Svar till "kvinnor ifrågasätter också kvinnliga ledare i kyrkan" den 11 november. Man blir bara så djupt sorgsen. Saknar ord. Det har pågått allt för länge: Nitiskt troende målar upp Guds rike som en apartheidstat. Det gäller inte svarta, romer och samer, utan "bara" kvinnor. Därför gör många en halvvolt och respekterar föraktets ideologi högre än de människor det drabbar, för "man måste ha förståelse" - inte för rasister, men väl för maskulinister, som graderar människors tillträde till Guds rike.
Om kvinnor ska tvingas trampa sitt präst-/pastorskall i stoftet är inte främst en kvinnofråga, utan en fråga om vad Jesu verk innebär. Det är en fråga om kallelsens, ämbetenas/gåvornas natur, en fråga om Gudsrikets grundlagar, en människosyns- och missionsfråga, och sist (men ingalunda oviktig eller av mindre dignitet) en kvinnofråga. Som Guds avbilder som Jesus betalt med sitt blod för är vi ytterst viktiga, vi också.
Om något ämbete, någon tjänst/gåva, i den nytestamentliga församlingen kan bygga på härkomst, biologi och kött, har vi rivit ner dem alla på en köttslig nivå. Då förnekar vi Paulus starka deklaration: "Han steg upp i höjden och tog fångar, han gav människorna gåvor ... Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting. Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare", Efesierbrevet 4.
Gåvorna/ämbetena har vunnits och förlösts genom Jesu död och uppståndelse som gäller lika för alla människor. Hur vågar man då undanta någon från och förminska Jesu totalt omvälvande seger och gärning? Den gamla ordningen för tempeltjänsten byggde på mänskliga företräden: jude, man, omskuren, av Aron och Sadok, utan lyte och spetälska. Att föra in mänskliga, fysiska och genetiska företräden i församlingen som återspeglar den uppståndne och förhärligade Jesus är att gå tillbaks till ordningen före uppståndelsen.
Kristi kyrka är inte begränsad till ett enda folk, en enda etnicitet, och är inte könsbaserad. Den bygger på ande och uppståndelse, inte på fysik och härkomst. Om detta gäller tillhörigheten, måste det också gälla dess representation. Att säga "alla får vara med, men vissa har privilegier; andra är sekunda", är att göra spe av Guds rike. Med samma tolkningssätt som maskulinister brukar i dag, hävdade man i går att de svarta hade en annan skapelsegiven uppgift, bland annat med hjälp av Paulus ord till slavarna. Och antisemiterna hade ännu fler bibelord som tillhyggen.
"Men kvinnoprästmotståndarna är inte elaka. De har en äkta övertygelse." Det hade också de som såg de svarta som en tjänar-, slav- och arbetarras. De ansåg sig skydda dem, ta hand om dem, värna deras skapelsegivna roll. Även de som stod emot judarnas inträde i kyrkan och det kristna samhället ansåg sig tjäna Kristus. De följde Bibeln, var hängivna - och nitiska för kyrkans renhet. Även dåliga och farliga ideologier bärs upp av sådana som tror sig kämpa för sanningen.
Att några hävdar en apartheidteologi mellan könen är illa nog. Men sorgligare är det att det är så accepterat. Kvinnor ges därmed ett lägre värde.
Anette Westöö med flera exkluderar sig själva som kvinnor från att förvalta läran, men driver en lärolinje, skriver i lärofrågor. Varför inte efterleva de egna förbuden och lämna läran åt män? Om kvinnor inte får styra över män, varför då söka manövrera bort män från att viga kvinnor till präster/pastorer? Varför inte krypa ner på den plats man utsett åt sig och lyda de männen?
Och varför vända sig till Dagen som har en kvinnlig chefredaktör som alltså är ledare över ett antal män? Och varför sätta sig över den helige Ande? Tala om "formerna" för hur han ska kalla kvinnor!?
Man blir heller inte kallad till diakoner och evangelister, medan man "väljer (min kursivering) att utbilda sig till och arbeta som präster och pastorer". Den ena kallelsen är lika oemotståndlig som den andra. Inte ett val.
Jag råder Westöö med flera att läsa professor Sarah B Pomeroys "Godesses, Whores, Wives and Slaves: Women in Classical Antiquity" för att förstå Paulus föreskrifter. Han var oerhört djärv och radikal utifrån de möjligheter den tidens samhällslagar erbjöd. Knappast något man kan säga om kyrkans agerande i kvinnofrågor i det moderna samhället. Där är det i stället kyrkan som fått lära av samhället. "Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör", som Jesus sa.