Jehovas vittnen förfogar över ett jättekomplex i utkanten av Arboga. Huset ser till en tredjedel ut som fabrik, en tredjedel kontor, och en tredjedel hyreshus.
Runt omkring är en park perfekt skött in i minsta detalj. Äppelträden dignar av frukt. Volleybollplanernas linjer markeras med extra kortklippt gräs. I andra änden ligger en damm, konstanlagd när organisationen flyttade hit i början av åttiotalet. Här finns inplanterade karpar som överlever vintern genom att gräva ner sig i dyn under den bottenfrysta dammen.
Vid infarten till parken visar en stor skylt att jag kommit rätt. På byggnaden däremot finns bara ett plakat - om än stort - med budskapet: "Läs Bibeln varje dag!"
Lars Kassholm är en av församlingens andliga ledare, kallad äldste. Men han vill betona att han ser sig som vem som helst i "familjen". Familjen är de 85 personer som efter ansökan fått tillstånd att leva, bo och arbeta på Jehovas vittnens svenska högkvarter. Men några barnfamiljer finns här inte.
- Nej, det här är ingen bra miljö för dem att växa upp i, säger Lars Kassholm.
Han förklarar det med att på högkvarteret jobbar alla "stenhårt" med att sprida det glada budskapet. För det får de gratis boende, mat och 1 000 kronor i månaden som ska räcka till hygienartiklar och kläder.
Lager, packsalar, matsal, lägenheter ...Högkvarteret har lager, packningssalar, en tom tryckhall, matsal, utrymmen för idrott och kontor. När vi står i korsningen av kontorskorridoren och en annan säger Lars:
- Och här bor vi.
Han öppnar den första dörren, den som är precis i korsningen, och visar sin egen lägenhet. På 30 kvadratmeter, inklusive badrum och pentry, bor han och hans fru. Lars har själv gjort det vackra sängskåpet i mörkbetsat trä med speglar som effektivt fördubblar känslan av lägenheten. Lägg där till en soffgrupp, ett bord och någon bokhylla och rummet är fullt.
- Det behövs inte så mycket plats när man bor i ett hus med hundratals rum, säger Lars och skrattar.
Bidragskrav väckte debattenDebatten om Jehovas vittnen blossar regelbundet upp i medier världen över. Ofta sedan någon avhoppare gått ut och kritiserat organisationen. Och det är när vi pratar om hur sådana blir behandlade som Lars Kassholm tar tag i min arm och uppmanar mig att vända om. Som ett svar på min fråga om hur han skulle bemöta en avhoppare vid ett möte på gatan.
Men den här gången är det inte avhoppare som fört in Jehovas vittnen i spalterna. Det är deras plötsliga ansökan om statsbidrag - som avslogs.
Lars Kassholm, som också är styrelseledamot i Jehovas vittnen, säger att han liksom Sören Ekström i gårdagens Dagen, uppfattar det som att regeringen inte själva riktigt vet vad som gäller med att "upprätthålla grundläggande värderingar".
- Vi förstår ju inte vad de menar. Det är bara något som de kastar ur sig, säger han.
I ett första brev från Jehovas vittnen till regeringen uttrycker man sitt missnöje över beslutet och ber om att få återkomma med argument. Arbetet med det dokumentet pågår och beräknas vara klart om ett par veckor. Men bilden som Dagen gav förra veckan om att upprördheten skulle vara stor delas inte av Lars Kassholm.
-Vi är inte speciellt irriterade och det handlar absolut inte om pengarna. Det är en fråga om diskriminering. De där fjuttiga miljonerna har inte med saken att göra. Vi vill bara ha samma rättigheter som alla andra och predika i lugn och ro, säger han.
- Det där är bara struntprat och ren lögn! Predika kan de väl göra som de vill ändå.
Det säger Roger Carlsson, som är en avhoppad tidigare äldste inom Jehovas vittnen, när han får höra vad Kassholm säger.
I slutet av 1980-talet lämnade Roger Carlsson det han i dag kallar för "sekten". Sedan avhoppet har han följt sin tidigare organisation noga, inte minst i arbetet med att hjälpa andra avhoppare. Han är övertygad om att det är ekonomiska problem som ligger bakom den överraskande ansökan.
Svårt i de nordiska ländernaI Sverige var organisationen som störst 1995 med 25000 medlemmar. Nu är antalet nere i 22000, och det trots att man sänkt ribban för vem som får vara medlem. Förr krävdes det att man predikade, oftast genom att gå från dörr till dörr, en timme i veckan. Nu räcker det med en kvart.
Lars Kassholm bekräftar att det är extra jobbigt i de nordiska länderna. Men de väljer att se utvecklingen världsomspännande.
- I Sydamerika och i många av de afrikanska länderna är det en dramatisk ökning.
Totalt finns det omkring sju miljoner Jehovas vittnen i världen och ökningstakten är omkring tre procent per år.
I den senaste årsredovisningen, den för 2008, är omsättningen 54 miljoner. Mycket av pengarna slussas till andra länder.
- Det är väl det första som vi skulle dra ner på om vi var i ekonomisk kris, säger Lars Kassholm. Men det här är pengar som vi har fått. Vi har ett ansvar att nyttja dem på bästa sätt.
Även ekonomichefen Paul Sunebring bekräftar att ekonomin är trygg.
- Däremot vill vi vara sparsamma. När vi säljer lokaler handlar det om att effektivisera. Hitta mer ändamålsenliga lokaler, säger han.
Ekonomiska svårigheter?Avhopparen Roger Carlsson tycker ändå att tecknen på ekonomiska problem lyser klarare. Han tar försäljningen av lokaler, inte minst sammankomsthallen i Strängnäs som såldes för tre år sedan, som exempel.
- Det är som om Svenska kyrkan skulle sälja Uppsala domkyrka. Det skulle de aldrig göra om det inte var ekonomisk kris.
Sedan dess har också en rad gudstjänstlokaler, Rikets salar, sålts eller är till salu just nu.
- Förr ville de bygga fler och fler Rikets salar för att visa att man är expansiv.
Just nu letar Jehovas vittnen mark i Mellansverige för att bygga en ny sammankomsthall som är mindre och billigare att värma upp vid de tillfällen som den används än den i Strängnäs.
"Vi respekterar myndigheterna"I remissyttrandet till regeringen menar nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, att Jehovas vittnen på olika sätt kan uppfattas som avståndstagande från samhället. Dels genom hur avhoppare behandlas, dels genom att uppmana medlemmar att inte rösta.
Den bilden får Dagen förstärkt i samtal med avhoppare och på flera bloggar efter förra veckans nyhet.
"När man ser staten som 'det stora odjuret' - varför vill man då helt plötsligt ha deras pengar?", undrar någon.
"Jag var villig att ge mitt liv hellre än att arbeta för SJ, köra ambulans etc. under min militärtjänst. Inte rösta, eller på något sätt ta del i samhällsapparaten - de som kallades 'världsmänniskorna'. Att vägra ta emot medel från staten var ju ett bevis på att vi inte var besmittade av 'världen'," kommenterar en annan.
Roger Carlsson minns från sin tid i Jehovas vittnen att man undervisade att samhället var det vilddjur som det talas om i Uppenbarelseboken.
- Om någon skulle engagera sig politiskt skulle den omedelbart bli utesluten.
Nu låter det så här från Jehovas vittnens huvudkontor i Arboga:
- Vi ser inte samhället som motståndare eller djävul. Tvärtom, vi respekterar myndigheterna. Att vi väljer att inte rösta säger inte att vi inte är en del av samhället. Vi lever ju i det, men vår röst har vi lagt på Guds kungarike, säger Lars Kassholm.
De flesta avhoppare återvänderRoger Carlsson jobbar i dag ideellt med organisationen Hjälpkällan. De får varje år ett hundratal nya kontakter med människor som vill ha hjälp att lämna sina sekter. Av dem uppskattar Roger Carlsson att 80 procent är från Jehovas vittnen. Att de ändå lever i samhället är en sanning med modifikation. Möjligtvis att subkulturen kan anses göra det, säger han.
- Men när jag lämnade försvann alla mina vänner, man har ju bara vänner inom sekten och en avhoppare ska behandlas som död. Det här är ett stort problem eftersom många avger sina löften redan när de är väldigt unga.
Bland de 85 som bor och arbetar på huvudkontoret är många unga. Omkring två tredjedelar är runt 30 år, berättar Lars Kassholm.
Han bekräftar delvis Roger Carlssons bild, om det är en avhoppare som uppenbart går in för att motarbeta organisationen vill säga.
- Då har vi ingen lust att umgås med dem.
En vanlig avhoppare däremot, möts av Vänd om!-behandlingen. Och enligt Kassholm gör också de allra flesta just det, eller som han uttrycker det: "arbetar sig tillbaka till organisationen".
Utöver avståndstagandet från politik och hur man behandlar avhoppare tar SST upp avståndstagandet från sjukvården. Jehovas vittnen accepterar inte blodtransfusioner.
- Det finns flera hundra läkare i Sverige som är villiga att operera oss utan blod. Vi är inte emot vård, men vi vill ha den bästa vården. Och det är inte blod - det vet socialstyrelsen också, säger Lars Kassholm.
Ni säger att det handlar om att slippa diskriminering. Är det inte aktuellt med en anmälan till diskrimineringsombudsmannen?- Nej, det får vi se om de inte ändrar sig. Men jag vet inte, vi brukar inte strida och bråka, säger Kassholm.
Fakta: Hjälpkällan
Hjälper personer att lämna destruktiva sammanhang.
Organisationen får varje år omkring 100 nya kontakten (80 procent av dem från Jehovas vittnen) och kan erbjuda krisgrupper bestående av psykologer, kuratorer och socialarbetare som själva är avhoppare och nu jobbar ideellt med Hjälpkällan.
Det finns också andra avhoppare som nu utbildats till stödpersoner tillgängliga för samtal.
Finansieras med medel av Arvsfonden och står därför under socialdepartementets kontroll.