I dag startar Dagens stora, viktiga och utmanande serie om världshungern. Den vill få oss att lyfta blicken och så här i sommartider titta bortom våra vardagsbekymmer. För att uttrycka det drastiskt: Medan vi under en minut oroar oss för att semestern ska regna bort dör tio barn av hunger och hungerrelaterade orsaker. Samma dag som vi håller oss till strikt diet för att bikinin verkar ha krympt i garderoben avlider 25 000 människor därför att de inte får tillräckligt mycket näring.
För att få bukt med världshungern finns inga patentlösningar. Barnet som näbbigt svarar på förälderns uppmaning "Ät upp på tallriken, tänk på barnen i Afrika" med "Skicka den här äckliga maten till dem då" har mer fog för sitt yttrande än det anar. Det krävs stora grepp och samfällda insatser från många olika håll om verklig framgång ska nås. Men vilka grepp och av vem?
Medan världssamfundet diskuterar går utvecklingen i fel riktning. Antalet hungrande, som enligt millenniemålen år 2015 skulle vara halverat till 420 miljoner, har i stället ökat och passerat miljardstrecket. Både individer och nationer kan drabbas av uppgivenhet. Det verkar inte hjälpa trots att vi är väl medvetna om hur stort problemet är och trots att vi vill väl. Kan Dagens sommarserie bidra till att öka problematiseringen men samtidigt minska uppgivenheten har den fyllt sitt syfte.
Att situationen ser dyster ut just detta år förklaras till inte ringa del av den ekonomiska nedgången i västvärlden vars effekter sprider sig som ringar på vattnet och drabbar de redan svagaste hårdast.
När de rika ländernas politiker är upptagna av att diskutera hur finanskrisen i deras egna länder ska lösas finns risken att den humanitära krisen i fattigare länder helt glöms bort. Eller att den åtminstone förpassas till punkten "övriga frågor" på dagordningen.Men allt kan inte skyllas på konjunkturella faktorer. Det vore farligt att invagga sig i säkerhet och tro att situationen ljusnar bara de ekonomiska kurvorna börjar peka i rätt riktning igen. Snarare rör det sig om att den akuta krisen förvärrar ett redan besvärligt läge, förorsakat av en lång rad faktorer av mer strukturell art.
I grund och botten handlar det, som så mycket annat, om värderingsfrågor, om enskilda människors och nationers syn på vad som är viktigt i livet. Det är en händelse som ser ut som en tanke att andra delen av Dagens sommarserie om dödssynderna tar upp girigheten, viljan att ständigt, hur bra man än har det, ha ännu mer.
Girighet är inget nytt. Det behöver man bara öppna sin bibel för att kunna konstatera. Men att uttalat se girigheten som en nödvändig och positiv drivkraft för utvecklingen är ett det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets fenomen. Om finanskrisen leder till något gott skulle det kunna vara att denna maxim får sig en avgörande knäck. Det borde i så fall vara goda nyheter för världens fattiga eftersom det öppnar möjligheter till en mer rättvis fördelning av jordens resurser. Även om ett sådant omtänkande möjligen är på väg tar det tid innan det får genomslag.
Sällan har ordspråket "medan gräset växer dör kon" haft större giltighet än när det handlar om hungern i världen. Det riktigt sorgliga är att det inte bara är kon som dör utan unga och gamla människor. Män och kvinnor i produktiv ålder får aldrig chansen att bygga en framtid för sig och sin familj. Barn förmenas möjligheten att växa upp till samhällsmedborgare. Äldre dukar under för hungern och för de följdsjukdomar den leder till i stället för att bidra med sin erfarenhet och kunskap. För många av dem som hungrar i dag är det redan för sent. Klockan har redan slagit tolv.
Det svenska barnets ratade matportion kan inte skickas till barnen i Afrika. Men vad vi kan lära våra barn är att det finns en glädje i att avstå och i att ge. Vi uppmanas allt oftare klimatkompensera när vi till exempel gör en nöjesresa med flyg.
Varför inte öppna ett "hungerkompensationskonto" där en härlig biff från grillen i den svenska sommarkvällen, lyxglassen från kiosken eller lördagens godispåse avsätter motsvarande belopp till en medmänniska som hungrar? Det löser inte vare sig de strukturella eller de konjunkturella problemen men det ökar medvetenheten, motverkar uppgivenheten och kan kanske på sikt förändra attityderna.