Vart försvann de? Ungdomarna som var så många, så hängivna, så trosvissa.
Carl-Henric Jaktlund letar systemfel i församlingarna. Han upptäckter brist på vuxna ledare, otillräckligt stöd för ungdomar som vuxit ur tonårsgrupperna och en alltför onyanserad förkunnelse.
Det är i huvudsak pastorn Carl-Henric Jaktlund som skriver boken "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar". Att han också är Dagenjournalist framskymtar till och från, men framför allt är boken ett nödrop direkt från hjärtat på en före detta ungdomspastor. Vad gjorde vi för fel? Vart tog ni vägen? Hur kan vi bättra oss?
Carl-Henric Jaktlund är sedan en vecka trebarnsfar. Än så länge kan han bära sina egna barn till söndagsskolan. Men vad händer med hans, allas våra, barn när de börjar gå själva? När de är vuxna nog att fatta sina egna beslut? Ska deras barnatro mogna till vuxentro, eller växer de ur sin radikala tonårstro utan att hitta en ny fungerande tro?
Frågan är så laddad och så fylld av smärta, att många helst inte diskuterar den. Föräldrars ok av skuld är alltid nära till hands. Bad jag inte tillräckligt? Var jag inte tillräckligt tydlig med min tro? Kunde jag ha gjort annorlunda?
Men frågan är mycket större än enskilda föräldrars smärta, hur ohygglig den än är, ungdomarna flydde inte kyrkan en och en. Det var och är en massflykt. Slutresultatet är något mycket mer än summan av trötta föräldrars uteblivna aftonböner.
Kanske finns det ett kardinalfel redan i anslaget till hur församlingar hanterat barn och ungdomar.
- I många år har det mer eller mindre uttalats att barn ska få sin kristna fostran i församlingen. Vi kan konstatera att det inte har fungerat. Församlingarna har ett dubbelansvar, dels för att föräldrar indirekt rekommenderats att lägga ut barnens kristna fostran på entreprenad, dels för att församlingarnas barn- och ungdomsarbete inte alltid hållit måttet, säger Carl-Henric Jaktlund.
Tvärtemot vad
som ofta hävdats är det inte ungdomsledaren som fostrat fram kristna ungdomar.
Barn som fått frågan vem som är deras största föredöme i trosfrågor, svarar konsekvent att föräldrarna är de största föredömena, sedan följer pastorn, söndagsskolan, far- och morföräldrar och långt ner på tionde plats kommer ungdomsledaren. (Detta betyder inte per automatik att föräldrar, vars barn inte tror, skulle ha varit sämre föredömen. Själva frågeställningen är bara tillämplig på barn som delar föräldrarnas tro.)
Ungdomar som flyr kyrkan finns i hela kristenheten, även om exemplen i Carl-Henrics bok är hämtade ur pingströrelsen. Han citerar statistik som visar att rörelsen i dag skulle ha haft drygt en miljon medlemmar om alla som deltagit i barn- och ungdomsverksamhet skulle ha stannat kvar. Siffran i dag når inte ens upp till tio procent, den aktuella siffran i dag är under 90 000 medlemmar.
- Det är därför vi måste våga börja diskutera vad det var som gick snett och hur trenden ska brytas.
Att ungdomarna kanske ändå behållit sin tro, att de i postmodernismens anda inte vill införlivas i en församling räcker inte som förklaring, enligt Carl-Henric. Inte heller att alla andra organisationer, som sprungit fram ur folkrörelserna, också tappar medlemmar.
- Församlingen har definitivt inte spelat ut sin roll. Paulus talar om den som Kristi kropp. Efter uppståndelsen är det församlingen som är kroppen, en slags andra inkarnation. Församlingen är viktig. Vi som är medlemmar måste se vårt ansvar, inse att vi behövs för andra. Det går kanske att vara kristen utanför församlingen. Men det är definitivt inte bibliskt. Människor behöver gemenskap. Unga behöver vuxna, erfarna människor. Det har jag sett så många gånger.
Han stryker med handen över den kala hjässan. Åren har gått sedan han var 20 år och nybliven ungdomspastor. Att en del av "hans" tonåringar också gått är hans livs sorg, en oro som tvingat honom att skriva, att fundera, att läsa Bibeln, att leta efter svar.
Att hans
egen tro mognade och utvecklades beror på att han fick stöd, erfarna kristna som fanns till för honom när han själv föll ner i tvivel. Han var i 25-årsåldern, när krisen kom. Kamraterna från tonårstiden hade för länge sedan både lämnat hemorten och församlingen, många av dem sökte aldrig upp någon ny församling på studieorten. De häftiga känslokickarna från ungdomslägren räckte inte längre, den sociala gemenskapen fanns inte.
- Det är då det behövs något mer, egen bibelkunskap och egen erfarenhet av tron som håller inte bara känslomässigt utan också förnuftsmässigt.
- Vuxna förebilder behövs, men också en mer nyanserad förkunnelse för tonåringarna. Den får inte vara svart-vit och bara bygga på känslor. Även om det appellerar till tonåringarna just då, behöver förkunnelsen ha fast grund i evangeliet, vara en första byggsten till en vuxen mogen tro.
Han ger exempel på ungdomsledare som predikat att Bibeln har nolltolerans när det gäller alkohol. En lovvärd insats för nykterheten bland ungdomar, men knappast en bibeltolkning som håller för mer granskande, reflekterande vuxna människor.
- Hur ska ungdomar som lär sig sådana saker kunna argumentera för sin tro bland icke-kristna kamrater? När de inser att ungdomsledaren överdrev och hade fel, kanske de förkastar allt annat de lärde sig också.
- Jag har hört andra talare som utmanat ungdomar att ha hela klassen med sig på nästa tonårsläger. Hur realistiskt är det? Hur bibliskt? De flesta ungdomar lämnar kyrkan för att de tycker kristna är hycklare. Det hjälper inte med ett radikalt budskap om efterföljelsen är skral.
Övergången från tonårstro till vuxentro kräver kunskap, kärleksfull vägledning och ett eget beslut.
Att inte växa ur, utan växa i är hemligheten, tror Carl-Henric. Därför är församlingarnas barn- och ungdomsarbete alldeles för viktigt för att bara överlämnas åt en ungdomsledare och några lite äldre tonåringar.
- Det är inget fel på dem, men de behöver stöd av vuxna. Mellan sjuttio och nittio procent av alla som kallar sig kristna i dag fattade sitt beslut att tro före tjugo års ålder. Så viktigt är barn- och ungdomsarbetet.
Ett annat problem är att ungdomarna ofta blir en enklav i församlingen.
- Vart ska de ta vägen när de inte är tonåringar längre?
Carl-Henric
har inget emot specifik verksamhet för ungdomar. Men om det är ont om resurser, är det bättre att satsa på bra gudstjänster i stället.
- Gudstjänsterna måste vara ungdomstillvända, inte bara passa dem som redan gått i gudstjänster i massor av år.
Han styrker sig över hjässan igen. Han vet att han utmanar. Men evangeliet är utmanande. Om det nu är någon utmaning att tåla lite barnskrik ibland, att inse att Segertoner inte måste användas i varje gudstjänst, att predikan ibland kan ersättas av ett drama.
- När formerna blir viktigare än innehållet är det dags att se över verksamheten.
Han tar bilden, som han inleder sin bok med. Om varje barn och ungdom som försvunnit ut ur kyrkan skulle illustreras av en sten. Då skulle han vilja ta en hel korg full med stenar och hälla den framför korset i varje kyrka. Han vill att problemet ska bli synligt, konkret. Han har dristat sig till att föreslå åtgärder. Nu gäller det att gå till handling. Det är inte hälften av alla barn och ungdomar som försvunnit. Det är långt fler än så. Det kan handla om nittio procent.