28 år tog det innan Berlinmuren föll. Den 12 november 1989 är denna bild tagen av en man, som grep släggan och rev sin bit av muren mellan öst och väst.
Ärkebiskop Desmund Tutu lär ha sagt att det är skillnad mellan optimism och hopp. Optimismen är en känsla som snabbt kan förändras, men hoppet bygger på ett viljebeslut som ger uthållighet.
I går var det 20 år sedan Berlinmuren föll, en händelse som fått symbolisera det kalla krigets slut. Få känner emellertid till att Berlinmurens fall hörde ihop med uthålligheten hos några människor som träffades för bön i en kyrka i Leipzig.
Göran Gustafson berättar om det kalla krigets slut.
I januari 1989 sa Östtyskland ledare Erich Honecker självsäkert att muren "kommer att stå i femtio eller hundra år till."
Samtidigt samlades människor varje måndagskväll till bön i den protestantiska Nikolaikyrkan i Lepzig. Bönesamlingen var sedan 1982 en omtalad mötesplats för en rad grupper som opponerade sig mot regimen och i slutet av maj 1989 hade antalet deltagare ökat till omkring två tusen varje vecka. I början av hösten steg antalet till tio tusen och människor fick inte längre plats i kyrkan. Bönesamlingen hade förvandlats till en allmän folklig protest mot förtrycket.
En avgörande dag var måndagen den 9 oktober då 70000 personer deltog i protesterna. Kring Leipzig var östtyska säkerhetsstyrkor stationerade med skarp ammunition och sjukhusen gjorde sig beredda att ta emot ett stort antal sårade. Polischefen i staden vägrade emellertid att gå till attack mot demonstranterna samtidigt som den berömde dirigenten Kart Masur manade demonstranterna att inte låta sig provoceras. Leipzig blev därför inte platsen för en massaker lik den på Himmelska fridens torg några månader tidigare. Därefter stod utvecklingen inte att stoppa.
En vecka senare deltog 120000 människor som skanderade: "Muren måste bort!"
När Honecker fick se hemliga inspelningar från demonstrationen utbrast han förfärat inför politbyrån: "Det måste ni väl förstå att vi måste göra något åt det här." Resultatet blev knappast vad Honecker förväntade sig då han i stället själv blev avsatt och Egon Kranz blev ny ledare för Östtyskland, en post han innehade endast 46 dagar.
Den 23 oktober demonstrerade 300000 personer i Leipzig och två veckor senare hade det vuxit till 500000 människor. Ytterligare tre dagar senare, sent på kvällen den 9 november 1989, föll så muren.
Händelserna i Leipzig finns återgivna i den brittiske historikern Frederick Taylors bok "Berlinmuren" från 2006. Boken är en tegelsten på 525 sidor men likt många andra brittiska historikers böcker är den väl underbyggd och lättläst. Författaren har också modet att börja mycket personligt genom att berätta om sin far som söndagen den 13 augusti 1961 fick en hjärtinfarkt. Frederick Taylor var då 13 år och blev hänvisad en trappa ned när upplivningsförsöken pågick som mest på andra våning i deras hus. Han slog sig då ned framför tv:n och fick då se de suddiga svartvita bilderna av en mur i Berlin som börjat uppföras på morgonen samma dag.
Senare på kvällen avled hans far på sjukhus och författaren menar att på samma sätt som han förlorade kontakten med sin far, förlorade samtidigt miljontals människor i Tyskland möjligheten att hålla kontakt med sina vänner och släktingar på grund av Berlinmuren. Den 13 augusti 1961 blev en hjärtinfarkt i det innersta av Europa.
Berlin var sedan andra världskrigets slut indelat i en brittisk, amerikansk och fransk del som utgjorde Västberlin samt en rysk del som utgjorde Östberlin och var Östtysklands huvudstad.
Ingenting hindrade människor att ta sig mellan de olika delarna, men problemet för Östtyskland var att många välutbildade östtyskar flydde västerut genom de öppna gränserna i Berlin. I juni 1961 flydde 18000 östtyskar och i juli var siffran uppe i 30000. Något måste göras om Östtyskland skulle överleva som stat och resultatet blev en 44 kilometer lång mur rakt igenom en levande storstad. Endast omkring fem tusen östtyskar lyckades fly västerut när muren var rest, de flesta av dem var gränssoldater. 239 människor dödades i sina försök att fly.
Sommaren 1963 besökte mina föräldrar Berlin genom en organiserad bussresa från Västsverige. I det maskinskrivna programmet beskrivs olika sevärdheter som avses att besökas och bland annat då Berlinmuren, "om den står kvar" som reseledaren lagt till i programmet. Så tillfällig uppfattades muren, men den bistra sanningen var att muren kom att stå i ytterligare 26 år.
Bakom den ogenomträngliga muren mot Västberlin och den befästa gränsen mot Västtyskland växte otryggheten och missnöjet. Beräkningar visar att omkring 600000 (!) personer arbetade åt den östtyska säkerhetspolisen Stasi. På en befolkning av 18 miljoner innebär det i genomsnitt en agent på 320 medborgare. Varken Nazityskland eller Sovjetunionen var ens i närheten av denna kontroll.
Filmen "De andras liv" från 2006 skildrar detta östtyska storebrorsamhälle där Stasi-agenten Weisler får i uppdrag att övervaka ett misstänkt par som båda var verksamma inom teatern. En nyckelscen i filmen är när Weisler installerat övervakningsutrustning i parets lägenhet och grannfrun ser detta från sin lägenhet. Weisler bultar genast på hos grannfrun och säger:
- Fru Weineke, om du dryftar ett enda ord om detta har din son förlorat sin plats på läkarlinjen i morgon.
Kontrollen var genomtänkt i minsta detalj. Weisler hade kunskap om grannfruns namn och visste att hennes son studerade till läkare. Genom att skapa fruktan fick Stasi-agenten henne att tiga.
Murens fall berodde på en kombination av folkligt missnöje, Gorbatjovs perestrojka samt att den östtyska ekonomin närmade sig kollaps. Men kyrkans bidrag var viktigt eftersom denna var den enda platsen i det östtyska samhället där staten inte dikterade villkoren, även om angivarna var många och prästerna avlyssnade. Prästen Heino Falcke hade skapat ett tydligt teologiskt program som kyrkan utgick ifrån i sitt arbete: Kirche für andere (Kyrka för andra). God teologi hjälpte kyrkan att vara förberedd när demonstrationerna växte i omfattning hösten 1989.
Lika självklar som Berlinmuren en gång fanns, lika självklar är det faktum i dag att den är borta. Kanske vi skulle ägna en stunds förundran att detta faktiskt är verklighet. Tänk att människor i nästan hela Europa sedan 20 år lever i frihet. Diktaren Tomas Tranströmer skriver i dikten "November i forna DDR" från 1996:
November bjuder på karameller av granit.
Oberäkneligt!
Som världshistorien
som skrattar på fel ställe.