Har gudstjänsten blivit ett möte mellan producent och konsument? Är församlingen mer än brukshundsklubben? Hennes sammankomster av annat slag än Melodifestivalen? Är inte prästens roll en annan än auktionsutroparens? Har inte pastorn en uppgift större än programledarens? Utför inte sångare och musiker en insats som skiljer sig från framträdande i Melodifestivalen?
Som man ber och sjunger - så tror man!
Gudstjänstens språk och utformning måste ständigt förnyas, men utan att förlora dess syfte. Om att hänga med i tiden innebär mera "show" får det för den skull inte komma att handla om scen och publik.
Det finns ett ofta förbisett samband mellan att fira gudstjänst och att bevara sin tro levande. Guds folk är en festförsamling som lever av att fira. Det är inte möjligt att vara kristen på egen hand. Därför finns knappast något större hot mot tron än en gudstjänst reducerad till föreningsmöte eller, ännu värre, ren underhållning.
Söndagen blev gudstjänstdagen under apostlarnas tid. Det var dagen för Jesu uppståndelse och det gav form och karaktär åt den tidiga kristendomen. "Frid vare med er", ljöd hälsningsorden i början av varje gudstjänst. Församlingen påmindes om det som är lätt att glömma mitt i omsorger och bekymmer; vi lever på andra sidan uppståndelsen. Guds rike är här!
Varje söndag är en liten påskdag, en uppståndelsefest, den gudstjänsten är en försmak av den stora festen i himlen. Johannes Chrysostomos (300-talet) skriver om söndagens gudstjänst: "Festen i himlen förenas med festen på jorden: en enda tacksägelse, en enda glädjevåg, en enda jublande kör."
Medvetandet om att gudstjänsten firas i gemenskap med den himmelska församlingen gör varje gudstjänst till en högtid, i glädje och bävan, oberoende av hur många som är samlade i rummet där gudstjänsten firas. Frågor som "Hur många var i kyrkan i dag?" blir ointressanta när vi inser att det nya Jerusalem kommer "ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man" när vi firar gudstjänst.
Det var därför nattvarden från första början hade en självklar plats i gudstjänsten varje söndag. I denna måltid blir festen verklig. Här befinner vi oss i paradiset!
Formen för måltiden är viktig. Vi lägger ner stor möda och mycken tid för att utforma våra familjefester, hur kan vi då snabbt och lättsinnigt stöka över den måltid som är en delaktighet i den stora himmelska festen!?
Ingenstans går sekulariseringen att avläsa så tydligt som i gudstjänsten. Och aldrig blir den mer förödande. Lättsinniga och pratiga gudstjänster, dränerade på vördnad och helighet, är den främsta orsaken till att många som växt upp inom kyrkan distanserar sig från församlingen. Och till att seriösa sökare vänder i dörren. Vem vill ha en gudstjänst med fernissa från populärkulturen när allt annat redan gjorts till underhållning?
I avsaknad av en gudstjänstfirande församling är det ytterst svårt att hålla tron vid liv i en kultur som vår. När jag tänker på mitt eget liv, och hur svårt jag har att tro, undrar jag hur det skulle gå med min tro om jag inte vecka efter vecka fick delta i den gudstjänstfirande församlingen.
Gudstjänstens mening är just denna: här få jag hjälp att komma till tro. Eftersom tron är färskvara, omöjlig att konservera, måste den ges mig i varje givet nu. Även om jag kallat mig troende i många år. Minnet av gårdagens möte med Gud är ett stöd för tron, men jag kan inte leva på det i dag. I Guds rike finns bara ett tempus: presens. Tron behöver förnyas varje dag. Räckas mig på nytt i nuet. Det kristna livets dagliga, och viktiga, imperativ lyder: "Låt er uppfyllas av Anden!"