Socialminister Göran Hägglund tillsatte en arbetsgrupp 2008 med uppdraget att utreda hur det höga aborttalet i Sverige ska minska. Den 15 juni i år presenterades "Bättre förutsättningar för det förebyggande arbetet - idépromemoria från Socialdepartementets arbetsgrupp för förebyggande av oönskade graviditeter" med dr Anders Milton som ordförande och talesman för gruppen.
Rapporten väckte en del uppmärksamhet, särskilt den "lilla" detaljen att man vill införa ett nationellt register för kvinnor som genomgått abort, med namn och personnummer. Allt i forskningens namn. Av riksdagspartierna var det bara Kristdemokraterna som tyckte att det var en bra idé. Övriga partier tyckte tvärtom, liksom jag.
Allt man vill få reda på genom ett register kan man få veta utan namn och nummer. Ett sådant register finns redan sedan 1975 och vill man veta mer i forskningens namn kan man ställa fler och mer detaljerade frågor till kvinnorna än vad som görs i dag.
Och om man vill förebygga oönskade graviditeter - som var utredningens uppdrag - genom ett register är väl männen som gör kvinnorna gravida av samma intresse för forskningen: Vilka män är i riskzonen att göra kvinnor med barn? Vilka vägrar att använda kondom? Vilka hör inte att tjejen säger nej? Vilka dricker för mycket och har sex i fyllan utan tanke på konsekvenserna? Vilka vägrar att ta ansvar som fäder och tvingar/övertalar sin tjej att göra abort? Är inte det lika intressanta fakta för forskningen? I vilket register skrivs deras namn och nummer in?
Det finns andra vägar att gå för att förebygga oönskade graviditeter, och då menar jag särskilt när det gäller de unga kvinnor som utredningen fokuserar mest på (15-19 och 20-24 år). En väg som inte nämns i utredningen är föräldrarna och vårt ansvar att tala med våra barn om sex och samlevnad. Man fokuserar främst på skolan och ungdomsmottagningarna. De få gånger föräldrarna nämna är det i negativa situationer:
"Arbetsgruppen anser att det är viktigt att rektor tar ansvar för att skolan för en dialog med föräldrar som är tveksamma till eller motsätter sig att deras barn deltar i skolans sex- och samlevnadsundervisning."
Längre fram konstateras: "I en studie om tonårsflickor som genomgår abort framkommer att den närmaste omgivningen, i första hand partner och föräldrar, är mycket negativa till att flickorna fullföljer graviditeten, inte bara mycket unga flickor utan även de som är runt 20 år".
Föräldrarna framställs, i de ytterst få fall där de omnämns, som negativa krafter som snarare stjälper än hjälper samhällets goda krafter att skydda ungdomar från oönskade graviditeter.
Ingenstans i efterdyningarna av rapporten är det någon som tar upp föräldrarnas roll, man hänvisar snarare till RFSU. För mig är det självklart att jag som förälder är skyldig att tala med mina barn om sex- och samlevnad. Skolans roll är utan tvekan väldigt viktig, men är rektorns och lärarnas roll viktigare än min? Enligt rapporten verkar det så.
Den 5-9 augusti genomförs Frizon, en av de största kristna ungdomsfestivalerna i Sverige. Tusentals ungdomar kommer dit.
Frågan är om deras föräldrar har talat med sina söner och döttrar om sex, samlevnad och preventivmedel? Eller ska vi anta att ingen har sex under festivalen? Finns möjligheten (eller risken) att någons son gör en ung tjej gravid under de här dagarna, någons dotter? Kommer föräldern i sådana fall att få veta att hon blivit gravid? Gör hon en abort i smyg för att hon är rädd för reaktionen därhemma? Vill föräldrarna att hennes namn och nummer ska hamna i ett nationellt register för kvinnor som gjort abort?
Eller som det står skrivet: "Döm inte, så blir ni inte dömda."