Kristendomen passar på att flytta fram sina positioner i världen i spåren av en islamisk radikalisering, hävdade integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) när jag debatterade med henne kring "yttrandefrihet, tolerans och religion" tidigare i veckan. Vi medverkade i ett lunchseminarium hos liberala tankesmedjan Ohlininstitutet.
Ministern varnade för ett ökat kristet inflytande i politiken. Samtidigt talade hon, aningen motsägelsefullt, om kristen tro som "privat".
På ett sätt önskar jag att Nyamko Sabuni hade rätt i sitt påstående om inflytandet. Fler kristna som finns med i samtalet kring samhällsfrågorna, och tar ett praktiskt ansvar, är ur mitt perspektiv något av det bästa som skulle kunna hända.
Visst har religionsfrågorna på ett sätt blivit mer synliga i det offentliga samtalet i Sverige och Europa. Politikerna behöver mer kunskap kring religion, och kan inte ducka för de sedvänjor, livsfrågor och värderingar som rör människor i allmänhet. I ett mångkulturellt samhälle uppstår ibland dessutom behov av gränssättning. Exempelvis bör vi begära att alla ska visa ansiktet i skolan.
Men jag är inte så säker på att Nyamko Sabuni har rätt om att kristendomen över lag ökar sitt politiska inflytande. Irland har visserligen fått en ny hädelselag, men varken på begäran av katolska kyrkan eller några andra religiösa företrädare, utan på grund av en hänvisning i konstitutionen från 1937, som politikerna inte ville anordna en folkomröstning för att ta bort.
Tisdagens nyhet om att Europadomstolen uppmanar Italiens skolor att avlägsna de krucifix som finns i landets klassrum pekar i stället i en helt annan riktning. En italiensk medborgare med rötter i Finland tycker att Jesusbilderna strider mot hennes rättighet att ge sina barn en sekulär uppfostran, och domstolen har gett henne rätt.
Krucifix eller inte kan man diskutera, ungefär som morgonbön i svenska skolor inte längre finns. Men det går knappast att påstå att kristendomen tar för sig i maktinstanserna när Europadomstolen för mänskliga rättigheter fattar den här typen av beslut.
Snarare är tendensen att sekulära myndighetsorgan allt oftare försöker trycka kristendomen tillbaka. Motreaktionerna bland italienska politiker har i det här fallet blivit starka. Och nog kan man tycka att Europadomstolen skulle ha viktigare frågor att ägna sig åt. I det starkt katolska Italien är ju krucifixen en integrerad del av hela kulturen.
Här i Sverige ifrågasätts på samma sätt möjligheten att kunna hålla skolavslutning i kyrkorna.
I Frankrike har staten gått så långt att man förbjudit alla religiösa symboler i skolorna. Det innebär att eleverna varken får bära kors, kippa eller slöja under skoldagen. En sådan utveckling i Sverige tror jag bara skulle skapa nya spänningar.
Frågan är vad Nyamko Sabuni tycker om att kyrkklockor runt hela världen kommer att ringa 350 gånger i följd under klimatmötet i Köpenhamn. Så också i Sverige. Detta för att påminna om att koldioxidhalten på jorden inte bör vara mer än 350 ppm. Eller vad hon tycker om kyrkornas engagemang i migrationsfrågan, exempelvis Påskuppropet 2005, med krav på amnesti för alla gömda flyktingar.
Nog borde det vara självklart för en minister i en demokrati som Sverige att uppmuntra alla goda krafter i samhället att göra sin röst hörd, även om alla åsikter inte delas. Risken är att hennes generella varningsrop för religion nu överskuggar alla sådana ambitioner gentemot troende människor.
När det gäller frågan om radikalisering av islam i Sverige är det angeläget att peka på den roll som isolering och marginalisering spelar i förorterna. Extremism frodas på samma sätt hos exempelvis den autonoma vänstern och vit-maktgrupperna. Här är det knappast religionen som är den gemensamma faktorn.