Historisk biskopsvigning i Uppsala domkyrka

Regnet föll över ett novembergrått Uppsala, men inne i den stora domkyrkan var det desto varmare. 1 300 människor från hela landet hade sökt sig till Svenska kyrkans ärkestift för att ta emot de två nya kvinnliga biskoparna, Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund. Tillsammans med kung Carl-Gustaf och drottning Silvia fick de vara med om något historiskt – aldrig tidigare har två kvinnliga biskopar vigts samtidigt i Sverige.

Stockholms stifts avgående biskop Caroline Krook öppnade ceremonin genom att i beredelseorden tala om Josef i brunnen.
- Det vi slänger i brunnen brukar dyka upp igen. Och ibland är brunnen mörk och djup och vi behöver hjälp för att förstå vad vi har slängt däri, förklarade hon.

Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd talade om konsten att både vara ödmjuk inför uppgiften, men också vikten i att som biskop ta ett personligt ansvar när så behövs.

- Vi har hört flera texter i dag om att tona ner sig själv, sa Anders Wejryd och förklarade att det förvisso är något vi alla har behov av att höra ibland, men att det också finns en risk i att låta bibeltexterna påverka oss på så sätt att vi till slut inte vågar göra någonting.

- Ibland måste ni tydligt uttrycka auktoritet. Ni är erfarna ledare, och ni vet att det finns tillfällen då ni inte får abdikera, skickade ärkebiskopen med och talade om ett förlösande ledarskap.

- Som biskop förkunnar jag inte mig själv, utan Jesus. Och då räcker det inte med en arkivbild av Jesus, utan ni måste ständigt uttyda bilden. Uttrycken och orden måste vara äkta, gör ni en egen tolkning står kollektivet på nära håll som en samtals- och tolkningsgemenskap.

Ärkebiskopen förklarade också vikten av att Svenska kyrkan nu blir mer aktiv i missionskallelsen och i arbetet med de utsatta.

- Det måste växa sig mycket större, förklarade ärkebiskopen.

Efter de att de klassiska orden ”Ta emot dem som Kristi sändebud” förkunnats fick de båda nyblivna biskoparna en applåd som aldrig tycktes ta slut. De nyblivna biskoparna Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund såg märkbart rörda där de stod i sina biskopsskrudar och med var sitt fast grepp om kräklan.