För många av oss unga på 1980-talet har kanske inget format oss så mycket i såväl bearbetningen av barnatron som vår samhällssyn som dessa möten med och minnen av Östeuropas utsatta kristna.
I går, den 9 november, var det exakt 20 år sedan Berlinmuren föll 1989. För Europa är denna händelse lika stor som franska revolutionen 1789, precis 200 år dessförinnan. Med Berlinmurens fall inleddes avvecklingen av ett drygt 40-årigt kommunistiskt enpartistyre i Öst- och Centraleuropas satellitstater.
Diktatur ersattes av demokrati; ockupation hävdes och nationell frihet återvanns; socialism, planekonomi och varubrist i de enda tillåtna (statliga) butikerna ersattes med en fri marknadsekonomi; befrielse från säkerhetstjänsternas angiverisystem, som i många länder lett till angiveri inom även den egna familjen; en statligt påbuden ateism fick ge vika för religionsfrihet och kyrklig pånyttfödelse; förljugenhet och dubbelliv kunde lyftas av människor som nu erbjöds sin gudagivna yttrandefrihet och rättstrygghet, miljökatastrofer ersattes av ett mödosamt, men metodiskt, saneringsarbete.
I huvudsak skedde det fredligt: Ett miljöhövdat människohav hade mött påven Johannes Paulus II när han kom hem till sitt Polen tio år tidigare, redan 1979,och uttalade Jesu egna ord om att "var inte rädda" - och hur detta hade banat vägen för den fria, katolska fackföreningsrörelsen Solidaritet redan åtta år tidigare.
Under hösten 1989 firades fredsgudstjänster i Leipzig i dåvarande Östtyskland/DDR, som mest med 70 000 besökare, som efteråt vågade sig ut på gatorna med budskapet "vi är folket". Då, just då, förstod innerst inne Socialistiska enhetspartiet SED och säkerhetspolisen Stasi att rädslans makt var bruten och att de inte längre kunde kontrollera ett helt folk. Frihetens ande hade tagit över.
I Ungern klipptes taggtråden till Österrike i oktober 1989 och nu gick det för de inlåsta östtyskarna att fritt ta sig till det andra, demokratiska Tyskland,Förbundsrepubliken. Så föll Berlinmuren, den förhatliga som stått där i 28 år och som regimen kallade för en "socialistisk skyddsvall". Snart följdes detta av sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien och den sjungande revolutionen i Estland.
Ytterst var dessa stater styrda av Sovjetunionen, den europeiska kommunismens högborg och som hade ockuperat ett stort antal självständiga länder under mellankrigstiden, i Europa de närliggande Estland, Lettland, Litauen i Baltikum samt Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbadjan. Bara två år sedan föll även sovjetkommunismen samman.
Som student reste jag många gånger, ofta som ledare för Kyrkans ungdom, till Östtyskland, Polen och Baltikum. På en buss i södra DDR samtalade jag med en prästgrabb som jag själv. Ändå var hans öde så annorlunda mitt eget.
Han hade avstått den socialistiska och ateistiska trohetseden vid 15 års ålder, Jugendweihe/ungdomsvigningen, och i stället konfirmerat sig i sin fars lutherska kyrka. Nu var han utestängd från all högre utbildning. Kristna kunde gärna driva barnhem för handikappade och utvecklingsstörda, däremot inte stå för undervisning eller finnas i nyckelpositioner i ett land med ateism som statsideologi.
Det var ett medvetet val att bejaka sin kristna tro - och det innebar en försakelse. Just därför kom Östeuropas många modiga kristna att inspirera oss andra, och gör det fortfarande. Gudstilliten var så avgörande att den var värd ett (världsligt) offer. Eller som den ungerske europaparlamentarikern framförde, som motvikt, vid ett seminarium i Bryssel 2004 till förmån för en gudlös, ateistisk livssyn, arrangerat av Europas liberala partigrupp: "Tron på Gud var det enda kommunisterna inte lyckades ta ifrån oss. Det var det enda hopp vi hade. Nu får inte ni i Väst göra det".
För många av oss unga på 1980-talet har kanske inget format oss så mycket i såväl bearbetningen av barnatron som vår samhällssyn som dessa möten med och minnen av Östeuropas utsatta kristna. Vi i Västeuropa, i Sverige har ännu mycket att lära av dem som levt under korset.