jämföras med den svenska sekulära kulturen än de politiska idésystem som finns inom denna svenska kultur. Det är därför rimligt att religiösa grupper får ha sina skolor likaväl som den svenska kulturen har sin i form av den kommunala skolan.
Talet om att individen ska ?välja livsåskådning" är dessutom normativt problematiskt då det speglar ett ideal om individuell självständighet och isolering som ingalunda är självklart i alla kulturer. I många kulturer betraktas kultur och traditioner tvärtom som något positivt, som en gåva som hjälper oss att orientera oss i tillvaron.
Det kan vara svårt för oss som är barn av upplysningen och dess traditionsuppror att förstå detta, men det finns alltså människor som menar att man kan lära sig saker - och inte bara sånt som rör teknik och naturvetenskap - av dem som levt före oss. Och omvänt att de äldre har ett ansvar att fostra sina barn efter bästa förmåga för att förbereda dem för ett liv i världen. I dessa kulturer finns, skulle man kunna säga, en bredare förståelse för talet om att var och en inte behöver uppfinna hjulet själv, liksom för uttrycket att ingen människa är en ö.
Dessa invändningar till trots håller jag dock med de tolv humanisterna om att det är en fördel att staten i ett mångkulturellt samhälle är sekulär. Däremot tycker jag det är otroligt problematiskt att tala om ett "sekulärt samhälle". Om hela samhället, det vill säga hela den offentliga miljön som vi rör oss i dagligdags, ska vara sekulär så kräver det en polisiär nattväktarstat med befogenheter som väcker obehagliga associationer.
Europa består av länder som historiskt präglats av kulturell konformism genom äktenskapet mellan stat och kyrka. Lösningen på dagens mångkulturella situation är inte att ersätta en konformism med en annan. I stället för att kringskära olika gruppers möjlighet att genom institutioner som exempelvis skolor bygga upp sina egna kulturer borde möjligheten till detta expanderas.
Humanisterna vill "jämna ut oddsen", men det kräver att man överger offermentaliteten och i stället som sekulära svenskar erkänner sin egen maktposition och börjar verka för att ge andra grupper de förmåner man själva har.