Den framstående genforskaren Francis S Collins bok "Evolutionens Gud" är förvisso en "lysande text", som Dagens recensent framhåller den ... Men det innebär givetvis inte att Collins automatiskt har rätt. Hans argumentation haltar, särskilt på det område som enligt honom själv är viktigast.
Just därför att Collins bok är så sympatisk bestämde min fru Herti och jag oss för att utgå från den (i amerikanskt original) i vår kritik av evolutionsteorin i vår bok "Rör inte Guds homo"; att argumentera mot "pajkastande" evolutionister kändes inte meningsfullt.
Collins blev kristen för att livet, sådant det faktiskt är, förutsätter en god Gud som moralens upphov och garant. Ingenting tycks viktigare för Collins än denna insikt och den tro den väckt i honom. Så långt är ju allting väl. Men när Collins kommer in på livets uppkomst låter han inte Gud vara god längre.
Evolutionen ska ha frambringat liv genom årmiljarder av dödliga misstag; de misslyckade mutationerna har varit långt fler än de framgångsrika. Den primära drivkraften bakom livet sägs vara utslagning, det dugligas seger över det odugliga.
Alla som skapar uttrycker sig själva i sitt skapande. Livets Gud skulle alltså, enligt Collins, ha oändligt mycket död i sig. Det är ingen rimlig tanke.
Collins tillämpar inte sin insikt om den gode Skaparen på skapelseprocessen. Först evolutionens mördande överlevnadskamp - och sedan evangelium!? Så här kommenterar jag saken i vår bok: "Den teistiska evolutionen förutsätter en eller flera gudar som är både onda och goda, samtidigt. Det stämmer in på en lång radda avgudareligioner och myter men inte på Bibeln och på Bibelns Gud."
Collins argumentation är inte heller oantastlig på hans specialområde DNA. Det avgörande beviset för evolutionsteorin är, menar han, att Olle Människa och Kalle Schimpans har precis samma skräpgener. Gud skulle inte ha gett Olle några värdelösa gener alls, och rakt inte precis samma som till Kalle. Förklaringen måste alltså vara en misslyckad mutation i Olles och Kalles gemensamma historia.
Collins bortser från att synden enligt Bibeln inte bara är omoral. Den vållar också nedbrytning och död i naturen. Generna drabbas, som allt annat.
Följaktligen kan vi förvänta oss skräpgener, förstörda gener, även om de inte alls är så många som Collins påstår i sin flera år gamla bok; forskningen har sedan dess identifierat funktioner för många av dem. Skulle det ändå vara så att vi och schimpanserna har ett par skräpgener gemensamt kan det till exempel bero på att vissa gener går sönder lättare än andra; det finns alternativa förklaringar.
Collins text är lysande - men det är inget skäl att låta sig bländas.