Skolverkets förslag till kursplan är varken oväntad eller förvånande, utan mer en naturlig följd av det nutida samhället. En kris kan tyckas, men också en ny möjlighet för kyrkan att ta över och visa vad vi kan erbjuda: sann kristen undervisning.
Argumentet att vi skulle följa den kulturella seden till det land vi kommer till håller inte. För om vi fick önska om vi kom till en ny kultur: att lära våra barn en främmande religion eller en objektiv religionsundervisning. Vad skulle vi välja?
Friheten som vi värnar om i vårt land ger den konsekvensen som den nya läroplanen är: objektiv.
Samtidigt är svårt för en lärare att ha en objektiv hållning i undervisning. Själv tyckte jag att den kristendomsundervisningen som jag fick med mig, framförallt på gymnasiet, var oerhört subjektiv, då det lyste igenom att min lärare var agnostiker. Vi ska inte tro att om kristendom finns i en läroplan att den då skulle vara positiv, detta kan ofta vara något negativt. Detta därför att många lärare idag då får ett tillfälle att utrycka den kristna tron negativt. Ett alternativ skulle kanske vara att kunna välja till kristendom precis som det går att välja till hemspråksundervisning idag. Men då kvarstår ändå: vilka skulle väja det och kan en icke troende undervisa om tro på ett bra sätt? Kanske, till en viss del eller inte alls...
Nu står kyrkan inför en ny utmaning, att verkligen visa vad den har att erbjuda. Att det arv, den kultur som Sverige står i är den kristna tron. Att det fortfarande finns många föräldrar som önskar att deras barn ska få med sig de kristna värderingarna. Och vem är den bästa att ge dem sann kristen undervisning? - Kyrkan!
Samtidigt är det färre och färre som döper sina barn eller skickar sina ungdomar till konfirmationsundervisning (även om det finns undantag). Där kyrkan innan har haft en viktig pusselbit i undervisningen om den kristna tron. Här behöver vi tänka till och hitta den nya möjligheten att skolan nu släpper taget som kristendom.
Självklart är det viktigt att vår barn idag ska lära sig den kultur och historia som vårt land bär med sig. Detta får vi inte tappa. Jul, advent och sommarsamlingar i en kyrka är väldigt viktigt att vi har kvar och inte är rädda att strida för.
Men tron på Jesus lär man man först och främst inte ut från ett klassrum eller genom "kulturella" terminsavslutningar, utan i relationer: i familjen och i församlingens gemenskap. Som kristen är det mitt ansvar som förälder att ge mina barn den kristna tron och uppmuntra dem både hemma och till församlingens gemenskap.
Något som har mycket mer genomslagskraft på Sveriges skolor är den kristna skolföreningen. Varför är vi så dåliga på att uppmuntra och stötta dem? Varför skriker vi inte högt när våra skolor saknar en sådan gemenskap? Där får eleverna vittna om sin tro och sprida den sanna läran om Jesus. Detta är den sanna utmaningen och möjligheten för oss som församlingar att uppmuntra våra egna barn och ungdomar att själva dela sin tro för sina klasskamrater. Men detta förutsätter att vi i kyrkan lyckas med att själva ge barnen livets största gåva - Jesus!