Världen har kommit allt närmare. Rakt in i vardagsrummet via tv och internet. Rakt in i arbetslivet när företagen exporterar och importerar. Rakt in i de politiska relationerna. Rakt in i semestern med hjälp av billigare flygresor till avlägsna länder. Det gör att vi i dag kan ta del av kulturer och erfarenheter som för några årtionden sedan var okända för gemene man.
Jo, visst vet vi att världen hänger ihop. Samtidigt har många av oss en tendens att leva i den lilla bubblan. Det ligger nära till hands att ta ut godbitarna från internationella relationer, i form av både upplevelser och varor, och att tappa bort ansvaret för vad som händer i andra ändan av kedjan.
Solsemester i Thailand, jobbkurs i Berlin, partiutbyte i Brasilien eller besök hos en kyrka i Tanzania. Alla de rika möten och utbyten som globaliseringen har fört med sig innebär samtidigt ett ansvar för varandra. På det privata planet ger internationellt handelsutbyte möjlighet för var och en av oss att köpa produkter billigt, men mycket ska till för att lägga om konsumtionsmönster som drabbar arbetskraft och andra människor långt hemifrån.
Att vi i den rika delen av världen skulle ha särskilt mycket att lära av andra kulturer är likaså en tanke som ofta ligger långt borta. Problemen i andras sätt att leva hittar vi snabbt, men viljan att göra upp med egna tillkortakommanden skyggar vi desto oftare för.
Mitt i det vi kallar för globaliseringen ser vi också en oroande strömning mot tilltagande nationalism. På hemmaplan möter vi flyktingströmmar och har utmaningar när det gäller integrationsarbetet.
När Sveriges kristna råd och många församlingar i Sverige med start i helgen arrangerar Kyrkornas globala vecka är det därför en viktig möjlighet att aktualisera behovet av medmänsklighet och ansvarstagande som sträcker sig utanför de egna gränserna och den egna kulturen.
I svensk kristenhet bedrivs ett omfattande missions- och biståndsarbete. Men nog tenderar de närliggande problemen på hemmaplan att ta det mesta av engagemanget och resurserna också i kyrkorna. Ständigt finns behovet av att påminna både sig själv och andra om relationen till den större världen. Det får inte bara handla om Fredrik Reinfeldt som reser runt i världen som EU-ordförande, eller om svenska skadade soldater i Afghanistan.
Låt mig visa ett par exempel där det internationella ansvarstagandet för oss här i Sverige är viktigt just nu, och där kyrkorna skulle kunna göra en särskild insats för att trycka på (utöver allt som redan görs av katastrofhjälp, ledarskapsträning i kristna församlingar, opinionsbildning mot vapenexport, insatser för kvinnor och så vidare):
Sveriges kristna råd lyfter här intill fram mobiltelefonerna som orsak till barnarbete, vapenköp och rovdrift på råvaror i krigsdrabbade Demokratiska Republiken Kongo. Detta när mineraler som kobolt och koltan bryts i landets gruvor för att användas i våra mobiltelefoner och datorer. Här gäller det att både som enskilda och kollektiv sätta press på mobiltillverkarna att producera på ett etiskt godtagbart sätt. Sverige har en gammal relation med Kongo både som stat och inom kristenheten, och det är därför naturligt att ta ett extra ansvar och ställa krav för att hjälpa vanliga kongoleser ut ur den pågående mardrömmen.
Det internationella möter också på hemmaplan. I skånska Vellinge råder just nu en hätsk stämning, och kommunen vägrar att ta emot en grupp ensamkommande flyktingbarn. Två tredjedelar av landets kommuner säger på samma sätt nej till att bereda plats för några av de 500 barn som väntar på en plats att bo. Migrationsminister Tobias Billström vädjar nu till kommunerna. Här skulle det betyda mycket om lokala kyrkor och organisationer också kunde trycka på sina egna kommunpolitiker underifrån, och visa på de nyanlända ungdomarna som resurser i stället för som problem. Underskatta inte vad det kan betyda med en sådan lokal opinion.
I grunden handlar det om människosyn och om att ta ansvar för sin nästa, i båda fallen.
Världen lär fortsätta att flytta närmare antingen vi vill eller inte. Klockan går inte att vrida tillbaka. Att gömma sig i sin egen bubbla bakom tv:n därhemma eller stänga in sig på utlandshotellet, är en möjlighet men egentligen inget alternativ. Här behövs också möten mellan människor, ett ömsesidig lärande och ett ömsesidigt ansvarstagande. Ett tänkande som är globalt, och med förankring lokalt.