Jag är uppväxt i ett ateistiskt hem. Min farsa borde väl vara katolik eftersom han är född och uppväxt i Italien men i kyrkan predikade prästerna att kommunisterna åt sina barn, allt för att hålla det förtryckande feodal- och patronsamhället intakt. Så han flyttade till Sverige, blev kär och stannade kvar.
Min tro har varit som grundvatten. Tyst, lågmäld, ensam. Jag kom ut för mig själv redan 1986, fjorton år gammal, som kristen efter att ha i skrift mottagit Jesus som frälsare i Gideoniternas lilla röda fickbibel. Jag tog det löftet på stort allvar. Man tar livet på stort allvar när man är fjorton. Det är en fin tid. Jag hade med mig den där bibeln överallt, på alla resor, alla äventyr i ungdomen.
Min tro kom mycket nära. Jag talade sällan om den. Jag bad i tysthet, långa samtal, förvirrade dikter, böner som släckta ljus i pojkrummet. Jag försökte balansera min kåthet, min småsinthet, min manlighet med renheten, skulden, förvirringen. Jag kom en aning på kant med… inte Gud, utan mer med en del av hans lakejer. De som delade ut tjocka böcker om sexuell skuld. Deras böcker var nästan lika tjocka som bibeln. Men långt mindre toleranta. Sämre skrivna dessutom.
Jag är ett nyktert fyllo. Det gör mig inte till en särskilt märkvärdig människa. Men det gör mig sårbar och väldigt rädd ibland. Jag har en stor fucked up gen som tvingar mig att balansera på slak lina dagligen. I den nyktra världen fördjupades min tro. Jag kunde förlika mig med en revolutionär, solidarisk och humanistisk Gud. För en man som känt förstörelsen som en kraft långt mycket större och starkare än mig själv, är det inte svårt att tro att det finns sen liknande kraft på andra sidan, i den branta lutningen upp mot ljuset.
Jag skriver och ger ut böcker. Det är mitt yrke. Allt det andra jag gör är mest på lek. Men jag älskar leken. Jag älskar allvaret och galenskapen i att kunna skriva. Det är en gåva. Jag är mycket, mycket rädd om den gåvan.
2006 slet jag av mina kedjor till Gud. Gud dog. Eller rättare, min vandrare fick sätta sig ner någonstans mitt i skogen och hämta andan. Sökandet var inget kul längre. Träden hade inga armar längre. Träden var bara svarta, hemska, knotiga spöken. Mina barn dog, Två stycken för tidigt födda. Jag skrev en bok om det, diktade mig en person som varit med om det där, och så åkte jag runt i landet och berättade om honom. När jag somnade på kvällarna var det som om någon annan hade varit med om att sitta vid de där små kistorna, inte jag. Jag härdades. Jag skaffade rustning. Jag var färdig med Gud.
En präst hade varit på sjukhuset och stammat, svettats och jag sade ”Gå din väg” och han gick, lättad, skamfylld. Men så.
Jag var i Älvsjö under Svenska Kyrkans stiftsfest och det var en rasande turbulent höst på alla sätt och jag skulle tala lite där och det var massor av folk och på slutet föreslog prästen jag samtalat med att alla där inne, fler hundra, skulle be en förbön för Jonna, min tjej, och barnet i hennes mage, och jag var inte beredd på kraften i den bönen, jag hade inga murar alls, och det gick rakt in och jag tumlade iväg därifrån, lite fånigt upplyst som brorsan Belushi i The Blues Brothers, och jag var väldigt lycklig.
Jag har aldrig varit på Frizon tidigare. För några år sedan visste jag inte ens om att den fanns. Jag kanske hade trott att alla där skulle stå med armarna i luften och mumla välsignelser eller att alla skulle se ut som Carola eller...ni vet, alla trötta fördomar man har.
Jag har uppträtt på festivaler och scener runt om i landet sedan 1989. Jag kan ärligt säga att ett varmare, värdigare och bättre mottagande än på Frizon har jag aldrig varit med om. Det var nog mer folk i Arvika 2002. Och de älskade det nog mer där också men det är inte grejen. Jag tror det fanns flera på Frizon som alls inte tyckte om mig. Men de stannade ändå (inte alla…) för att lyssna, för att försöka förstå, för att ta till sig en medmänniskas historia.
Jag blev väldigt positivt överraskad och jag har alltid varit bra på att ta åt mig av hat och missunnsamhet, av människor som tycker illa om det jag gör. Jag har en sorts defekt som gör att jag söker upp sånt, det svarta. Det är samma defekt som gör att jag skulle supa ihjäl mig om jag drack ett glas vin. Därför ska jag bli bättre på ödmjukhet, på att tacka alla som faktiskt tar sig tid att komma och lyssna på det jag gör, som läser det jag skriver. Det är stort.
Det är inte svårt för mig att känna Gud i kraften i att inte behöva förstöra mig själv. Mycket, mycket av den där goda kraften finns på Frizon 2009. Jag är glad att jag fick vara med om den under några timmar i torsdags.
