När Åsa Waldau ser tillbaka på sina 16 år som pastor i Sveriges mest omskrivna församling är det med stolthet. Men också bitterhet gentemot den rörelse hon länge såg sig som en del utav - pingströrelsen.
- Det går inte att förlåta, säger hon.
Jag hinner knappt kliva innanför dörrarna till det Waldauska hemmet i Knutby innan jag blir uppläxad. Det är långt ifrån självklart att jag är välkommen.
- För Dagen har det tagit längst tid av alla medier att ändra bilden av oss som sekt.
- Ni kom hit och delade ut gratisex av tidningen och förklarade att detta var ett galet sammanhang. Ni försökte splittra den här församlingen, säger Peter Gembäck, en av Knutbyförsamlingens pastorer, och en utav dem man får på köpet när man bokat intervju med Åsa Waldau. Runt det stora vardagsrumsbordet, strax intill köket, har både församlingsmedlemmar och pastorer slagit sig ner.
Det har tidigare varit barnkalas i den stora villan. Men nu syns ingen av barnen till.
Tanken är att Åsa Waldau ska kliva åt sidan. Visserligen inte lämna församlingen, men lämna rollen som Knutbyförsamlingens självklara och starka ledare. Istället ska hon få mer "egentid", skriva musik, sjunga, måla och föreläsa.
- Gud har kallat mig att vila och göra det jag vill göra. Jag blev faktiskt förvånad själv. Oj, ville du det, Gud? Det hade jag inte trott.
Samtidigt känns det rätt, förklarar hon. Som om hon jobbat tre livstider redan, sett till kraftansträngning, och behöver en tid av återhämtning.
- Jag älskar mitt jobb. Men trycket har varit stort på församlingen, och det har varit allra störst på mig. Det är ingen som fattar vad jag har gått igenom. Det finns ingen historisk person som blivit omskriven som jag. Jag förstår egentligen inte hur jag har överlevt.
Har du varit nära att gå in i väggen?- Jag ska säga som det är. Jag har gått igenom väggen. På mina bara knän. I bön.
Tog dit nya pastorerEngagemanget i Knutby Filadelfia började 1993. Åsa Waldau, då ungdomspastor, hade fått sparken från Uppsala pingstkyrka. Hon hade separerat, gift om sig med en av ungdomarna i församlingen och dessutom genom sin ledarstil kommit i konflikt med församlingens ledning. Nu sökte hon sig ut på landet, till en liten pingstförsamling med drygt 20 medlemmar norr om Uppsala i ett samhälle som knappt någon hört talas om, Knutby.
Där började hon forma församlingen, bit för bit. Hon tog dit nya pastorer, bland annat Helge Fossmo. "Församlingen förändrades helt och hållet", förklarar hon. Det startades en bibelskola 1997, medlemstalet ökade, och människor från hela Sverige sökte sig till Knutby. Ryktet om en varm och inbjudande gemenskap spreds.
Men det fanns också andra rykten. Rykten som inte var lika trevliga. Inom pingströrelsen viskades det om att Knutby blivit en sluten församling. Att de inte ville ha med de andra kristna att göra. Och att ungdomarna som kom dit tvingades ifrån sina familjer och in i arrangerade äktenskap. Att Knutbys gamla pingstförsamling förvandlats till en sekt.
- Inom pingströrelsen ville man att alla församlingar skulle centraliseras, säger Åsa Waldau.
- Så var det även här. I Uppsala blev de irriterade för att det fanns en liten församling i Knutby som vägrade att ge upp. De ville ha kontroll, men det fick de inte. Jag tyckte att det var spännande, och det var därför jag sökte mig hit.
"De kastade ut oss!"Även om oroliga röster höjts kring församlingen inom pingströrelsen var det först 2004 som hela Sveriges medieljus riktades mot Knutby Filadelfia. Sara Svensson hade mördat Alexandra Fossmo, och pastor Helge Fossmo dömdes till fängelse för anstiftan till mord.
Även Åsa Waldau, i medierna kallad "Kristi brud", figurerade minst sagt flitigt och ansågs vara en viktig kugge i det allt mer spektakulära fallet kring Knutby.
Pingströrelsens dåvarande föreståndare Sten-Gunnar Hedin tog tydligt avstånd från församlingens ledarskap, och bekräftade i medierna tesen om att de isolerat sig. Att den osunda miljön i församlingen var en av anledningarna till att det ofattbara kunde inträffa.
- De kastade ut oss! De skulle inte erkänna det själva, men så var det, säger Åsa Waldau.
Hennes annars så intensiva ögon stelnar till vid minnet, blir mörka. Församlingen har fått massiv kritik i tv-dokumentärer, teaterpjäser och en rad böcker har publicerats av olika författare som alla gemensamt kraftigt ifrågasätter hur sund miljön i Knutbyförsamlingen är. Ändå är det just kritiken från pingströrelsen som svider värst.
- Om vi var så hemska borde vi fått hjälp. Men de tog bara avstånd. Vi var en församling i nöd som blev fullständigt sönderhackad av våra egna. Jag kan aldrig säga att jag förlåter det. Det var inte okej.
Det händer att ni fortfarande kallas en pingstförsamling i medierna, men skulle ni själv kalla er det?- Nej.
Svaret kommer innan jag ens hunnit ställa frågan.
Är det en befrielse att inte vara en pingstkyrka?- Ja, vi vill inte vara en del av det där sammanhanget. "Hur kunde de kristna göra så? Jag skulle aldrig gå till en pingstkyrka", är en vanlig reaktion som jag fortfarande möter hos icke kristna.
Och enligt Waldau har förföljelsen från pingströrelsen aldrig avstannat.
- Kan du fatta att de under Evangelistveckan i Jönköping sa att Knutby var pingströrelsens elfte september. Kan du fatta det? Kan du det? Att de anklagade oss för att vara lika med terrorism som skapade krig i hela Mellanöstern. Det räcker inte med ett förlåt när man har sagt en sådan sak.
Själv är Åsa Waldau fullständigt oförstående till all den kritik som riktats mot henne och församlingen. Att det till exempel skulle finnas ett ansvar hos ledarna i Knutby att ha bättre koll på sin pastorskollega Helge Fossmo och hans osunda relationer till en rad av församlingen medlemmar, tycker hon sig inte se.
- Nej. Han var ju en psykopat. En mördare. Vi hade ett ansvar för vad han gjorde offentligt, men vi kan inte ha ett ansvar för vad han gjorde bakom våra ryggar. Det är en sjuk anklagelse som kommer från kristet håll. Det beror på att man är så inskränkt i sitt lilla sammanhang.
- Det är viktigt att komma ihåg att det inte var här han blev någonting. Han var redan. Han var auktoriserad av pingst. Det ska man komma ihåg, säger Peter Gembäck.
Inte heller att församlingen varit sluten ligger det någon sanning i, enligt Åsa Waldau och Peter Gembäck.
Har ni isolerat er från andra församlingar i området?- (Skratt) Vi tycker att det är lite komiskt, eftersom de ansåg det för att vi inte gick deras givna vägar. Vi var inte en del av den toppstyrningen, säger Peter Gembäck.
Hur ser det ut i dag, har ni några samarbetsförsamlingar?- Nej. Vi gjorde ett tappert försök och skulle hälsa på en annan församling, men vi fick åka poliseskort därifrån eftersom vi blev mordhotade. Dessutom fanns det pingstpastorer i närheten som ringde till dem och sa att de såg väldigt allvarligt på att de bjudit in oss, säger Peter Gembäck.
Ni säger att ni vill få upprättelse, vore inte det ett sätt att visa att ni inte är isolerade, att jobba på kontakten med andra församlingar?- Jag tror inte att det är någon som vill ha med oss att göra.
"Jag har alltid varit ledare"Att Åsa Waldau även fortsättningsvis kommer att ha ett starkt inflytande över församlingen är inte sannolikt, menar hon, men säger samtidigt att om någon frågar efter hennes åsikt är det klart att hon svarar.
- Jag kommer att komma tillbaka när församlingen säger "vi klarar oss inte utan dig", säger hon och skrattar.
- Det är klart att det kommer att bli svårt. Jag har alltid varit ledare, så jag vet inte hur det är att inte vara ledare. Jag får väl vara den ledare jag är när jag är där, i kyrkan.
- Vi kommer naturligtvis att lyssna på Åsas åsikt, men det vore orättvist att dra in henne i allt arbete. Då skulle det ju inte vara någon skillnad för henne, säger Peter Gembäck.
- Det ska bli skönt att släppa ansvaret för andras andliga väl. Det som jag har varit tvungen att göra, att rädda en hel församling, säger Åsa Waldau.
Att som Sten-Gunnar Hedin föreslår, lämna församlingen och samhället för att bevisa att hon inte styr församlingen med järnhand, är inte aktuellt. Tvärtom fnyser hon åt idén.
- Absolut inte. Varför skulle jag det? Jag har hela min familj, mina vänner och mitt hus här. Däremot ska vi flytta allihop en dag. Till himlen.