"Svenska kyrkan skulle bli antingen en förening eller en sekt om dagens valsystem gjordes om så att det bara blev de som är aktiva i kyrkan som fick bestämma". Ungefär så uttryckte sig Stockholms stiftsprost Eva Brunne, som med all sannolikhet i höst blir stiftets nya biskop, vid den presskonferens där Svenska kyrkans satsning inför kyrkovalet presenterades. (Även om överklagandet av biskopsvalet på tekniska grunder skulle komma att bifallas finns det ingen anledning att tro att ett omval skulle få en annan utgång.)
Eva Brunne har fel. Kyrkovalen kan och bör förändras så att de politiska partiernas makt bryts.
Det finns många andra lösningar som inte bara skulle behålla utan också förstärka det demokratiska styret av och de många människornas engagemang i Svenska kyrkan utan att reducera den till en förening eller förvandla den till en sekt. Systerkyrkan i England, den anglikanska kyrkan, kan för att nämna ett exempel knappast karaktäriseras som vare sig det ena eller det andra. Den kännetecknas av en stor mångfald, där olika inriktningar samsas sida vid sida betydligt mer harmoniskt, om än långt ifrån perfekt, än i Sverige. Dess dörrar står öppna för var och en. Den svarar för förrättningar som markerar livets viktigaste skeden. Men för att ha rösträtt och vara valbar i motsvarigheten till våra kyrkoval krävs att man först manifesterar ett aktivt engagemang i församlingens liv.
På nyhetsplats igårdagens tidning belyste Dagen det bristande intresset från de Sverigedemokrater som i kyrkovalet 2005 invaldes i ett antal kyrko- och stiftsfullmäktige runt om i landet att ens delta i sammanträdena, än mindre aktivera sig. Det är en viktig upplysning inför detta års kyrkoval om en månad. Och det är ett bevis så gott som något att Sverigedemokraterna, trots många och pråliga ord om "Fädernas kyrka", deltar i valet mer som ett led i sina ansträngningar att nå allmänpolitisk acceptans än därför att partiet brinner för kyrkan och dess framtid.
En motsvarande, och ännu mer beklämmande, artikel skulle kunna skrivas om de kyrkopolitiker av andra kulörer som visserligen troget ställer upp på sammanträdena men som sällan eller aldrig sätter sin fot i den kyrka vars angelägenheter de har fått förtroendet att förvalta.
Argumentet, som framförs på fullt allvar av dem som försvarar de politiska partiernas fortsatta maktinnehav i kyrkan, att de representerar alla andra tillhöriga som heller inte går i kyrkan, håller inte. Det hade inte bärkraft ens under statskyrkotiden. Och när det nu har gått snart tio år sedan relationsförändringen mellan kyrkan och staten är det hög tid att det förpassas till historiens skräpkammare.
Precis som alla andra trossamfund måste Svenska kyrkan styras av människor som brinner för kyrkan och dess uppdrag. Och det uppdraget handlar inte i första rummet om, vilket man ibland förleds att tro, att vara ceremonimästare och utföra de tjänster som för stunden efterfrågas på det vis som "konsumenterna" önskar.
Nu som alltid är kyrkans främsta uppgift att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus och att i både ord och handling demonstrera Guds kärlek till människorna. Det är en kärna kring vilken biskopar, präster, diakoner, kyrkomusiker, församlingspedagoger, kyrkvaktmästare och alla andra anställda kan förenas tillsammans med alla hundratusentals engagerade lekmän som vill arbeta för Svenska kyrkans framtid och för en fortsatt och förstärkt ekumenisk process i Sverige.
Från det arbetet ska självfallet dagens kyrkopolitiker inte stängas ute. Många av dem som sitter på partiernas mandat gör stora och viktiga insatser, som de kan fortsätta att utföra i en kyrka som befriats från partipolitikens tvångströja. Att detta är nödvändigt inser också i lyckliga fall partiernas företrädare. Det var uppmuntrande läsning när centerpartisten och kyrkopolitikern Helen Törnqvist nyligen på debattplats i Dagen förklarade att 2009 års val måste bli det sista som partipolitiskt färgade kandidater deltar i.
Form och innehåll hänger nära samman. Partipolitikens inflytande försvårar den vitalisering som är helt nödvändig för framtiden.
Att Svenska kyrkan överlever som organisation i sin nuvarande form är faktiskt inte det primära. Det allra viktigaste är att detta gigantiska och fortfarande resursstarka samfund med stark folklig förankring får kraft, mod och inspiration så att det förmår spela sin stora och viktiga roll i påkristningen av Sverige.
