Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja - de sju dödssynderna - som inom katolska kyrkan kallas kardinalsynder. De har sitt ursprung i läran om lasterna, som munkfadern Johannes Cassianus (cirka 360-430 e Kr) tog i arv från Evagrios av Pontos i Egypten. Cassianus beskriver i boken Hjärtats renhet hur lasterna är det som står i vägen för det liv alla längtar efter. Att vara styrd av sina laster är som att köra bil med ojämnt pumpade däck. Bilen drar hela tiden åt ett håll. Hur fin bil man än har kan man inte njuta av färden. På samma sätt böjer lasterna våra liv åt fel håll. Cassianus råd är inte nedklankande, utan en hjälp till dem som vill leva livet helt. I dagligt tal kallar vi dem för dödssynder.
Den romerske kejsaren Augustus kallade sig själv världens frälsare. Ikaros störtade när han flög för nära solen. Lärjungarna bråkade om vem av dem som var den störste. Hitler beordrade att man skulle släpa fram gigantiska stenblock till segermonument så snart hans armé kunde se spirorna i Kreml.
Det är enkelt att känna igen högmodet på distans, i historien och litteraturen. Betydligt svårare är att urskilja det i våra egna liv. Men högmodet frodas och trivs i radhus såväl som i riksdag, på företag och församling. Vi möter det dagligen hos andra, och om vi är ärliga, även hos oss själva.
I kristen tradition beskrivs högmod som självhävdelse, övertro på sig själv och brist på insikt om beroendet av Gud. Högmodet är kärleken till ens egen förträfflighet. En arrogant och uppblåst självkärlek. Motsatsen är ödmjukhet.
Munken Cassianus menade att högmodet är alla synders moder.
Det är den första synd vi möter i Bibeln. Eva och Adam hade allt. Allt de behövde för ett fullfjädrat harmoniskt och vackert liv. Ändå ville de ha mer. De nöjde sig inte med sin plats i skapelsen. De ville bli lika Gud och tog därför något som inte var deras (1 Mos 3:5).
När de sträckte sig efter frukten sträckte de sig samtidigt efter makt frikopplad från Gud. De roffade åt sig, och sen dess har roffandet fortsatt. Högmodet vill alltid ha mer, nå högre, klättra upp, vara större och stiga uppåt.
Övermodet och jämförelsen med andra, som alltid kommer i hasorna på högmodet, leder till fler katastrofer i första Mosebok, mord och sen byggandet av Babels torn. Ännu ett försök att nå Guds höjder. "Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp till himmelen, och så göra oss ett namn." (1 Mos. 11:4).
Att ta Guds plats och göra oss ett namn, så kan man sammanfatta högmodet. Men hur ser högmodet ut i vår vardag? De sociala koderna har lärt oss att dölja den överlägsenhet som sticker allra mest i ögonen, men fernissan är tunn.
Håller vi ögon och öron öppna under en dag, dröjer det inte länge förrän vi får syn på det i tidningen, i lunchrummet eller i spegeln. Hos den som i samtal flitigt flikar in sina framgångar, resor, hur många vänner man har på facebook, böcker man läst eller högstatus bekanta. Vi har till och med ett ord för det sistnämnda - "namedropping".
På tv såg jag nyss en debatt mellan en kristen och en ateist. Båda avbröt varandra, allt mer högljutt, och vägrade att inte få sista ordet. Vi har så svårt att låta något stå oemotsagt. Högmodet värjer sig även mot allt som luktar kritik eller tillrättavisning. Högmodet får oss att undvika situationer där vår svaghet kan komma i dagern. När det ändå blir tydligt att vi har gjort ett misstag eller gjort andra besvikna, väljer vi att komma med undanflykter, neka eller skylla ifrån oss. Vi vill inte att den fina bilden av oss ska skadas. Därför är svårighet att bekänna synd ofta ett tecken på högmod. Hur det verkar vara är viktigare än hur det faktiskt är.
Abboten Christoffer Jamison menar att vår upptagenhetskultur är ett annat uttryck för högmod. "Högmodet är, liksom fåfängan, en förslagen demon. Den lyckas alltid hitta socialt acceptabla uttrycksformer ...
I dag antas det gärna att viktiga människor har mycket att göra. Den som inte har det kan därför inte heller vara viktig." Och att vara oviktig är högmodets mardröm. Det är därför vi hellre väljer ett liv där vi är efterfrågade och slitna än ett lugnare liv som är mer obemärkt.
Fåfängan är en form av högmod. Och det drabbar inte bara fjortonåriga ungdomar som står i timmar framför spegeln och putsar fjädrarna som påfågeln. Fåfängan finns kvar som en narcissistisk upptagenhet med vår framtoning, utseende och anseende. En ständig medvetenhet om hur man ser ut utifrån och framställs, med imaginära speglar vart man än går. En fåfänga som gör att bilden av oss själva blir viktigare än sanningen om oss själva.
Högmodet står ofta i vägen för oss när vi ska be om eller ta emot hjälp. Det kan handla om allt från att bära tunga kassar, till att få hjälp med sin sorg, sin ekonomi eller sina tvivel. Vi vill vara oberoende, klara oss själva. "Jag tackar dig Gud, för att jag inte är som andra människor ..." (Luk 18:11). Det är inte lätt att erkänna, eller upptäcka, men många av oss har den inställningen djupt ingraverad. Vi rangordnar och bedömer människor, distanserar oss från andra och tycker att vår livsstil, vår musiksmak, vår kultur och vi själva är bättre än andra.
Lärjungarna bråkar, intressant nog i alla fyra evangelierna, om vem av dem som är störst. Vuxna män som vill veta vem som sitter på högsta pinnen. Så barnsligt, det får man väl lista ut själv, tänker jag. Men problemet med Jesus var väl just det, att man inte kunde lista ut hur hans rangordning såg ut - för han hade ingen. Lärjungarnas fråga vibrerar i luften närhelst människor träffas. Vem är bäst? Vem är andligast? Vem har sötast eller smartast barn? Vem är mest ödmjuk? Och följdfrågan är minst lika viktig, vem är då minst? För många av oss är det den jobbiga frågan. Vi vill inte till något pris hamna längst ner.
Cassianus kallar högmodet för ett "brutalt odjur", därför att när vi försöker förändra våra liv till det som är sannare, godare och vackrare, och tycker att vi har kommit en bit, börjar vi se på människor omkring oss och jämföra oss med dem. Och vips är högmodet och överlägsenheten där.
John Ortberg beskriver vad som brukar hända när han försöker banta.
"Om jag då sitter på en restaurang och tittar på vad folk äter, så märker jag att det är vissa tankar som oavsiktligt far genom mitt huvud. 'Hur kan folk äta sånt där? Hur kan de behandla sina kroppar så? Vet de inte att den där feta maten är livsfarlig? Har de ingen karaktär eller självkontroll?...'
Jag tänker de här tankarna trots att - eller, kanske rättare sagt, just för att - de här människorna äter precis samma saker som jag åt innan jag startade min diet, och som jag kommer att äta nästa vecka när jag inte kan hålla mig längre."
Eftersom själens viktigpetter är så lurig kan ingen sann seger vinnas utan Guds nåd, i insikten om att allt är en gåva från Gud.
Högmodet är inte bara en individuell synd. Högmodet finns invävt i och styr politiska, militära, sociala och kulturella beslut och strategier. Det finns etniskt och nationellt högmod. Ofta kläs det i andra ord och ses som mänsklighetens normaltillstånd, vilket gör det ännu svårare att få syn på.
I grunden handlar högmod om att vi lever som om Gud inte fanns. När vi säger rakt ut "Jag behöver ingen Gud i mitt liv", men också när vi bekänner Jesus, men egentligen lever som om Gud inte fanns. Om jaget sitter på tronen finns ingen plats över för Gud.
Jesus hela liv var en uppgörelse med högmodet. Det fanns gott om frestelser, både i öknen och i framgången, men i varje vägval valde han vägen neråt, ödmjukhetens väg.
Högmodet ser stegar överallt och är upptagen med frågan om vem som är högre och vem som är lägre. Jesus klättrade ner för alla stegar så att han kan stå ansikte mot ansikte med oss. Hans ögonhöjd är den spegel som helar oss, om vi inte är upptagna av att spana uppåt.
Högmod (superbia)Motsats: ödmjukhet
Färg: violett
Djur: påfågel