Det är självklart Sten-Gunnar Hedins privilegium att skriva för de egna sympatisörerna (gästkrönikan i Dagen 23 juli). Men det är i motsvarande grad förunderligt att vi, de så kallade militanta ateisterna, kan röra upp denna indignation.
Vi strävar efter ett sekulärt samhälle, inte bara en sekulär stat, där alla kan få plats på samma villkor oavsett trosinriktning eller "brist" på sådan. Det är ett hot enbart mot den som vill diktera villkoren för alla andra.
Vi värnar allas rätt att tro på precis vad som helst: gudomar, Jesusfigurer, troll eller andar, så länge inte tron går ut över eller strävar efter att diktera villkoren för andra.
Menar Hedin att svenskar inte skulle engagera sig i Amnesty bara för att vi inte har politiska fångar här hemma? Var har han sin vidsyn?
Förresten behöver vi inte bege oss till Iran för att hitta tveksamma attityder till både hbt-personer och kvinnor. Det räcker att se sig omkring i vårt eget land.
Vem har påstått att tro och vetande skulle vara synonyma begrepp? Tror, det gör vi alla. För egen del tror jag på mänskliga rättigheter, demokrati och solidaritet, till exempel.
Hedin skriver: "Ateister på krigsstigen har uppbenbart problem med denna trosvisshet. Varför de är så desperat ursinniga på troende människor är inte helt lätt att få klarhet i. Denna militanta attityd gentemot troende ..."
Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag har inget problem med trosvisshet. Problemet uppstår ju när trosvissheten gör anspråk på att diktera vad jag skall tro. Och med ovanstående ordval förstår jag att Hedin gör sig till tolk för en grupp rädda människor som är beredda att ta till "vapen".
Men som tilliten sa: Oron knackade på dörren men det var ingen där.
Tvärtom försvarar jag alltså Hedins rätt att tro på det han vill. Även Tuve Skånbergs, Ulf Ekmans, Anders Piltz och alla andras lagstadgade rätt - så länge det inte går ut över oss andra.
Vari ligger det militanta i detta?