På 1970-talet dominerade centerpartiet på den borgerliga sidan. Partiet låg på 20-25 procent i opinionsmätningarna. Thorbjörn Fälldin var kung över partiet och för övrigt över hela borgerligheten. Den kvicktänkte Olof Palme hade svårt att hantera den sävlige och eftertänksamme Fälldin. Centerledaren var inte dum, men en helt annan typ än Palme.
Valrörelsen 1976 präglades helt och hållet av kärnkraftsfrågan. Fälldin var stenhård kärnkraftsmotståndare och styrde och ställde i partiet som han ville.
Egentligen hade han inget stöd alls för sin sak från de övriga borgerliga riksdagspartierna, inte heller från socialdemokraterna. Gösta Bohman (m) och Per Ahlmark (fp) lät Fälldin hållas och ensam utkämpa sin kamp. Centern hade visserligen stöd av VPK och KDS, men de var för små för att spela någon avgörande roll i denna valrörelse.
Fälldin var i grunden djupt konservativ. När Per Östlin, C-G Edhardt och jag för Dagens räkning intervjuade honom inför valet stod det klart för oss. Han svarade på våra ”Dagen-frågor” som vilken kristdemokrat som helst skulle ha gjort.
Han uppträdde vänligt men lite lojt - till dess vi började ställa frågor om kärnkraften. Då vaknade han till liv och sög på den böjda pipan så hårt att det bubblade och sprakade om pipoljan som då steg upp genom pipskaftet och vidare in i oppositionsledarens mun. Han grinade lite illa just när han svalde, men bara för någon sekund. Sen tog han sats och predikade vidare.
Han tände pipan, om och om igen, även om all tobak för länge sedan förvandlats till aska. De tändstickor som inte gick åt till försöken att tända askan, använde Fälldin till att rensa öronen. Det var folkligt så det förslog.
Thorbjörn Fälldin hade, som de övriga partiledarna, gett oss 30 minuter till vårt förfogande. Men vi höll säkert på en timme. För så fort vi märkte att Fälldin skruvade på sig en aning för att lite fint signalera att tiden var ute, ställde vi en ny kärnkraftsfråga. Då tog han ny sats och ångade på - bortom all tid och rum.
Hans uttalande om att han inte var beredd att ”dagtinga med sin övertygelse” i kärnkraftsfrågan har blivit klassiskt. Det visade sig nämligen att han, direkt efter valet, var redo att just dagtinga med sin övertygelse. Han tillät att Barsebäck 2 laddades. ”Vi nådde inte ända fram”, urskuldade han sig då – ett uttalande som blivit lika klassiskt.
