Kring kärnan - Kristus - och hur en lärjunges liv bör levas fanns tydliga gränser. Men den tidiga kristna rörelsen hade stor mångfald och tillät vitt skilda strukturer och uttryckssätt.
- Dagens kristenhet har mycket att lära av det, säger teologen Mikael Tellbe.
Efter en timmes samtal blir Mikael Tellbes lunchmat kvar på bordet, nästintill orörd. Hungern att berätta är större än den som utropas från magtrakten.
Under sex år har Mikael Tellbe specialstuderat de första Kristustroende i Efesos. Hans slutsatser och tankar finns nu utgivet på det tyska förlaget Mohr Siebeck, ett av världens mest ansedda vad gäller teologisk forskningslitteratur.
- Först är Jerusalem centrum och senare ska det bli Rom, men runt år 100 är Efesos det stora centrumet för den framväxande kristna rörelsen. Det var ett oerhört dynamiskt område under den tiden, mycket av Nya testamentets böcker och brev skrevs antingen därifrån eller sändes till kristna där. I början av 100-talet skrev dessutom Ignatius från Antiokia, vars texter är något av det viktigaste vi har bredvid Bibeln, brev till församlingar i det här området.
Hierarki, profeter eller smörjelseSkillnader mellan olika tidiga församlingar har påpekats tidigare, men Mikael Tellbe tycker att det är intressant att det går att se att det fanns tydliga uttryck för variation även lokalt, inte enbart mellan olika orter och områden.
I Paulus brev till Timotheos syns tydliga hierarkiska strukturer med en föreståndare, diakoner, äldste - den sanna Jesustron bevakas med en slags traditionsförmedling via auktoriserade församlingsledare och lärare. Den sanne lärarens betydelse betonas.
I Uppenbarelseboken syns en annan auktoritetsstruktur. Där är profeten, inte läraren, den viktiga. Den sanna Jesustron tas emot och bevaras genom en direkt uppenbarelse, inte genom någon annan.
Johanneslitteraturen framhåller inte i första hand ämbetet utan kollektivet. Breven betonar att de inte behöver någon lärare eftersom Anden, smörjelsen, finns hos dem. Auktoritetsstrukturen läggs ganska brett och inte hos en grupp ledare enbart eller i den karismatiska upplevelsen primärt, utan i gemenskapen.
Kamp om den sanna JesustronDet märks i dessa texter att det pågår en kamp om den sanna Jesustron. De olika auktoritetsstrukturerna skapas som ett led i att bevara den sanna tron. Men det finns, menar Tellbe, mycket som tyder på att de olika betoningarna även kom till som reaktioner på varandras betoningar. Så det fanns spänningar mellan de olika uttryckssätten, men de innebar inte skiljevägar.
- Vi strävar ofta efter någon slags enhetskyrka, men är det särskilt rimligt egentligen? Eller är det bara att acceptera att det finns olika strukturer, olika sätt att formulera och beskriva? Kanske behöver vi snarare se mångfalden som det naturliga uttrycket för kristen tro, att det är naturligt att uttrycka Kristus på olika sätt snarare än att hävda att den ena har mer rätt än den andre, säger Mikael Tellbe.
Fornkyrkan var alltså inte speciellt rädd för mångfalden?- Nej, den sågs snarast som berikande.
Och det förpliktigar för dagens församlingar?- Å ena sidan, ja. Men man ska inte påstå att det enbart var inkluderande och tolerans som gällde. Hos varje författare syns ett tydligt exkluderande också. I all identitetsbildning spelar motbilder en viktig roll - du säger vem du är genom att säga vem du inte är. I konflikter med dem som står nära skapas gränser som markerar vilka vi är, vad vi tror och varför de andra inte får vara med.
Men då var det inte strukturer utan annat som exkluderade?- Exakt. Kristustron var det centrala, samt vad det innebär att följa honom. Det fanns en gemensam berättelse som återkommer överallt: I enlighet med skrifterna har Fadern sänt sin son, människan Jesus och den upphöjde Kristus, till att dö och uppstå för alla människor, vilket har bekräftats av Anden och genom att Jesus kommer tillbaka. Och det fanns en gemensam etik om hur det sanna Kristuslivet skulle levas ut (se faktaruta). De som avvek från det markerades det emot, ofta skarpt genom ett exkluderande.
Men då var det sånt som handlade om kärnan, inte om skillnader i strukturer och dylikt?-Precis, berättelsen blir kriterier, det fanns en grundläggande enhet i vad man tyckte och tänkte men det var inte självklart att man beskrev Jesustron och hur den bäst skulle bevaras i synonyma termer. Ganska naturligt, där fanns judar, icke-judar, greker, romare - med olika kulturer och uttryckssätt. Men berättelsen och konsekvensen av den, livets gestaltning, hade man gemensamt. Man uteslöt inte varandra utifrån hur man byggde kyrka, utan utifrån strukturer.
Och där har vi att lära?-Ja, vi fastnar ganska ofta där, i hur man bygger. Vi letar efter de bibliska mönstren för hur man bygger framgångsrika församlingar, exempelvis apostoliska, och drar iväg från dem som bygger "fel". Man tror att man hittat en hemlighet, men egentligen har man missförstått hela den tidiga kristna rörelsen.
Det finns helt enkelt olika bibliska modeller som kan anses lika riktiga?-Jag menar det, ja. Och därför är jag pragmatisk kring hur en församling ska ledas: Led den som den mår bäst av. Eller rättare sagt: Led den på det sätt som ger uttryck för den sanna Jesustron.
Fakta: Etiken i EfesosDe Efesoskristnas gemensamma etik. Omvändelsen bevisades genom att man ...
... gav sig till en gemenskap med andra troende.
... gav uttryck för en Kristuslik karaktär (kärlek, gudsfruktan, ödmjukhet).
... uppvisade en hög moral (primärt gällande sexualetiken).
... avsade sig denna världs rikedomar (det materiella).
... vände sig från avguderiet.
... var villig att lida för Kristus.