Åke Bonnier efterlyser den 8 oktober seriösa samtal och diskussioner om dopet snarare än att erbjuda människor att avdöpa sig. Det är därför intressant att han själv baserar hela sin debattartikel på vad han själv tycker om just avdopet i stället för att inleda den seriösa diskussionen han efterfrågar.
Han antar att Unga Humanister Väst verkligen tror att man kan avdöpa sig. Om det inte har framgått tidigare så förtydligar jag det nu. Avdopet betyder precis lika mycket för oss i Unga Humanister Väst som dopet betyder för den som inte tror på en kristen gud. Det vill säga ingenting. Avdopet var ett sätt att uppmärksamma vad vi anser är ett problem i samhället. Nämligen att spädbarn som döps blir medlemmar i en ideologisk organisation som de inte har en aning om vad den står för, och vars ideologi de statistiskt sett inte kommer att dela vid vuxen ålder. Själva avdopsceremonin var underordnad detta och till sin form menad att vara satirisk. Vi hade lika gärna kunnat dela ut flygblad.
Man kan inte avdöpas i Åke Bonniers värld. Är man döpt så är man älskad av den kristna guden oavsett om man tror på honom eller inte, som om det vore en naturlag. Gravitation är en naturlag. Den är verksam oberoende av en själv vare sig man tror på den eller inte. Gud är däremot en idé, och idéer är enbart verksamma för den som tror på dem. För de som inte tror på Gud är han meningslös, oavsett om man är döpt eller inte. Åke Bonnier tror på den kristna guden och dopet kanske betyder någonting för honom, men det betyder inte att han kan tillskriva den meningen till alla. Vi varken menar eller tror att dopet kan göras ogjort, för det finns ingenting att göra ogjort från början. För de som valde att avdöpa sig var dopet redan meningslöst. Den respekt som Åke Bonnier vill övertyga läsaren om att Unga Humanister Väst saknar verkar dessvärre inte gälla honom själv.
Som humanist respekterar man människor och inte idéer. Åke Bonnier kan kräva respekt som människa men han kan inte kräva att hans teologiska idéer ska respekteras.
Åke Bonnier ignorerar konsekvent barnens rättigheter. Han medger dock att ingen ska få tvingas vara medlem mot sin vilja, men den enda garant han har för att det inte ska behöva hända är att barnet har "öppna och kloka föräldrar". Hur det går för dem som varken har öppna eller kloka föräldrar kan vi alla räkna ut. Den diskussion som Åke Bonnier efterlyser bör således i första hand föras inom Svenska Kyrkans egna murar.
Jag erbjuder därför här en del frågor till en sådan diskussion: Är det respektfullt att rekrytera medlemmar som inte ens kan ge sitt uttryckliga samtycke? Är det respektfullt att man kan tvingas vara medlem i Svenska kyrkan mot sin vilja, ifall föräldrarna inte beviljar utträde? I ljuset av de föregående frågorna, är det respektlöst att erbjuda en meninglös avdopsceremoni? För oss är svaret på alla dessa frågor nej.
